Dags att lämna lämna synpunkter på förslaget till ett nytt Nobelmuseum i en för ändamålet uppsatt paviljong vid Nybroviken. Bra, tänkte jag, det gör jag. Men när jag kom dit fanns ingen paviljong. Jag ringde till stadens ansvariga och frågade varför. ”Oh, nej. Den är borttagen för länge sedan. Den hade vi bara där i tre dagar!”
Jag invände att det var väl dumt, eftersom tiden för medborgarsamråd fortfarande pågick. Då utspann sig ett samtal som jag borde ha spelat in, för ingen tror mig när jag försöker återge det. I korthet fick jag veta att eftersom projektet var så bra behövdes egentligen inget samråd.
Jag vill gärna veta vad man ska man göra i byggnaden. De som delar ut Nobelprisen har redan sina lokaler, liksom Nobelkommittén. Prisceremonin fungerar bra i Konserthuset. Tillresande från olika världsdelar kommer inte hit för att se ännu ett konferenscenter, de ser hellre modern arkitektur i världsklass, som Stadshuset och Konserthuset.
”Jamen Nobel-museet!” sa damen som (inte) svarade på mina frågor om nya Nobelhuset. ”Museet! Det behövs en ny byggnad för museet. Det är jättetrångt nu, jättelånga köer. Folk får inte plats. Klart det behövs en ny byggnad.”
Å fan, tänkt jag. Är det så illa. Och eftersom jag ändå var på stan i ogjort Nobelärende styrde jag om mina steg till Nobelmuseet i bottenvåningen på Börshuset i Gamla stan.
Och tänk vilken tur! Inga köer. Tomt i garderoben. Alla hängare var lediga. Jag fortsatte min vandring genom tomma lokaler. Kanske det vackra vårvädret gjorde att ingen ville gå på museum?
Jag har besökt Nobelmuseet förut, eftersom jag är lite intresserad av hur man gör. Hur ordnar man ett museum över en person? Det är svårt nog. Men om man sedan ska försöka fixa ett museum över alla Nobelpristagare – hur gör man då? Alla dessa olika människor var och en med sin specialitet. Hur gestaltar men det på ett vettigt sätt?
Ni måste helt enkelt tro oss. Det är jätteintressant med alla nobelpristagare som hänger här uppe.
Svaret hittar vi i taket på Nobelmuseet. Man gör en skylt, ungefär en meter hög för varje nobelpristagare. Sedan hänger man upp allt i skenor i taket och skyltarna åker runt runt, på betryggande avstånd från åskådarna.
OK, det skulle kunna vara ett argument för att man behöver mer plats. Men hur har man då utnyttjat den plats man har? Här har vi montern där Nobelpristagaren i litteratur, Herta Müller, presenteras. Hon använde ofta collageteknik, så därför får vi se en nagelsax i hennes monter. Samt några urklippta ord.
Det krävs en engagerad och bra guide och personlig visning för att detta ska bli intressant. Om man vill att ett museum också ska kunna fungera som en plats att strosa omkring på och upptäcka på egen hand, då är detta ingen bra metod.
Efter att ha gjort flera försök att bli entusiastisk ger jag upp. I en sal finns massor med videodukar, bakom halvgenomskinliga skynken, där olika Nobelpristagare förklarar att det är jättebra med forskning och kunskaper.
Nej, detta övertygar inte om att det behövs mer plats för Nobelmuseet. Kanske personalutrymmena är trånga? Men även så – om man fortsatt har prisutdelningen Konserthuset och Nobelmiddagen i Stadshuset och de föreläsningar som pristagarna brukar hålla fortsatt får berika universitet och högskolor – ja då klarar man sig med en betydligt mindre byggnad som kanske skulle kunna smälta in på Blasieholmen bakom Nationalmuseum. Men jag skulle gärna vilja se hur man tänkt sig det nya museets innehåll, hur man tänker utforma utställningarna.
Men den här kolossen. som ska ligga och knuffas med kringliggande byggnader, den verkar kraftigt överdimensionerad.
Eh… det där med att ändra bildstorlek går till så här, berättade redaktörn. Så här ser det ut när man ska exportera från från Bilder. Om man klickar på den där lilla pilen till höger om JPEG-rutan, den ensamma pilen, så dyker det upp nya trevliga rutor. 
Kommer ni ihåg när Pippi, Tommy och Annika stannade utanför en godisbutik och Annika frågade förhoppningsfullt:
Redan innan har jag trampat runt en hel del på nätet för att försöka hitta rätt i kameradjungeln, men det är banne mig inte lätt! 
Ett vårdbiträde på äldreboendet förklarar engagerat hur hon fått lära sig att man ska göra för att få skinkskivorna att räcka längre. Men delar dem, förstås. Men så måste man arrangera dem lite tjusigt så att den rundade delen av den halva skinkskivan följer tallrikskanten för då ser det alldeles naturligt ut. Och de redan rätt små gurkbitarna måste också delas i halvor. Eller kanske fjärdedelar…
En måttligt begåvad trubadur och en lättklädd dansös iscensätter Flickan i Havanna, medan publiken med rullstol och rullator generat tittar bort. Utom en av gamlingarna som diskret försöker hänga sig i ett draperisnöre i bakgrunden. Han upptäcks dock och hans frihetsprojekt avbryts.
Själv föredrar jag nog klassiker i bokform och där finns det ju en hel del att välja på. Ofta har små förlag med engagerade förläggare haft klassikerutgivning som en knapp, men någorlunda säker inkomstkälla.
blir allt vanligare med frigående ägg. Säljs numera i var och varannan butik. Man får hålla koll på de små rackarna ordentligt så att de inte smiter. 
