Jag läser Horace Engdals bok ”Den sista grisen”. Jag har inte hunnit läsa hela boken än och den kanske tar sig, men hittills har jag just inte hittat mycket att citera.
Tankar som presenteras så här, ensamma på en hel boksida väcker förväntningar som de inte alltid kan leva upp till.
På sidan 30 läser jag: ”Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl.” Om man läser meningen med betoning på eftersträva (snarare än någonting) blir den väl rimligt begriplig.
Men på sidan 55 läser jag sedan ”Stil är ett överskott av livskraft, som ämnet inte helt förmår att absorbera. En stor stilist ger ett vagt intryck av att skriva om fel saker.”
Nu hänger jag inte med. Alternativt: Nu håller jag inte med. En god stilist är väl en som använder det språk som krävs för den text och det sammanhang det handlar om. Om man får ett vagt intryck av att skribenten skriver om fel saker är det enligt min enkla mening inte någon stor stilist.
Och apropå stilister sätter jag påskgodiset i vrångstrupen när jag kommer till sidan 107. ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.” Akademiledamoten avslöjar förvånansvärda bildningsluckor här. För det kan väl inte bara vara en lättköpt putslustighet.
Låt oss tala om Kafka, hans planerade giftermål med Felice Bauer och Processen. I dagboken skriver han om förlovningsmottagningen: ”Var bunden som en förbrytare. /…/ alla bemödade sig om att väcka liv i mig eftersom man inte lyckades acceptera mig som jag var.” Förlovningen hade föregåtts av en utdragen process där Kafka beskriver sig som en hopplöst olämplig blivande make i breven till Felice. I dagboken våndas han oavbrutet över hur fullständigt inkompatibla de är. Alltifrån att han är livrädd för tanken på att bli far till hans avsky för de tunga dystra möblemang som hon älskar.
Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti, har skrivit en bok om bakgrunden till Processen, Kafkas plågsamma förhållande till Felice Bauer
Men efter alla komplicerade turer blir det i alla fall förlovning. Och nya våndor. Han skriver till Grete Bloch, en kompis till Felice, om vilken dålig idé det är. Grete tycker att Felice bör få veta detta och det hela slutar med vad Kafka kallade ”rättegången på Askanischer Hof”.
Felice kallade in Grete och sin syster Erna och omvandlade Kafkas hotellrum till en domstol med Felice själv som målsägare. (Här kommer man snarare att tänka på första meningen i Förvandlingen: ”Någon måste ha förtalat Josef K”). Kafka försvarar sig inte. ”Jag insåg att allt var förlorat, insåg också att jag kunde ha räddat det genom någon överraskande bekännelse i sista minuten, men jag hade inget överraskande att bekänna”. Det hela drog ut på tiden och Felice fick en chans att vädra många förorättade känslor ”väl genomtänkta, länge närda, fientliga”.
Efteråt är han egentligen mest lättad. I ett brev till kompisar hemma Prag skriver han att han är ”långt ifrån så upprörd som man skulle kunna tro”. Han planerar att äntligen säga upp sig från jobbet, flytta från den trånga Prag- miljön och leva på sitt skrivande. 
Han har sparat tillräckligt för att kunna klara sig i två år, då han räknar med att kunna etablera sig som författare. Men – nu var det 1914. Första världskriget bröt ut och han blev kvar i Prag.
Jag tror säkert att Horace Engdahl har haft det jobbigt. Men Kafka hade inte heller så roligt.
Nu hade man tolv månader, men kalendern haltade fortfarande och Julies Caesar bestämde att man skulle göra som han lärt sig i Egypten (när han hälsade på Kleopatra): året har 365 dagar, men behöver kompletteras med en extra dag vart fjärde år. Den dagen lägger man lämpligen i slutet av året, dvs i februari. Alltså idag. 
