Oj, det blir lite snärjigt, men här kommer i alla fall ett snabblördagsblogginlägg på temat Gul och Blå, som Gnuttan föreslagit.
Som barn brukade jag tänka att det är ju en ofattbar tur att just vi i Sverige fått de allra finaste färgerna i vår flagga. Vi brukade ha girlanger med små nordiska flaggor i julgranen, så det var lätt att jämföra. Finlands var rätt fin också, men kall. Det var finare med gult och blått än blått och vitt. Norges och Islands var lite tråkiga, tyckte jag, och Danmarks var i rödaste laget. Men Ålands flagga gillade jag.
Jag såg gult och blått som motsatsfärger och gjorde kartskisser med de andra motsatsfärgerna också , rött och grönt, för att se hur det blev. Inte snyggt. För grällt.
Det är väl inte helt klarlagt när svenska flaggan blev till, men från 1562 finns ett kungligt brev där det står att den skall ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”. Idag är det mer precist. Det finns både en lag om proportionerna, Lagen (1982:269) om Sveriges flagga, och en förordning om färgernas exakta nyanser, Förordning (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga. (Och varför, undrar färgnörden inom mig upprört, varför ingår inte färgerna i lagen, utan bara i en förordning? Skulle de vara mindre viktiga på något sätt!!)
Jag är fortfarande rätt svag för flaggor med blått och gult, som Ukrainas, men kan acceptera ytterligare någon färg, som Brasiliens och Tanzanias flaggor. Men Bahamas, Kazakstans, Palaus och Rwandas blå färg går lite för mycket åt turkos, tycker jag. Solomonöarnas gröna fält är i mörkaste laget. Ack, varför har jag inte för länge sedan etablerat mig som flaggfärgskonsult! Då skulle alla fanborgar vara så mycket mer harmoniska vid FN-byggnaden, vid OS och andra evenemang.
Men det var inte flaggor jag tänkte skriva om utan den där klänningen. Den som några tycker är blå och svart, medan andra tycker är vit och guld. Dumheter! tänkte jag först. Det är bara en fråga om vinkel på skärmen, eller lite trixande med färginställningarna.
Här har någon tagit fram tre olika bilder av klänningen med olika ”mörkhetsgrad” för att illustrera problemet. Men gåtfullt är det ändå.
Men så kollade vi, min kompis Eva och jag, på samma skärm och vi bytte plats för att inte vinkeln skulle vara avgörande. Hon såg en vit klänning och jag såg en blå! ”Jamen”, sade hon och pekade på den där lilla boleron, ”den här är väl i alla fall vit!?” Det var den ju inte utan väldigt blå… Jag tror det har något att göra med hur vi uppfattar vitheten och dess skuggor. Någon kanske skulle säga att snön på den här bilden är enbart vit?
Nehej, nu får jag inte vara asocial och hänga över datorn längre – en trevlig påskafton önskas alla!
Här finns alla andra lördagstemabloggare och deras Gul-och-blå-inlägg: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Den här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.
Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.
Ja, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.
Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.
Här är solförmörkelsen 2001 i sin begynnelsefas.
Och idag var det nästan likadant här i Sverige. Lite molnigt, men fullt synlig solförmörkelse. Den gråmulna dagen blev ännu gråmulnare och lite kyligare och man såg solen som en nymåne genom molnen. Nej, ni får inte se bilden, för den är tråkigare än tråkig. Dystert ljus, molnigt och så en klen solskärva som tränger igenom molnen. Eller förresten, här är den, dårå.
Större skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.
Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.
