Det är tydligen så att vi ser färger lite olika. Som barn fascinerades jag på vintern av alla olika färger som snön kunde få, i olika solljus och i skuggorna. Mest gult och blått, men också lila och rosa. Det hände väl att jag sa något i stil med: ”Vilka fina färger det är!” Kompisarna undrade vad jag menade. Det var ju vitt. Vitt och kanske lite mörkvitt. 
Såhär såg jag det i tolvårsåldern, mycket nöjd med att jag fått låna mammas pastellfärger, som hade alla nyanser jag behövde. Hon hade fem lådor med pastellkritor i en fiffig ställning, som ett höghus med färger! Med vanliga kritor och vattenfärger var det svårare att få fram de färger jag såg, men bland alla pastellfärgerna kunde jag alltid hitta rätt färg.
Kolla här. En oredigerad bild av spår i snön. Jag tycker det är alla möjliga färger i bilden: blått, blålila, gult, gulrosa. Och det tycker faktiskt kameran också. Om jag tar in bilden i bildprogrammet och bara drar reglaget för färgintensitet lite åt höger framträder färgerna tydligare.
Redigeringsfunktionen kan bara göra färgerna mer intensiva om det finns några färger där från början som den kan förstärka.
Och det gör det ju och med lite starkare färgintensitet ser bilden ut såhär. Jag tycker nog att den nedre bilden är den mest naturtrogna. Eller kanske någonstans mitt emellan, egentligen.
Men visst finns det mulna dagar då snön nästan är bara många nyanser av vitt. 
Nästan.
Snö är Helenas förslag till lördagstema idag. Här kan man läsa om de övriga lördagsbloggarnas förhållande till snö: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur
Kropp och själ. Om man då förenar det första manliga och första kvinnliga talet får man det heliga – eller magiska – talet tre!
