Jag har kämpat med Horace Engdals bok Den sista grisen (Bonniers förlag) i ett par veckor nu. Inte för att den är svårläst, inte alls, men kanske för att den gör mig nedstämd. Det känns som om det är en rädd människa som skriver. En som under hela sitt liv lyssnat för mycket på andra människors råd, råd som går ut på att hålla masken och inte göra sig löjlig.
Som i: ”Bed Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende.”
Och så behovet av någon slags ställning och status: ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse som man ägde i en tidigare verklighet.”
Nils Wedel. Gycklare
Nu har jag tagit mig igenom hela boken (en liten en på 277 glesa sidor) och försöker verkligen leta fram eventuella guldkorn. Det här citatet tycker jag är en väl formulerad känsla, även om den förstås också är dyster:
”(Leda.) Minnena från alla delar av mitt liv står tigande bredvid mig likt en grupp gycklare som sorgset konstaterar att deras herre inte är på humör för några konster idag.”
Första halvan av boken består av korta rader, ”fragment” säger författaren själv. Många består mer av sin formulering än sitt innehåll, som detta: ”Modernismen, konstfullt slarvig, kaxigt oengagerad, ville visa att ingenting egentligen är värt att avbilda utom konstnärens slyngelaktiga suveränitet.” Jag får lust att invända att: En sådan slarvig tanke vill visa att ingenting egentligen är värt att bry sig om annat än författarens slyngelaktiga formuleringslust.
Bokens andra halva Mannen på bryggan, är en monolog, som i bästa fall är tänkt som en parodi på ”Kulturmannen”. Han konstaterar att ”Mig blir jag inte av med”. Han är ofta pinsam. Om en nyutnämnd yngre kvinnlig generaldirektör säger Mannen på bryggan: ”Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna.” Men: ”Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.”
Som sagt, lite väl pinsamt för att vara på allvar. På bokens sista sidor hittar jag mycket riktigt några reservationer och helgarderingar som upphäver texten och gör den omöjlig att angripa:
”Den figur jag skapade var en fantasi om den siste mannen, inget mer.” Sedan ett resonemang om att Mannen på bryggan handlar om ett förfelat liv, men: ”Inte ens den historien kunde han låta bli att förvanska.”
”Jag vet inte varför jag lät honom säga allt det där, stå och lura till sig sympatier det aset.”
Sympatier? Det är en undanglidande och sorglig bok; jag kan inte komma ifrån känslan att den är skriven av en ganska rädd person.
Hej och hå, jag ska göra påskglass tänkte jag och köpte en liter grädde. Sen blev det lite ont om tid för att göra glass och dessutom hittade jag alldeles fantastiskt god glass i livsmedelsbutiken, så där stod jag efter påsken med all grädde.
