Karin Englund

Magi

Postat den 1 januari, 2016 av Karin

Nytt år, med Magi som årets första lördagstema, enligt Helena. Jag kör igång redan idag, fast det är fredag. Och eftersom det nya året egentligen inte är något annat än en fiktiv siffra tänkte jag att det är intressant att titta lite närmre på talmagi, talmystik och sånt.

Ni vet det där med att siffran 13 skulle betyda otur medan tre är ett turtal. Det finns lite olika förklaringar de där föreställningarna, men ingen är särskilt övertygande.

Man brukar inte vilja vara tretton kring bordet, för det var man ju vid Jesu sista måltid, enligt bibeln, och sen gick det som det gick. Men å andra sidan, invänder vän av ordning, var ju Jesus och de tolv apostlarna tretton stycken hela tiden.

Det hjälps inte, föreställningen om att man inte kan vara tretton personer vid ett middagsbord är djupt rotad och det finns (fanns?) till och med en organisation i Frankrike, ”quatorzes” (”fjortonde”), med personer som ställer upp som den fjortonde gästen om någon skulle ha sån otur att att det skulle bli tretton kring bordet, på grund av återbud eller extragäster.

Men å andra sidan har det funnits kulturer där man delade in året i tretton månader (aztekerna, till exempel) och där man räknade med att det fanns tretton himlar, var och en med sig gud. Därför var tretton ett turtal.

Annars är nog talet 3 det vanligaste turtalet, något som går igen i de flesta kulturer.

Och nu snackar vi verkligen talmagi. Det finns en föreställning i många kulturer om att de jämna talen är jordbundna och materiella (jo, kvinnliga, förstås), medan de ojämna är andliga och manliga.

Kropp och själ. Om man då förenar det första manliga och första kvinnliga talet får man det heliga – eller magiska – talet tre!

Tre nornor i vår egen gamla gudavärld, tre ödesgudinnor bland de grekiska gudarna, kristendomens treenighet, de tre vise männen osv.

När man håller på med talmagi är det lätt hänt att man kommer in på den mer vetenskapliga kusinen talteori. Det är ett område som man troligen kan bli alldeles besatt av och jag tror jag ska vara glad åt att jag inte halkade in på det som ung! Om man fortsätter på det spåret finns det mycket att läsa om och räkna på.

Här är ett litet exempel, ett så kallat ”Armstrongtal”: 407. Ett Armstrongtal är ett tal där man kan ta varje siffra i talet och upphöja det med antalet siffror i talet, plussa ihop dem och då får man talet självt! Såhär: Det är tre siffror i 407. Fyra gånger fyra gånger fyra är 64, noll gånger noll gånger noll är noll, sju gånger sju gånger sju är 343. Om man lägger ihop dem, 64+0+343 blir det 407!

Testa själv på något annat Armstrongtal (han som kom på det heter Michael Armstrong): 153, 370, 371, 1634, 8208, 9474, 54748… Det är långa hopp mellan talen; jösses vad han måste ha räknat! De ensiffriga talen är också Armstrongtal, men det är ju inte så magiskt: Fem gånger ett är fem. Jaha, ja.

Undrar vad andra lördagsbloggare hittar på för magi. Det kan man kolla här: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter armstrongtal, magi, oturstal, turtal | 22 kommentarer

Vågar jag önska en trevlig avslutning på detta år…

Postat den 30 december, 2015 av Karin

Just nu diskuteras det livligt om, och i så fall när, uttrycket ”Gott slut!” är lämpligt. Såhär säger Sveriges Radio: ”Från dagen innan nyårsafton och fram till midnatt på nyårsafton går det bra att önska Gott slut!”

Men DN:s Magdalena Ribbing menar mycket bestämt att det är opassande att säga så överhuvudtaget.

Ribbing och andra som ogillar uttrycket menar att det kan misstolkas. Men är inte det en osannolikt paranoid tolkning? Om jag önskar någon ”Gott slut!” så här års räknar jag med att vederbörande fattar att jag vill att det ska bli en trevlig avslutning på året. Inte sjutton tror mina vänner att jag önskar livet ur dem!

Den här mångtydiga Gott-slut-hälsningen hittade jag på ett traktormuseum i Bernhardshof i Österrike

I känsliga lägen får man väl låna tyskans trevliga slut-på-året-hälsning: Guten Rutsch! Det vill säga God skjuts in i det nya året! Ungefär. Språkvetare grälar om det uttryckets ursprung i Tyskland, men det ska jag inte gå in på här. Det är ju rätt charmigt, tycker jag: Nu rutschar vi in i ett nytt år!

För att ni inte ska känna er vilsna i det nya året kan jag också berätta att Gott nytt år kan användas från midnatt då det nya året börjar och några dagar framöver, tills folk tröttnar.

Därefter tar man till ”God fortsättning!” igen (som man redan kört med i mellandagarna, men då som god fortsättning på julen) ungefär fram till trettondagen. Eller när som helst egentligen. Vem vill inte ha en god fortsättning oavsett årstid?

Gott nytt år-korten från förr har ofta tomtar som sliter på övertid och tjänstgör även på nyåret. Den här missbelåtna tomten till vänster tränar på att ringa in det nya året.

Men den här tomten är lite gladare över sitt nyårsjobb. Han har fått en massa fyrklöver och dessutom kanske dubbelt OB-tillägg.

Vad jag egentligen försöker säga är att jag hoppas att ni alla får en trevlig nyårshelg och ett bra 2016!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter Gott nytt år, gott slut | 12 kommentarer

Återblick

Postat den 26 december, 2015 av Karin

Sista lördagstemat i år är Återblick, enligt Anna, vilket också kan tolkas som Halvårskoll. När jag kollar igenom bilderna från senaste halvåret går det bland annat att urskilja ett kulturspår. I juli, till exempel, var vi på Avesta Art flera gånger. Första gången med barnbarnen. De tillverkade hästar, hus och rymdfarkoster och sprang glatt runt i en labyrint som jag inte vågar mig in i.

Och sedan tillsammans med Olgakatt då vi tillsammans kunde beundra de olika utställningarna, bland annat en rad Stenmarksbilder, som denna.

Och fundera över om man kanske skulle kika bakom dessa duschdraperier…

I augusti var det som vanligt Johan-Olov-dag hos oss i Horndal, där det bjöds på smedmat, kaffe och kringlor och novell av författaren.

I september drog Sällskapsliv på ABF igång. Det är de olika litterära sällskapen som ordnar träffar fem söndagar per termin, där olika författarskap presenteras. Det första i höstas var Aksel Lindströmsällskapet, och man läste berättelsen om Storsjöodjuret med sådan inlevelse att jag gick från mötet övertygad om att Storsjöodjuret existerar.

I oktober var det dags för gissningar på årets nobelpristagare i litteratur och jag gissade alldeles bortitok på Amos Oz.

I november var det i stället kulturvandalism, när Kolingsborg vid Slussen revs. I byggnaden fanns målningar av Ingemar Callenberg, som skildrade arbetslivet kring Slussen. Stadens förvaltning försäkrar att konstverken dokumenterats enligt konstens alla regler, vilket ger begreppet ”konstens alla regler” en ny innebörd (fotografera och förstör).

Och så blev det december och dags för jullovsbesök med barnbarnen på Kulturhuset som har en bra avdelning som heter ”rum för barn”. Innan vi hann dit fastnade barnbarnen dock på plan ett där det finns bord med schackspel. Det är bara att sätta sig ner och spela. Eller, om man är ensam, att slå sig ner och se om det dyker upp någon annan som är spelsugen. Mycket trevligt.

Av allt som hänt det senaste halvåret var detta bara en liten rännil. Nu är året nästan slut och jag önskar alla som läser denna blogg ett riktigt bra 2016.

Det här kortet är från början av 1900-talet (eller kanske från slutet av 1800-talet) och kommer från svenska Freds- och skiljedomsföreningen, där min farfar var medlem. Låt oss hoppas på ett fredligare 2016!

Tack Anna för decemberteman! Tack alla medbloggare för ett trevligt och innehållsrikt bloggår! Här har vi alla andra lördagsbloggares halvårsredovisningar: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i historia, konst, Lördagstema | Etiketter Aksel Lindström, Avesta Art, halvårskoll, Ingemar Callenberg, Johan-Olovdagen, Kolingsborg, svenska freda | 22 kommentarer

Så har det alltid varit!

Postat den 20 december, 2015 av Karin

Annas välfunna lördagstema såhär inför jul är: Så har det alltid varit

Och jag tänker på alla miljöer och traditioner som jag firat jul i. Som när jag envisades med julgran, sill och pepparkakor vid Indiska Oceanen, strax söder om ekvatorn. Sillen skickades från Sverige. Pepparkakorna bakade jag själv, för första gången i mitt liv. Tjocka, mjölstinna och felkryddade. Julgranen var en småtrött palm. De blev sisådär, ingen riktig höjdarjul. När intresserade kompisar i Dar es Salaam bad mig förklara vad jag höll på med gick jag bet. ”Jo, men så har vi ju alltid gjort” hörde jag mig själv säga. ”Så har det alltid varit.” ”Har det?” sa mina tanzanska vänner vänligt intresserade. ”Var då?”

Och den där julen i USA när våra kompisar våndades över julgran eller ej. Barnen ville gärna ha en, men inte föräldrarna. Jag tänkte att det var någon miljögrej och försäkrade dem att granar växer som gräs, så det är nog inget problem med en och annan julgran. ”Klart ni ska ha gran om ni känner för det!” De påminde mig då om att det inte var brukligt i judiska kretsar. Nähä. Nej, det förstås….

När man har barn i familjen uppstår traditioner snabbt. Det innebär i stort sett att man ska göra samma som man gjorde förra året. Barn är traditionalister och vill gärna att det ska vara som det alltid har varit. Dvs som förra året. Men ändrar man rutinerna blir de nya inslagen i julfirandet tradition lika snabbt.

Samhället ändrar också sina traditioner, om än lite långsammare. Juldagen var förr nästan som långfredagen.

Allt var stängt och man skulle hålla sig hemma och läsa julklappsböcker och lyssna på radio. Jag fick inte kila över till min bästa kompis; inte ens RINGA henne för att berätta om julklapparna.

Och artister som var för roliga på juldagen fick betala böter.

Det fick alla som firade jul i Sovjetunionen också, i bästa fall. Hade de otur kunde de hamna i fängelse. Alla religiösa högtider förbjöds i det kommunistiska Sovjet efter 1917.

Men hur förklarar man då en bild som denna, med Stalin och alla glada barn och julgran och allt? Jo, det sägs att Stalin blev inbjuden till en julfest på Brittiska ambassaden i Moskva 1935. Han kunde naturligtvis inte gå på något sådant, men han gav efter för barnen Vasilis och Svetlanas böner om att få delta. De kom sedan hem från julfesten med tindrande ögon och rosiga kinder och förkunnade att de ALDRIG hade haft så roligt.

Det lär vara ursprunget till den variant på julen som började firas i Sovjetunionen från nyårsdagen 1936. I ett radiotal strax efter den där julfesten på ambassaden, som hans barn varit på, meddelade kamrat Stalin att det var dags att fira de framsteg som gjorts tack vare hans ekonomiska planering. Det borde firas i varje hem den första januari och gå till så att man tog in en gran i huset och ordnade med en farfar Frost som kom med presenter till barnen.

Efter Sojetunionens fall har man återinfört julen, enligt den julianska kalendern, den 7 januari. Det är en helt och hållet religiös högtid. Presenter och julgran och sånt har man den första januari. För så har det ju alltid varit…

Jag är lite sen med lördagstemat, men nu ska jag se vad alla andra lördagstemabloggare skriver om detta tema: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, historia, Lördagstema | Etiketter jultraditioner | 16 kommentarer

En salig blandning

Postat den 12 december, 2015 av Karin

En salig blandning, är Annas förslag till lördagstema. Det är också det fyndiga namnet på en CD med julsånger insjungna av en mängd olika artister, som Frälsningsarmén gett ut och som jag har någonstans, men var? Riktigt trevlig faktiskt; jag får försöka leta fram den till jul. Så här ser den ut på bilden från nätet.

En annan salig blandning tog Olgakatt med mig på när jag hälsade på i Skåne i somras. På Wanås slott ordnar man intressanta utställningar varje år. I år hade en av de deltagande konstnärerna från Sydafrika, James Webb, installerat en mängd högtalare på en röd matta i ladugården (korna är utflyttade sedan länge).

När man kom in i rummet hörde man ett sorl från alla högtalarna, riktigt trivsamt. Det är som ljudet från många samtal, ett mingelparty med folk som har mycket att prata om och ibland hörs ett rop över mumlet.

Någon som känner igen sig?

Konstverket heter Prayer och består av inspelningar av böner och psalmer från kyrkor, moskéer och församlingar av olika slag. Alla är inspelade den 29 april 2015 i Malmö och spelas upp i högtalarna.

Om man böjer sig ner och lyssnar på en enskild högtalare hör man just den bönen eller psalmen från platsen där den inspelningen gjordes. I projektet deltog en imponerande skara olika trossamfund och andra sammanslutningar. Här är några av de över trettio Malmösammanslutningar som deltog: Bahá’isamfundet, Chanbuddistiska templet, Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén, Föreningen för Tibetansk Buddism, Föreningen Tro och Vetande, Judiska församlingen, Krishnasamfundet, Kväkarna, Samfundet Forn Sed och Teosoferna. En salig blandning, faktiskt!

Och det är ju så man skulle vilja att det var. Att olika livsåskådningar ska kunna finnas sida vid sida och man ska ändå kunna ordna ett samhälle som fungerar för alla. Peace and love, liksom…

Nu ska det bli spännande att se vad övriga lördagstemabloggare har hittat på för saliga blandningar. Här finns de: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, konst, Lördagstema | Etiketter Wanås | 29 kommentarer

Övning ger färdighet

Postat den 5 december, 2015 av Karin

Övning ger färdighet är lördagstemat som Anna ger oss denna vecka. Och genast hör jag:

”Do your practices and it will all come”. Det är Pattabhi Jois som säger så, Ashtangayogans grundare. Jag har inte träffat honom själv, bara hört andra yogainstruktörer citera honom och banne mig har han inte rätt! Jag har nog aldrig hållit på med något annat där just övning, eller träning, ger så god utdelning.

I början klagar alla – och jag med: Det GÅR inte. JAG KAN INTE! Min kropp är inte konstruerad på det där yogasättet. Ta plogen här ovanför, till exempel. Helt onaturligt! Men efter ett tag går till och med det.

Men i ärlighetens namn måste jag medge att det finns ett och annat som inte går. Dit hör en av de enklaste ställningarna, som den här. Klippställningen. Man ska sitta på hälarna, helt enkelt.

Det kan de allra flesta och när jag försöker förklara för en ny grupp att just det där funkar inte för mig får jag ofta höra ett uppmuntrande: ”Jooodå!” från de övriga.

Men yogainstruktörerna har stött på sådana som jag tidigare, sådana som inte kan vika ihop knäna ordentligt, och då finns det andra lösningar. Sitta på rumpan i skräddarställning, till exempel.

”Fixera dig nu inte vid det där som är omöjligt”, säger instruktören ”utan jobba på med det som går att uppnå. Vem vet, en vacker dag kanske det omöjliga också är möjligt!” Ja vem vet!

Här finns övriga lördagsbloggares övningar: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Nästa lördag blir det en salig blandning!

Publicerat i Lördagstema | Etiketter klippställning, svårt, yogaträning | 33 kommentarer

Gråtfint

Postat den 29 november, 2015 av Karin

Jag tror inte att jag är särskilt gråtmild av mig. Jag är inte lättrörd på bio och jag tror aldrig att ett TV-program fått mig att gråta. Men det är ett par saker (utöver riktigt sorgliga händelser i verkligheten, förstås) som jag inte kan värja mig mot.

Den ena är barn som sjunger på dagis- och skolavslutningar. Dom har övat jättemycket och det blir fint, hur det än blir och alla är stolta och glada och – i mitt fall – mycket rörda.

Jag är inte ensam. ”Det är så gråtfint!” snövlade en mamma när ettorna sjöng på avslutningen förra julen.

Spelar inger roll alls vad de sjunger, jag blir tårögd för allt!

Den andra är när jag ser ett fint samspel mellan djur och människa. Jag fattar inte varför jag ska börja gråta när jag ser det, men jag blir så rörd. Att de förstår varandra. Att de från ömse håll verkligen vill hjälpas åt. Att det GÅR att få så mycket sagt trots att man saknar ett gemensamt språk. Så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar med mig på hästshowen i helgen.

Det räcker med att islandshästarna, dessa uthålliga användbara djur, kommer fram i tölt eller flygande pass. Näsduk fram! Det verkliga storsnyftningsnumret var hästarna från Camarque i södra Frankrike. Där finns flockar med halvvilda hästar som också tämjs och används lite som cowboyhästarna i USA. Hemmavid springer de mer som de vill och äter salt vass och annat som växer i de blöta strandängarna i södra Camarque.

På hästshowen på Friends Arena i helgen hade hästtämjaren Lorenzo tagit med sig tio stycken, som alla var med på uppvisningen.

Hästar från Camarque på Friends Arena med en bild av sin hemmamiljö i bakgrunden

Det är en sällsamt lyckad hästsort, som verkligen gillar att samarbeta med människor och alla tio lyssnade uppmärksamt och gjorde som Lorenzo sa. Det är han som står på två av hästryggarna och de andra hästarna hänger med och verkar gilla att springa på led, i par, eller fyra och fyra, att samlas i ring eller hoppa strömhopp över hindren.

Här kan man se en kort film från en liknande show.

Publicerat i konst, Träning | Etiketter att tala med hästar, Camarque, sentimentalitet, skolavslutningar | 14 kommentarer

Änglar

Postat den 27 november, 2015 av Karin

Änglar är Musikantas sista lördagstema i november. Här har jag försökt reda ut arbetsfördelningen mellan de mäktigaste änglarna, alltså vem som är vice VD, vilka som sitter i ledningsgruppen och vem som har ansvar för kommunikation och PR.

Änglar finns i ju alla tre så kallade abrahamitiska religioner, alltså i judendom, kristendom och islam. Det är ett område med otroligt komplicerade hierarkier och det vimlar av småänglar och nästan-änglar. Det är mycket som är lika i de tre religionerna, till exempel ärkeänglar som Mikael, Gabriel och Rafael. Gabriel var ju till och med den som dikterade Koranen för Mohammed.

Men när det gäller den fallna ängeln Lucifer skiljer sig kristendom och islam åt. Lucifer är den vackraste ängeln, ljusgestalten, som vågade trotsa gud och som blev portad från himmelriket och förpassad till helvetet.

Eftersom änglar inom islam aldrig skulle komma på tanken att trotsa gud är den islamska motsvarigheten, Iblis, inte en fallen ängel utan en djinn, en varelse som gud skapat av eldflammor. Djinnerna kan vara lite av varje; de kan vara snälla och fromma, eller otrogna anhängare till Iblis, onda typer.

Djinnerna är populära i dataspelsvärlden eftersom de kan ta spelaren ur olika knipor. Det här är en djinn som hjälper hjälten Saladdin.

De har övernaturliga krafter och kan ta sig olika skepnad och kan alltså hjälpa människorna och kämpa på det godas sida. Och här tycker jag mig ana en likhet med våra olika nordiska väsen, vättar och underjordiska varelser som man trodde på tills ganska nyligen.

Som i en berättelse som man kan läsa i medlemsbladet för Johan-Olov- sällskapet. Det kom med posten i går och här finns berättelser om livet på bruket och slitet i smedjor och hytta. En av novellerna heter Oknytt och det är just sådana där små övernaturliga väsen som djinnerna. Deras karaktär växlar, men de ger gärna ett tjuvnyp om de tycker det finns anledning till det. Hustomtarna, eller vättarna hör hit, de som vakar över husdjuren och hjälper en med sysslorna.

I Johan-Olovs novell får vi veta att det var olycksfall och elände i den övre smedjan i Högsfors. Eldsvådor och krånglande blåsbälgar.

Där basade gubben Wivägg, som fnös åt allt vad skrömt och vidskepelse heter, trots att han var från Värmland. Men en dag hittades han död. Han hade fallit i en slagghög och brutit nacken ”och sen var det alldeles som det var slut med olyckorna”.

I den nedre smedjan fanns Pelle Stadig. Han trodde på smedtomtarna och ordnade det trivsamt för dem. Han pratade ”med allehanda för oss icke synliga väsen” och bjöd dem till och med på mat. De andra smederna drev med honom, men han förklarade bara att det där med mat var inte så viktigt, det handlade om den goda viljan och förståelsen, som gör de osynliga välvilligt stämda. Precis som man ska handskas med djinnerna!

Tack Musikanta för novemberteman! Nu tar Anna över. Och här finns de övriga lördagsbloggarnas änglaskaror: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter änglar, djinn, slaggstänk | 33 kommentarer

Dofter

Postat den 21 november, 2015 av Karin

Lördagstemat idag är dofter, föreslår Musikanta. Bra, då kan jag passa på att varna för denna produkt. Ni anar inte vad som kan hända om ni ger er in i feromonernas riskabla djungel!

Feromoner är ett slags dofthormon som är väldigt viktiga i djurvärlden. Djuren har en mottagningsanordning för feromoner, placerad någonstans i näsan eller munnen. Det kallas vomeronasalorgan (urk!) och har en uppkoppling till en lämplig analyscentral i hjärnan.

Det är lite osäkert om vi människor verkligen har motsvarande utrustning. Visserligen har vi också en kvarleva av det där vomeronasal-organet, som sitter en bit upp i näsan, ungefär där skiljeväggen mellan näsborrarna slutar. Men (och nu citerar jag expertis på Lunds universitet om hur det är för oss människor): ”hos oss är det oklart om det fungerar. Troligen fungerar det inte.” Det är lite som en telefonlur med avklippt sladd. Ingen telefon och ingen koppling till hjärncentralen.

Det har gjorts en hel del försök på människor med olika slags dofthormoner och det enda man kan konstatera är nog att det är väldigt ovisst om det påverkar oss alls, eller i så fall hur och varför.

Ormar är däremot väldigt känsliga för dofthormoner. De luktar med sin tunga som de sträcker ut och fångar upp feromonerna med. Sedan för de tungspetsen in i munnen upp mot dofthormonmottagaren. Då skickas signaler till ormhjärnan som berättar om det är en rädd liten mus som ormen har framför sig eller kanske en karsk giftgroda, som det är bäst att låta bli.

När man läser vad parfymindustrin använder sig av för slags olika hormoner från djurriket blir man fundersam. Ni vill inte veta. Men mitt råd är: gå inte ut i skogen, eller för den delen till Skansen, om ni skaffat er en sån där feromonbaserad parfym. Det kan leda till närgången uppvaktning från de mest överraskande varelser!

Här är listan på övriga lördagsbloggare. Hoppas den är någorlunda aktuell:

Hör av er om någon ska strykas eller läggas till!

PS. En novell om dofter och lukter skriven av Horndalsförfattaren Johan-Olov Johansson kan man läsa här.

Publicerat i Att tolka, Lördagstema | Etiketter dofter, feromoner, vomeronasalorgan | 28 kommentarer

Gråzonens rikedom

Postat den 18 november, 2015 av Karin

Termen ”gråzon” dyker upp i samband med terrordåden i Paris i en ny betydelse. Uttrycket brukar ju användas om sånt som man inte riktigt vet hur det ska bedömas, eller om det är lagligt eller olagligt. ”Ja, där befinner vi oss ju i en gråzon…” säger politiker och advokater.

Men nu handlar det om något helt annat. Till exempel de livliga och trivsamma kvarter i Paris där unga människor gärna roar sig. Så här skriver Cecilia Uddén i en analys för Sveriges Radio om vilka IS har som måltavla: ”De representerar det unga, multikulturella, progressiva, liberala, toleranta Frankrike. Just den gråzon av samexistens som IS, enligt egen utsago, säger sig vilja utplåna. IS ideologer vill skärpa motsättningarna och göra världen lika svart och vit som IS svart-vita flagga. /…/ I den egna publikationen Dabiq (februari 2015) skriver de om denna gråzon under rubriken ’The Extinction of the Greyzone’, om nödvändigheten att utplåna gråzonen.”

Restaurang La Belle Equipe var ett av målen för terrorattacken den 13 november.

Många av mina bästa minnen har i så fall utspelat sig i gråzoner. Under studietiden i Uppsala då jag lärde känna många studenter från andra länder. Som turistguide i Europa och Östafrika. Som anställd på Hammarskjöldfonden och SIDA. Under åren i USA där vi hade en ”etnisk” klubb. (Jo, om man är svensk är man ”etnisk”, precis som de som kommer från Sri Lanka, Chile, Senegal eller Finland.) Eller för den delen hemma i Dalarna, när ungdomarna i familjen samlar släktingar och kompisar från olika håll.

Hellre gråzon än svartvitt säger jag bara!

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt | Etiketter Gråzon | 22 kommentarer