Karin Englund

Färg, form och utseendefixering

Postat den 27 februari, 2016 av Karin

I mars 1919 var det vernissage på Konstakademin där Herman Lundborgs fotoutställning ”Svenska folktyper” visades.

Kultureliten var där och Viktor Rydbergs belåtna konstaterande citerades:

”Till ariskt blod, det renaste och älsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna.”

Nationalismen och idéerna om den ariska rasens förträfflighet hade växt sig allt starkare sedan slutet av 1800-talet. Herman Lundborg var besatt av rastänkandet och drev skickligt och intensivt en kampanj för ett rasbiologiskt institut. Fotoutställningen var ett viktigt inslag i kampanjandet och 1922 fick han starta sitt institut i Uppsala.

Riktigt hur han resonerade är svårt att förstå. Han började med att studera de problem som kan uppstå vid inavel, men drog trots det slutsatsen att ”rasblandning” till varje pris måste undvikas.

Han ansåg att finskt och samiskt ”blod” var rena giftet för samhällskroppen men han hade under många år en älskarinna som han också fick en son med. Hon hette Maria Isaksson och han gifte sig med henne när hans fru dog. Hon var av ”blandras, en kombination av östbaltisk ras lapsk blandtyp”.

Hela den rasbiologiska hanteringen handlade mycket om färg och form. Hudnyans, ögonfärg och skallmått.

Historikern Maja Hagerman har länge intresserat sig för Herman Lundborg och hennes senaste bok, Käraste Herman bygger till stor del på brev till och från Lundborg. Jag har inte läst den, men kommer nog att göra det, för det är en viktig del att 1900-talets historia.

Man skakar på huvudet åt de uppenbara ovetenskapliga idiotierna i den tidens rasteorier. Men dessvärre finns det vittnesbörd idag också om liknande fördomar, baserade på hur folk ser ut.

För ett par år sedan fick Fanna Ndow Norrby nog av rasistiska kommentarer och startade Instagramkontot @SvartKvinna. Hon fick snabbt tiotusentals följare. Liknande citat och berättelser strömmade in. De har samlats i boken Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015). Så mycket tanklös, sårande dumhet och ren rasistisk elakhet! Det är inte bara slippriga kommentarer på krogen. De kan komma från förskollärare, klasskompisar, lärare, kolleger, syokonsulenter, fotbollstränare, poliser, läkare, restaurangpersonal, gamlingar – vem som helst.

Det är både skamligt och pinsamt och jag får lust att skicka delar av befolkningen på uppfostringsanstalt. Man GÖR inte så! Man FÅR inte bete sig på det där sättet.

Återigen är det utseendet i fokus. Färg (på huden) och form (på näsan, på läpparna, på rumpan…). Om det inte vore så allvarliga saker skulle man frestas avfärda alltihop som ytlig utseendefixering.

Färg och form är Toves sista lördagstema för februari. Tack Tove för utmanande och intressanta teman! Här finns alla andra lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

I mars tar Pensionären på ön över ochföreslår följande lördagsteman:

5/3 Ett projekt
12/3 Vintersport
19/3 Hemma hos…
26/3 Påsk

Publicerat i Att tolka, Böcker, Debatt, historia, Lördagstema | Etiketter Käraste Herman, Svart kvinna | 22 kommentarer

Grattis Caruso!

Postat den 25 februari, 2016 av Karin

Idag är det Carusos födelsedag. Han föddes 1873 i slummen i Neapel, slutade skolan i 12-årsåldern för att jobba som städare i en fabrik. Hans mamma ville att han skulle studera vidare, men pappan tyckte det var tramsigt. Grabben kunde jobba och tjäna pengar i stället. Men han fick i alla fall sjunga i kyrkans kör och det gjorde han så att åhörarna häpnade och kallade honom ”Lilla stjärnan”.

När han var 15 dog hans mamma och då bestämde han sig för att rymma hemifrån och försörja sig som sångare. Han fick småjobb på bröllop och begravningar och hankade sig fram några år tills det var dags för militärtjänstgöring.

Där noterade en av officerarna hans fina sångröst och fick tag i en mecenat som såg till att han kom till operan och sedan blev det världskarriär. Chefen för Metropolitanoperan i New York hörde honom sjunga i London och tecknade på stående fot ett femårskontrakt med 50 föreställningar per säsong.
Men när han väl kom till New York 1903 hade operachefen dött och kontraktet var ogiltigt.

Den nye operachefen hade aldrig hört talas om Caruso, men skrev i alla fall (lite motvilligt) ett nytt kontrakt på totalt 25 föreställningar. Ryktet om Caruso spreds över landet och ett av de nystartade grammofonbolagen kom på att man kunde sälja både grammofoner (som var en sällsynthet då) och skivor med hjälp av den berömde tenoren. Tack vare det kan vi lyssna till hans röst på en inspelning från 1904, från operan Kärleksdrycken.

Publicerat i historia, konst | Etiketter Caruso, opera | 12 kommentarer

Håll i hatten!

Postat den 23 februari, 2016 av Karin

I Frankrike pågår en språkstrid som vi också borde engagera oss i. MAN PLOCKAR BORT CIRKUMFLEX! Visserligen fattades beslutet om en stavningsreform redan på 1990-talet, men fransoserna ryckte då bara på axlarna och sa nåt i stil med ”Des conneries! ” Och så fortsatte man som vanligt.

Men nu har skolbarnen fått nya stavningsreformerade skolböcker och protesterna tar fart.

Franska är ett svårt språk. Cirkumflexkramaren har stavat fel…

Hashtaggen #jesuiscirconflex sprider sig, liksom exemplen på hur det kan bli. Ta till exempel meningen ”Je suis sûr ta sœr, elle va bien”, vilket betyder ”Jag är säker på att din syster mår bra.” Om man plockar bort den lilla kinesiska hatten på û blir det ”sur”, vilket betyder ovanpå och då blir innebörden en annan.

Många klagar också på att när vi nu ägnat så mycket möda åt att lära oss alla de där fnuttarna får ni väl inte plocka bort dem! Alla är överens om att det kommer att göra det svårare att läsa alla klassikerna om stavningen förändras och så är det nog, dessvärre.

Men vi då, varför ska vi bry oss. Jo, helt enkelt för att det är så mycket lättare att lära sig franska med den där fnutten som vägledare. De är ofta – men långt ifrån alltid – det som min fransklärare en gång kallade ”gravstenar över begravda s”. Skog till exempel, som heter forest på engelska har blivit forêt. Kust heter côte, fest heter fête och pastej heter pâté. Det finns massor med ord på franska som skulle vara mycket svårare att känna igen utan circumflex.

Det är bara över i och u som fnutten försvinner i den här vändan, men vem vet. Det kan komma mera. Och då blir det att ta farväl av det hjälpsamma lilla tecknet.

Men jag misstänker dock att fransmännen tänker strunta i de nya påbuden. Eller som engelsmännen brukar säga om sina grannar: ”The french bloody-mindedness is always a consideration.”

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter cirkumflex, frans stavningsreform | 7 kommentarer

Min ena fot

Postat den 19 februari, 2016 av Karin

På den här bilden syns inte min ena fot, för den tar ett hastigt steg bakåt. Jag är såpass uppväxt på landet att jag tar ett helautomatiskt steg bakåt när jag ser en komocka framför mig, även om jag befinner mig i fashionabla kontorslokaler i Stockholms innerstad.

Lantbrukarnas riksförbund hade länge sina lokaler mitt i stan, vid Sergels torg. Kring år 2000 sålde LRF sitt hus och flyttade till Kungsholmen. Det gruffades naturligtvis en hel del om det. Att flytta från alldeles intill Centralstation till utkanterna av Kungsholmen betyder många extra transportminuter för jäktade ombudsmän från olika delar av landet. Men i gengäld fick man väldigt fräscha lokaler, där all den fina konst som man köpt in under många årtionden kommer till sig rätt.

Komockan – eller kolåman som vi sa hemmavid – finns på golvet utanför ett av sammanträdesrummen.

I motsvarande ruta i taket ovanför finns en liten bit av himlen.

Jag hittade tyvärr inget namn på konstnären.

Många av tavlorna var osignerade, liksom denna som sitter på väggen vid kolåman.

Och den här fina på samma vägg. Harv?

Men här finns i alla fall ett namn på konstnären. Det är ”Betong på bondens marker” från 1971 av konstnären Mona Huss Wallin.

Till och med på toaletterna finns det fina bilder.

Här finns det en både rogivande och inspirerande bild av kissande kossor. På andra toaletter kan man till exempel se ”gissa-bajset”-motiv.

Det är lika välfunnet och fyndigt som de små glasmontrarna på Naturhistoriska riksmuseets toaletter på den geologiska avdelningen, med alla sina stenar. På toaletterna finns naturligtvis gallstenar och njurstenar, vad annars.

Som extra bonus kommer här en länk för den som vill läsa mer om mina fötter. Båda två!

Tove står för lördagsteman i februari. Här finns alla lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter LRF, skitkul, Toalettkonst | 24 kommentarer

Knappsats

Postat den 13 februari, 2016 av Karin

Knappsats vill Tove att vi ska skriva om som lördagstema. Då kan jag berätta om min kamp för att få använda knappsatstelefon.

För många (väldigt många!) år sedan upptäckte jag hur lätt de var att använda de telefoner med knappsats som fanns i en del utländer, till exempel USA. Här hemma hade vi då fortfarande sån här snurrskiva, som på den här gamla fina kobran, som fortfarande fungerar.

Fördelen med knappsats i stället för snurrskiva var både att det gick fortare att ringa och att det blev med precist. Om man släppte snurret för tidigt med den där snurrskivan blev det fel nummer.

Så, när jag flyttade hem till Sverige igen försökte jag köpa en telefon med knappsats . Då blev jag uppläxad av Telia. Eller Televerket var det nog på den tiden. Knappsats var INTE lämpligt. När jag hänvisade till goda erfarenheter utomlands antyddes det att om jag försökte koppla in någon utomlands köpt telefon på Televerkets nät kunde jag riskera dryga böter.

Däremot borde jag naturligtvis köpa den utmärkta telefonen Dialog som gick att få i många trevliga färger. Jag frågade förstås varför det inte var någon bra idé med knappsatstelefoner och Televerket sa att det inte skulle fungera, för folk skulle knappa fel.

Bara något år senare kom den nya knappsatsförsedda telefonen Diavox, framtagen av Televerket. Jag tror dock inte att det var för att de lyssnat på mina önskemål. Det var nog snarare så att den var utvecklad och klar sedan länge, men de ville sälja slut på så många Dialogtelefoner som möjligt innan de släppte Diavoxen.

Mina föräldrar hade samma svarta bakelittelefon i drygt trettio år. Sedan köpte de en beige Dialog som fortfarande är i tjänst på landet. Den hade de livet ut. Två telefoner på sextio år. Medan jag har tappat räkningen på hur många mobiltelefoner jag haft.

Visst är mobiltelefonerna något helt annat och visst tycker jag det är bra att de finns. Men jag gillar inte att en telefon som jag köpt ”alldeles nyss” ses som en antikvitet.

Den här Nokian höll jag fast vi så länge att det hände att folk blev lite tårögda när de såg den. En man i yngre medelåldern lutade sig fram mot mig på tunnelbanan och sa med darr på stämman:

”Åh, en sån där hade min mor!”

Och nu är det snart dags att köpa ny iPhone. Den nuvarande har ett uråldrigt operativsystem, vilket innebär att det är fyra fem år gammalt. Det går inte att uppdatera det mer, så det blir väl att leva på vattgröt och välling ett tag, så att jag har råd att köpa en ny. De nyare modellerna har röststyrning och det är bara att be telefonen ringa upp den man vill prata med. Och då behövs ju ingen knappsats…Det behövs däremot om man vill göra knappträd. En hel sats med knappar behöver man.

Här finns övriga lördagsbloggares knappsatser: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Dialog, Diavox, knapptelefon, Televerket | 16 kommentarer

Middag för två

Postat den 6 februari, 2016 av Karin

En fiktiv middag för två är Toves utmaning denna vecka för oss lördagstemabloggare. Det var sannerligen inte lätt. Ska man bjuda ihop ett par trevliga författare från olika århundraden? Eller ska man passa på och bjuda in någon favoritperson?

I går eftermiddag när jag strosade omkring i Söderhallarna och förfasade mig över priserna (ÄR det inte ovanligt dyrt där – dyrare än de andra hallarna i Stockholm?) kom jag på det. När jag såg abborre för 455 kronor kilot… Jag ska förstås bjuda in mig på middag med farfar! Jag har skrivit om honom tidigare i några inlägg, till exempel här, om när han tyckte att han mådde som en sockenprost.

Jag har visat den här bilden också tidigare, med farfar, farmor och deras fem barn framför stugan, som vi har nu.

Då var det potatisland överallt och äppelträden stod tätt på tomten. Nu är det rabatter och gräsmattor i stället.

Då bodde grisen i svinstian, hönsen i hönshuset och koa i ladugården. Idag är det gästrum där.

Till vintern måste förråden vara fulla, för det var ganska knapert i hushållet. Potatis, vinteräpplen, äppelmos och lingonsylt i källaren.

Jag önskar att jag kunde få äta middag med farfar, en lyxmåltid av det slag som var möjlig då. Med färskpotatis och nyfiskad fisk ur sjön. Kanske kräftor, för det fanns det också gott om en gång i tiden. En omelett på smakrika ägg. Hembakat knäckebröd med hemkärnat smör.Och om vi ses i augusti blir det hallon och grädde till efterrätt.

Så här såg han ut, min farfar. Sympatisk, tycker jag.

Min farfar dog när jag var ett år, så jag har inga minnen av honom. Eller jo, det finns ju hans fina minnesbok på vers. Några bilder och ett och annat brev finns också. Och det vore så trevligt att få träffa honom och prata om hans liv. Han var engagerad i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och i olika arbetarrörelseorganisationer. Han var egenföretagare och hade ett snickeri där min pappa och farbror också arbetade.

Det var slitsamt, men han verkade ändå alltid rätt nöjd med sitt liv.

Det vore intressant att få höra mer om hur han såg på samhällsutvecklingen. Han ser ju dessutom ut att vara en gullig och humoristisk person. Tänk om det gick att fixa på något sätt, en middag med farfar!

Här kan man hitta övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur. Tove har visserligen aviserat att hon tar en paus från lördagstemat, men eftersom hon är temavärd denna månad står hon kvar i listan.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Fäviken style, middag för två | 27 kommentarer

Livsmedels(s)ocker!

Postat den 2 februari, 2016 av Karin

Inte blir man tjock av socker inte! Inte om man får tro den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, i alla fall. De har undersökt saken och slår fast att det är ingen fara. Man blir inte fet av godis och läsk, visar fem vetenskapliga rapporter (fyra av rapporterna är betalda av socker-, läsk- och godisproducenter).

Varför frågar dom inte mig i stället? Om jag vill gå ner i vikt avstår jag från allt sött utom frukt i måttliga mängder. Det är tufft men effektivt.

Fana från första världskriget då livsmedelsbristen gjorde det lönsamt att hamstra och sälja dyrt. Livsmedelsocker var ett problem, inte minst sockerocker.

Det finns anledning att hålla ett öga på sockret i EU. Jag minns att man hade en omgång kring 2005 då man tyckte att subventionerna till sockerproducenterna inom EU borde sänkas. Sockerproducenter inom EU får subventioner, medan importrestriktioner gör sockerproducenter i tredje världen chanslösa. Så om jag förstått rätt har vi betalat 17 miljarder årligen (siffrorna är från 2005) för till överproduktion av socker i Europa.

Förslaget att sänka subventionerna gick inte igenom då. Subventionerna fick ligga kvar på höga nivåer och gör det kanske än idag? Inte konstigt att man vill att vi ska äta godis och dricka läsk, så att det blir lite avsättning för allt subventionerat socker. Ned med sockerockret, i så fall!

Publicerat i Att tolka, Debatt, vikten | Etiketter EFSA, fetma, socker | 12 kommentarer

Maskeringsförbud

Postat den 1 februari, 2016 av Karin

Kriminell lynchmobb vore kanske närmre sanningen? Vi har dessutom en lag (2005:900) om förbud mot maskering. Såvitt jag förstår är den i högsta grad tillämplig på just sådana situationer. Hur många av dem har tagits fast, undrar jag.

1 § Den som på allmän plats deltar i en allmän sammankomst, som utgör demonstration eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet, får inte helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation, om det vid sammankomsten uppkommer en störning av den allmänna ordningen eller en omedelbar fara för en sådan störning. /…/
Förbudet gäller inte den som täcker ansiktet av religiösa skäl. Det gäller inte heller i deltagare i en allmän sammankomst, som fått tillstånd att helt eller delvis täcka ansiktet.

2 § Den som uppsåtligen bryter mot 1 § första stycket skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Hela lagtexten finns att läsa här.

Jag försöker hitta uppgifter om hur många av dessa maskerade våldsverkare som haffats av polisen, men jag hittar bara en notis om en person som gripits, eftersom han slog till en polis. Har de alltså fått tillstånd att maskera sig för att kunna klå upp folk? Eller åberopar de religiösa skäl? Samtidigt som de ger sig på kvinnor med slöja?

Debatten lär fortsätta. Under tiden lånar jag denna bild från FaceBook.

Publicerat i Debatt | 8 kommentarer

Ingenmansland

Postat den 30 januari, 2016 av Karin

Oj vilket spännande ämne Helena har föreslagit som lördagstema denna vecka: Ingenmansland! Och jag som bara mellanlandar här på bloggen några minuter.

Det får bli en påminnelse om en av de bästa filmer jag någonsin sett, som heter just Ingenmansland. Den börjar i mörker och dimma. Några soldater tar sig fram på okänd mark. När det ljusnar ser de fienderna inom skotthåll. En av dem överlever och lyckas ta sig ner i en skyttegrav. Från fiendesidan skickas ett par soldater ut för att se om det finns några överlevande. Det är kriget i forna Jugoslavien som skildras, men samtidigt vilket krig som helst. Till sist har vi en bosnier och en serb och ytterligare en person i skyttegraven i ingenmansland. Den tredje personen ligger på en mina och om han rör sig sprängs alla i luften.

Det låter ju inte så kul, men filmen är gjord med värme och humor och hur eländigt det än är kan de två soldaterna finna varandra i samtal om det förslutna. När FN rycker in med sina blå hjälmar blir det både tragiskt och komiskt. ”Smurfarna kommer!” säger lokalbefolkningen oroligt när de ser de blåa hjälmarna.

De två soldaterna finnar varandra under samtalen i den hopplösa situationen.

De tar av sig sina uniformer så att de två sidorna inte ska veta vem som är vem och de viftat med vita tygbitar för att få slut på skjutandet.

Här finns inga hjältar. Inga skurkar heller, bara människor med alla sina styrkor och svagheter, sin handfallenhet och sina misstag. Jag ska inte avslöja mer av handlingen. Men det är glädjande att se att filmen finns som material för grundskolans högstadium. Förhoppningsvis kan det fungera som en tankeställare och som ett fredsfrämjande debattinlägg.

Uppdatering: Ingenmansland är från 2001 och är regisserad av den bosniske regissören Danis Tanović. Filmen fick en Oscar för bästa utländska film och pris för bästa manus vid filmfestivalen i Cannes.

Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur Och kära nån, det var sista januaritemat och nu är det nya teman som gäller. Tack HeLena för fina januariteman. Nu är det Tove som står för inspirationen i februari.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Bosninen, fredsfilm, Ingenmansland, Serbien | 18 kommentarer

Att bli göstad

Postat den 28 januari, 2016 av Karin

I Facebookflödet fiskar jag upp ett ord som sannolikt kommer att hamna på nästa års nyordslista. ”Att bli göstad”. Det myntades för över en veckan sedan och har sedan spritts till många tidningar.

Det var Helsingborgs Dagblad som myntade begreppet ”att gösta” och ”att bli göstad” i samband med Guldbaggegalan, den 18 januari. Gösta Ekman överlämnade hedersbaggen till Birgitta Andersson och förväntades säga något om varför det var så rätt att hon fick den. Kanske berätta lite om henne från deras långa gemensamma skådespelarliv. Men i stället berättade han mest om sig själv, vilket har fått många att reagera.

Många krönikor och kåserier har den senaste veckan berättat om liknande situationer; bröllopstal där varken brud eller brudgum nämns, begravningstal där den avlidne tappas bort, tal till studenter som bara handlar om föräldramödorna, inte om studenten… Men även där har det handlar mer om Gösta än om Birgitta Andersson.

Så därför kommer hela juryns motivering här:

”Birgitta Andersson är en av vår tids absolut främsta komedienner. Verksam inom svensk film i över sex decennier har hon med lysande prestationer, i t ex filmklassiker som Att angöra en brygga, Svenska bilder, Ägget är löst och Äppelkriget, vunnit publikens hjärta. Hon är i särklass en av våra mest folkkära skådespelare som blivit Hedvig, Doris, Teskedsgumman och Abbes mamma i Madicken med hela svenska folket.” Ja, det visste vi ju och juryns motivering lästes upp på galan. Men ändå, det tål att upprepas. Jag tror att ALLT hon har gjort har varit bra. Hon är mycket värd sin hedersbagge.

Den där med att helst berätta om sig och sitt är nog ett rätt internationellt beteende, som på denna teckning som jag just kom att tänka på.

Här hemma har Johanna Koljonen använt begreppet ”ABF-mannen” om den där personen som ställer sig upp och berättar om något som hen brukar tala om oavsett vad kvällens diskussion handlar om, oftast maskerat som en fråga.

Debattledaren på bilden säger alltså:

”Vi har bara tid för en enda omständlig, självupptagen fråga som inte har något alls att göra med det som vi har talat om”

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter "att gösta", Birgitta Andersson, Guldbagge | 9 kommentarer