Karin Englund

Påsk

Postat den 25 mars, 2016 av Karin

Ett av barnbarnen intresserar sig för ”förr i tiden”. Hon frågar om det var så där jättetrist på långfredagen när jag var barn. Det var det ju förr i tiden, har hon hört. Jag blev tvungen att fundera en stund. Den allmänna uppfattningen är ju att det var ohyggligt långtråkigt på långfredagen. Allting var stängt. Man fick inte ha roligt. Inte gå på bio. Måste hålla sig hemma. Men bio var ju ändå en sällangrej på den tiden, affärerna var inte bara stängda på långfredagen utan varje söndag och det fanns ingen TV. Så jag förklarade att det var ungefär som vanligt på långfredagen. Man höll sig hemma, läste böcker, ritade kanske, spelade kort (ja, så pass ogudaktiga var vi i min familj) och åt god mat. Marängsviss minns jag som en påskefterrätt, eller valnötstårta. ”Vad mysigt!” sa barnbarnet. Ja, det var det ju. barndomspåsk (1)

Här sitter mamma i gungstolen, sannolikt ditkommenderad av min pappa för fotografiets skull. Valnötstårtan på bordet och så påskduken. Av alla påsktillbehör var nog den där duken det allra påskigaste i min barndom. Här är en närbild av broderierna på duken. påskliljor

Mamma broderade den i sin ungdom. Hon hade sinne för sånt. Den där rosetten, med sitt olivgröna och bruna band, matchar det band som kantar duken. Blåsippor och påskliljor är för mig evigt förknippat med påsk genom den där duken.

Här kommer påskblommorna ”live” med en önskan om en fin påsk till er alla!

Påsk var Pensionärens på ön sista lördagstema för mars (tack Birgitta!). Nu tar Livsrummet över med följande aprilteman: 2 april – Förpackning, 9 april – Flykt, 16 april – Färg, 23 april – Upplysning, 30 april – Avslut.

Här finns övriga lördagsbloggares påskskildringar: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Foto, Livet, Lördagstema | Etiketter blåsippor, Påsk, valnötstårta | 24 kommentarer

Hemma hos

Postat den 20 mars, 2016 av Karin

Hemma hos är veckans lördagstema. Så här ser det inte ut hemma hos oss utan i en av de många lägenheter som annonseras ut av en mäklarfirma som specialiserat sig på snygga dyra lägenheter. Och säga vad man vill om dessa lägenheter i tiomiljonersklassen, men deras ägare tycks i alla fall ha god smak.

Jag är själv rätt förtjust i att fixa hemma, försöka få färger att fungera ihop och förvaringen att räcka till och sånt. Men när sådana här bilder dyker upp i samma tidningar som lyxinredningsreportagen kommer jag liksom av mig i hemma-hos-andet.

Tills jag hittar ett reportage om Marie Kondo, som är en populär inredningsrådgivare.

Eller utrensningsexpert, snarare. Hennes enkla regel är att man ska fråga sig om man blir glad av det man har. Om inte ska man se till att de saker och kläder som man inte bryr sig om kommer till någon som sätter bättre värde på dem.

Och det man gillar ska man vara lite mer uppskattande mot. Tacka skorna för att de jobbar så bra. Ägna den fina och användbara soppskålen en vänlig tanke när man ställer in den i skåpet.

Just utrensandet kan bli mycket tankeväckande. HUR har den duken fått hänga med så länge, när det är alldeles fel färg? Varför ska fem par obekväma jeans ta upp plats i garderoben? Nog borde det där felfria, men svårplacerade fåtöljen kunna få ett bättre hem?

Hennes bästa råd är: Börja inte med att köpa snygga kartonger och förvaringsboxar, för då flyttar man bara allt utom synhåll. Rensa i stället, det ger ro i själen. Och i många fall kommer de saker du gör dig av med till bättre användning hos någon annan!

Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter inredning, Marie Kondo | 16 kommentarer

Trevligt på toppen…

Postat den 16 mars, 2016 av Karin

Häromdagen kunde man läsa en intressant artikel i Aftonbladet av Andrev Walden. Han skriver om den populära filmen Lejonkungen, dess dramaturgi och budskap. ”Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan.” Han refererar också till en kritisk artikel i Washington post där skribenten har svårt att ens ”urskilja handlingen i sörjan av ’pop-psykologi och begynnande fascism'”. Men en sak är klar, enligt artikel-författarens analys av filmen: ”Ah, yes. How good it is to be at the top of the food chain!”

Waldens artikel handlar om hur filmen bygger en gemenskap inom en grupp och avsky mot en annan. Och när uppgörelsen kommer är ”våldet inte bara motiverat, du längtar efter det. Du hatar. ”

De onda, hyenorna, får aldrig en chans att vara ”mänskliga” till skillnad från de goda djuren som det är lätt att identifiera sig med. Hyenorna är onda och falska, bara. Allihop. Måste dö.

”Det här fenomenet gäller naturligtvis även många andra filmer som kulminerar i en våldsam upplösning”, skriver Walden ”men Lejonkungen är särskilt intressant eftersom nästan alla som sett filmen beskriver den som en berättelse om gemenskap. Varm och underbar.” I alla fall inom gruppen som är god och som har rätt. Som har rätt att hata.

Tänkvärt. Som alltid kan man behöva fundera över och diskutera vad barnfilmerna egentligen handlar om och vad slags budskap de förmedlar.

Uppdatering. Jag har fått expertkommentarer om handlingen i Lejonkungen och de lurade hyenorna: ”För det första var Scar elak, som utnyttjade hyenorna. Dom var inte elaka från början, men dom var utstötta.” Och det stämmer ju.

Publicerat i Att tolka, Debatt, film, historia | Etiketter Lejonkungen | 20 kommentarer

Hallå P1, med flera, det händer saker i vårt grannland!

Postat den 14 mars, 2016 av Karin

Medan valet i USA är minst lika välbevakat och detaljrapporterat som Melodifestivalen, är det sämre med informationen om valet i Tyskland. De delstater som gick till val i går har ungefär 16 miljoner invånare.

Jag väntade mig ordentliga analyser, bra bakgrundsbeskrivningar, lite intervjuer från de olika delstaterna, men det kom inget av detta. Bara knapphändiga beskrivningar av valutgången, som ju var ganska sensationellt. Ändå såg dagstidningarnas nyhetsvärdering ut så här. Clinton, Trump & co, som vanligt.

OK, i ärlighetens namn fanns en halv sida om Tyskland också. Här redovisar DN valresultatet i siffror. I alla tre delstaterna, Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt retirerade CDU. I Baden-Württemberg blir De gröna för första gången största parti i en delstat och i Sachsen-Anhalt blev det nya invandringsfientliga Alternativ för Tyskland näst störst, med sina 24%. Det tycker i alla fall jag är minst lika intressant som diverse positioneringar i de olika delstatsvalen i USA.

Jag blev ju tvungen att kolla både var de där delstaterna ligger och hur många som bor där. Sammanlagt ungefär 16 miljoner tyskar handlar det om, varav Baden-Württemberg är den största med 10,7 miljoner invånare. Såhär:

Och här kan man leta upp de olika delstaterna.

Uppdatering 15 mars. Men vad ÄR det med våra tidningar, tänker jag irriterat när DN idag, återigen, har fem helsidor om valet i USA. Och det utan att det hänt någonting alls. Visserligen är det val i Florida idag, men det finns ju inget att rapportera än. Fem nyhetssidor med denna ickenyhet är bara irriterande.

Men så hittar jag en liten, liten notis om delstatsvalen i Tyskland, i alla fall. Den är den bästa sammanfattningen av läget som jag sett hittills. Annars nämner ju svenska tidningar bara CDU:s förluster.

Då är det extra intressant att få veta att de CDU-representater som förlorade i valet är kritiska till Merkels asylpolitik. Och att de de socialdemokrater och gröna som stödjer henne har gått fram i valet.

AfD, då, som inte gillar Merkels politik, varifrån kommer deras röster? Tydligen från tidigare soffliggare i stor utsträckning.

Publicerat i Debatt, Efterlyst | Etiketter Delstatsvalet i Tyskland | 23 kommentarer

Vintersport

Postat den 12 mars, 2016 av Karin

Jag försöker förgäves minnas om jag hade sportlov under de första skolåren. På 1940-talet, då det var ont om bränsle, infördes Bränslekommissionen ”kokslov” i skolorna i februari för att spara på uppvärmningskostnaderna. Det fortsatte på sina håll sedan som sportlov, när man kom på att det var en fiffig idé att ungarna fick ledigt i februari då förkylningar och influensor härjade som värst. Lite smittriskminskning, alltså. Mest i städerna. Undrar om vi hade det också?

Eftersom jag oftast åkte skidor till och från skolan på vintern och sedan tog en tur upp på det närbelägna berget efter skolan, eller åkte skridskor, eller byggde snöfästningar, kort sagt utnyttjade vintern maximalt till vardags, var det väl inte så stor skillnad om det var sportlov någon vecka.

Vintersportade gjorde vi verkligen hela tiden, sportlov eller ej. Här har vi till exempel syrran i en hård slutspurt i en skidtävling hos grannarna.

Dessvärre spurtade hennes medtävlare ännu mer och hamnade högst på prispallen.

Publiken består av mammorna, vinnarens pappa och bror och så en tonåring som inte verkar rustad för vintersport överhuvudtaget. Klänning! Varför hade jag klänning mitt i vintern? bernt kalin på prispallen

Prispallen står, som ni ser, på en släde. Den eller andra liknande slädar var i någorlunda flitigt bruk på den ofta oplogade vägen hos oss. Vi bodde en bit från själva samhället vid en liten väg där det inte var så noga med plogningen. Då var det behändigt att slippa pulsa; för det mesta fanns det plats att hoppa upp baktill på släden och åka med en bit.

Vintersport är Birgitta Malmstedts förslag till lördagstema. Och denna vecka hoppas jag på ett inlägg hos Pysselitens, eftersom hon verkligen har vintersportat nyligen!

Här finns övriga temabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter kokslov, sportlov | 43 kommentarer

Den andra mamman

Postat den 7 mars, 2016 av Karin

I radions kulturprogram idag kunde man lyssna till en intervju med regissören Anna Muylaert, som gjort den brasilianska filmen Den andra mamman. Hoppas filmen får vara kvar på biograferna ett tag till, för den är mycket sevärd.

Hembiträdet Val (Regina Casé) är huvudperson och hon pysslar om den någorlunda liberala övre medelklassfamilj som hon jobbar åt. Hon har tagit hand om deras son hela hans liv, medan hans mamman, doña Barbara, haft fullt upp med sitt.

Fullständigt normalt i Brasilien, enligt Anna Muylaert. Det händer till och med att de blivande mammorna tar med sin nanny till BB, så att de får ta sig an den nya bebisen från första början. Sin egen dotter har Val knappast träffat; hon fick stanna kvar hos släktingar i norr, när Val fick jobb i São Paulo.

Men nu kommer Vals dotter Jessika till storstan för att studera och de oskrivna reglerna och osynliga gränserna mellan herrskap och tjänstefolk blir tydliga med hennes entré. Val har fått tillstånd att ha Jessika boende hos sig ett tag, i sin minimala pigkammare, tills dottern hittar egen bostad i São Paulo.

Jessika kan inte koderna som styr tjänstefolkets liv och hon ställer omöjliga frågor. Varför hon ska bo på en madrass på golvet i mammans trånga rum när det finns ett ledigt gästrum? Varför har hennes mamma aldrig ens doppat stortån i poolen under alla dessa år? I Brasilien har filmen skapat uppståndelse och debatt, med sitt stillsamma klassuppror.

Det är som om regissören ställt till det på samma sätt som Jessika med sina ofina påpekanden. Filmen speglar av allt att döma verkligheten. Regissören berättar om kvinnor som hon träffar vid filmvisningar och som storgråtande berättar för henne att de är Val. Eller Jessika.

Hela filmen igenom följer vi Val i hennes vardag som är fylld av absurditeter, som hon tacklar som om det vore självklarheter.

Hon är på pass hela tiden. Som när hon serverar snittar vid doña Barbaras födelsedagsmottagning och ingen av gästerna, inte en enda, ger henne en blick, nick eller ett tack. När mannen i huset sitter vid matbordet, några meter från kylskåpet, kan han ropa in Val för att ge honom en läsk.

Hon tar dock sina små mikropauser, som när hon hänger tvätt och unnar sig en minut i solen.

För Val slutar filmen med ett omvälvande uppror, för doña Barbara med en förtretlighet och för Jessika med en riktigt bra lösning.

Publicerat i Debatt, film, Livet | Etiketter Que Horas Ela Volta? | 12 kommentarer

Ett projekt

Postat den 5 mars, 2016 av Karin

Igår såg jag sluttampen på Skavlan, ja alltså på hans TV-program. Där intervjuades en snabbtänkt och slagfärdig dam, Bojan Carlsson, som blivit känd som Sveriges äldsta bloggare. Hon gick en datakurs när hon var 99 och började blogga när hon var 100. Nu är hon inne på sitt fjärde år som bloggare och är både flitig och läsvärd. Så här inledde hon 2016: ”Med den här vinterbilden, som är tagen på Skansen, vill jag hälsa mina läsare hjärtligt välkomna till den nya sidan, som jag kallat ’Jag hänger med.’ Jag hoppas att ni också hänger med och att vi skall trivas tillsamman.” Man gör klokt i att följa hennes blogg om man vill ha lite koll på kulturbegivenheterna i Stockholm.

Man kanske inte riktigt kan kalla det vanliga bloggande för projekt, men projekt blir det om man deltar i #blogg 100. Det går ut på att man ska skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det körs för femte året i rad från den 1 mars, men det går bra att hoppa på utmaningen även senare, bara man bloggar 100 dagar i sträck. Här är upplägget:

Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara.

Tanken är god. Det är ett sätt att jobba bort skrivkramp och att se sig om, både i närområdet och i världen, efter sånt som kan vara intressant att skriva om. Jag testade ett par år och tyckte det var rätt kul i början.

Framåt mitten av april började det dock kännas alltmer ansträngt och sedan tog vårbruket vid och den verkliga verkligheten tog över dagarna helt och hållet. Men det blev ändå hundra inlägg på hundra dagar.

Den sista blogg100-dagen 2014 summerade jag projektets för- och nackdelar.

Jag tror att argumenten står sig, nämligen att det kan bli lite motigt att blogga under de där fina vår- och försommardagarna samt att det är risk att man i längden tröttar ut sina läsare med alltför täta blogginlägg.

Mitt förslag till initiativtagaren Fredrik Wass var därför att han skulle lägga hela projektet lite tidigare på året. Start första januari, till exempel. Då skulle man gå i mål i april i stället för i juni. Eller kanske man rentav ska nöja sig med ett Blogg 50-projekt? Femtio dagar i sträck räcker gott för att träna upp bloggmusklerna.

Kommer jag att delta i år? Nej, men kanske något annat år om hela projektet tidareläggs till mörkare månader.

Ett projekt är Birgittas (aka Pensionären på ön) första marstema. Nästa vecka blir det vintersport. Hej och hå! Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i #blogg100, Lördagstema | Etiketter Bojan Carlsson | 33 kommentarer

När nöden är störst…

Postat den 2 mars, 2016 av Karin

Om kaffe vore en förbjuden drog skulle jag ligga illa till. Nu är det tack och lov tillåtet, men det innebär en del pyssel i alla fall. Eftersom jag dessutom måste ha mjölk i kaffet, för att kunna dricka det, kan man nog med visst fog kalla mig blandmissbrukare.

En midsommar för många år sedan skulle ta oss till Dalarna från en skärgårdsö på kvällen/natten. Jag insåg att det skulle bli svårt att få tag i mjölk till morgonkaffet, men hoppades på någon jouröppen bensinmack. Nix. Stängt överallt. När vi nalkades målet såg jag några kossor på en äng.

”Mjölk!” hojtade jag. Men redaktörn, som varit med förr, körde bara förbi. ”Om du tjuvmjölkar främmande kossor en midsommarnatt kommer du omedelbart att förvandlas till en hängbjörk. Eller, i värsta fall, brännas på bål som en häxa.”

Jaha, nähä. Det blev en eländig midsommardag, eftersom jag skulle ha behövt kaffe redan klockan fem på morgonen; det är då jag måste ha min första fix. Annars utbryter en huvudvärk som pågår i tre dagar. Det är som ett tåg som måste passera alla stationer.

Nyligen höll det på att bli lika illa. Men den här gången var det kaffet som var slut. Visst har affärerna ofattbart generösa öppettider här i huvudkommunen, men just i halvfemtiden på morgonen är det mesta stängt. Jag trevade desperat i alla skåp.

Något undangömt kaffepaket? Någon liten utflyktsförpackning som blivit kvar i en vrå?

Här är vad jag hittade. Jag räddades från en tredagarshuvudvärk av de här behändiga små förpackningarna som är ett slags minikaffebryggare. Man kokar upp vatten, häller i och väntar ett par minuter och sedan kan man servera sig en rejäl kopp (3 dl) nybryggt kaffe. Så här ser de ut från sidan och framifrån.

Alldeles miljövänligt är det väl inte med allt förpackningsmaterial, men sannolikt bättre än Nespresso-kapslar av aluminium. Men var har jag köpt dem? Ingen aning. Kanske en present? Tusen tack i så fall!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter koffeinberoende, tjuvmjölka | 23 kommentarer

Leapling

Postat den 29 februari, 2016 av Karin

I nästa liv ska jag nog bli kalenderhistoriker, tror jag. Det är fascinerande hur man genom årtusendena arrangerat tiden på olika sätt, även om månen för det mesta fått spela en viktig roll. Som i ”månad”.

I den gamla romerska kalendern hade man tio månader. Det nya året började med mars till krigarguden Mars ära. Sedan april från aperio, när naturen öppnar sig, maj för att fira Maia, fruktbarhetens gudinna och så juni, för gudinnan Juno. Därefter tröt inspirationen och månaderna fick nummernamn: Quintilis, Sextilis, September, Oktober, November och December.

De tio månaderna blev bara 304 dagar och det blev ju konstigt i längden. På sjuhundratalet fvt lade man därför till två månader i slutet av året för att få en stabilare tideräkning.

Nu hade man tolv månader, men kalendern haltade fortfarande och Julies Caesar bestämde att man skulle göra som han lärt sig i Egypten (när han hälsade på Kleopatra): året har 365 dagar, men behöver kompletteras med en extra dag vart fjärde år. Den dagen lägger man lämpligen i slutet av året, dvs i februari. Alltså idag. Men inte riktigt alla år.

Men eftersom det kalendariska och det astronomiska året hade blivit totalt osynkade lade Julius Caesar till två extra skottmånader år 46 fvt som blev 445 dagar långt. Det har gått till historien som ”förvirringens år”. Den 1 januari 45 fvt blev alltså det första året med den julianska kalendern och det första året med 1 januari som nyårsdag. Guden Janus blickar tillbaka på året som gått och framåt mot det nya året.

Med de där två extramånaderna i början av året blir dock månadsnamnen som bygger på siffror (sjunde, åttonde, osv): september, oktober, november och december felplacerade.

Quintilis, den tidigare femte månaden döptes om till juli, efter Julius Caesar och Sextilis blev augusti, efter kejsar Augustus. Men så tröt inspirationen igen och övriga månader behåller sina ologiska nummernamn.

Nu letar jag efter någon som är född den 29 februari, så att jag kan säga ”Grattis leapling!” Skottår heter ”leap-year” på engelska och den som är född idag kallas ”leapling”. Vilket låter precis som tyskans ord för älskling: Liebling.

Publicerat i historia, Ord, Språk | Etiketter Julius Caesar, leapling, skottår | 8 kommentarer

Rör inte min kompis…

Postat den 28 februari, 2016 av Karin

Här är en av mina favoritplatser i Stockholm, Riddarholmsterrassen. Mitt i stan och ändå så avskilt och lugnt.

Till vänster i bild, nedanför Storkyrkan, ser man en ljusgrå skulptur. Den ser lite ut som en tumvante. Den heter Solbåten och är gjord 1966 av konstnären Christian Berg, som sa så här om sin skulptur:

”Det är en pärlemorskimrande snäckform jag arbetar med, förvandlar till något jag kallar en solbåt, som i sin vindfyllda segelform reflekterar solen och ljuset ovan, och som trots sin statiska form vill ge en vision av framåtskridande. En Nike segrande över materien”.

För mig kommer den för evigt att vara förknippad med Olof Palme. Jag tog en promenad ut på Riddarholmen den 28 februari 1989, på årsdagen av mordet på Olof Palme och där var också en förskoleklass som tittade på skulpturen. Deras förskolelärare berättade för dem att det var ett minnesmärke för Olof Palme. ”Ni vet det där tecknet ’Rör inte min kompis’. Det var så han ville att vi skulle vara. Schyssta mot varandra. Och säga till om någon är dum.” Alldeles fel förstås, om skulpturen, men rätt ändå, på något sätt.

Publicerat i Att tolka, historia, konst | Etiketter 28 februari, Olof Palme, Rör int min kompis | 6 kommentarer