Leapling

I nästa liv ska jag nog bli kalenderhistoriker, tror jag. Det är fascinerande hur man genom årtusendena arrangerat tiden på olika sätt, även om månen för det mesta fått spela en viktig roll. Som i ”månad”.

I den gamla romerska kalendern hade man tio månader. Det nya året började med mars till krigarguden Mars ära. Sedan april från aperio, när naturen öppnar sig, maj för att fira Maia, fruktbarhetens gudinna och så juni, för gudinnan Juno. Därefter tröt inspirationen och månaderna fick nummernamn: Quintilis, Sextilis, September, Oktober, November och December.

De tio månaderna blev bara 304 dagar och det blev ju konstigt i längden. På sjuhundratalet fvt lade man därför till två månader i slutet av året för att få en stabilare tideräkning.

http://vignette1.wikia.nocookie.net/olympians/images/0/0b/Janus-dimon.jpg/revision/latest?cb=20091129174752Nu hade man tolv månader, men kalendern haltade fortfarande och Julies Caesar bestämde att man skulle göra som han lärt sig i Egypten (när han hälsade på Kleopatra): året har 365 dagar, men behöver kompletteras med en extra dag vart fjärde år. Den dagen lägger man lämpligen i slutet av året, dvs i februari. Alltså idag. Men inte riktigt alla år.

Men eftersom det kalendariska och det astronomiska året hade blivit totalt osynkade lade Julius Caesar till två extra skottmånader år 46 fvt som blev 445 dagar långt. Det har gått till historien som ”förvirringens år”. Den 1 januari 45 fvt blev alltså det första året med den julianska kalendern och det första året med 1 januari som nyårsdag.  Guden Janus blickar tillbaka på året som gått och framåt mot det nya året.

Med de där två extramånaderna i början av året blir dock månadsnamnen som bygger på siffror (sjunde, åttonde, osv): september, oktober, november och december felplacerade. Roman-calendar

Quintilis, den tidigare femte månaden döptes om till juli, efter Julius Caesar och Sextilis blev augusti, efter kejsar Augustus. Men så tröt inspirationen igen och övriga månader behåller sina ologiska nummernamn.

Nu letar jag efter någon som är född den 29 februari, så att jag kan säga ”Grattis leapling!” Skottår heter ”leap-year” på engelska och den som är född idag kallas ”leapling”. Vilket låter precis som tyskans ord för älskling: Liebling.

Det här inlägget postades i historia, Ord, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Leapling

  1. Himla jättetråkigt att vara född på skottdagen – som barn. Å andra sidan vore man nog en riktig leapling då.

    • Karin skriver:

      Fast bara vart fjärde år!

      Vi diskuterade för- och nackdelarna med att ha födelsedag bara vart fjärde år: ”Tänk vilken massa presenter det skulle bli!” Men å andra sidan: ”Tänk vad trist att få presenter för ett åttaåring när man fyller elva!”

  2. Musikanta skriver:

    Tur att vi har fått behålla månadsnamnen hittills så att inte några får för sig att ändra dem. Och tur är att de flesta inte vet vad de latinska räknetalen heter.
    En man, som intervjuades i NT idag tyckte det var bra att han kunde välja mellan att fira 40 eller 10 år alltefter hur han kände sig.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jag tror att kejsarna gav upp, när de insåg vilket tjafs det skulle bli, för att inte tala om ideliga namnbyten, om de försökte kapa åt sig en månad. Och som du säger, det är kanske inte så många som undrar över hur till exempel november (som verkligen låter som nionde) kan vara den elfte månaden.

      I DN var det en fyraåring idag som intervjuades för att han firade sin första ”riktiga” födelsedag.

  3. kicki skriver:

    Jag tycker vi kör med två extra månader, min pensionärsekonomi behöver det.

  4. Anna/notonmusic skriver:

    Vad intressant Karin, man lär sig alltid något här inne :-) Tänk att något som ses som något så självklart har föregåtts av en massa annat! Det är bra att bli påmind om ibland.

    • Karin skriver:

      Tack! Visst är det fascinerande. Det lär också ha varit så att man (i Babylonien?) delade in dygnet i tolv ljusa timmar och tolv mörka och då blev timmarna lite olika långa beroende på årstiden… Jösses tänker jag om vi skulle göra så här i Sverige, särskilt norrut. Nattimmarna skulle väl bli som minuter. Spännande, tycker jag.

Kommentarer inaktiverade.