Men… vad är det med folk nuförtiden?

Postat den 26 april, 2016 av Karin

Häromdagen skulle jag ta en hiss här hemma från Slussen-nivån till Mosebacke. Det finns några olika hissar att välja på (nej, Katarinahissen funkar inte) och jag brukar ta en liten hiss för 2 personer, förutsatt att jag kan åka ensam, eller med någon annan ganska liten person. Om hisspassagerarna väger mer än ungefär 130 kilo tillsammans stannar hissen någonstans på halva vägen och det är i värsta fall en tidsödande procedur att få igång den igen.

Nåväl, denna gång såg det ut som om jag skulle få åka ensam, tills det i sista sekunden dök upp en mycket lång och ganska kraftig karl bakom mig.

Det skulle inte funka att vi åkte tillsammans. Därför försökte jag informera honom om hissens egenheter och sa att den funkar nog egentligen bara med en person i taget.

”Jaha”, sa tvåmetersmannen och klev förbi mig och in i hissen, ”jag har inget emot att åka ensam!” Och så gjorde han det! Jag väljer att tänka att han nog råkade ut för någon slags tankevurpa eller logisk kortslutning. Och hoppas att han skämdes lite när han kom på vad han gjort.

Men så idag när jag var på väg ut från Granit på Götgatan mötte jag en mamma med barnvagn just när jag tagit mig ut ur den lite prångiga ingången och hade några decimeter kvar till öppen yta.

Hon kunde ha väjt lite och släppt förbi mig, men valde att köra på. Jag backade de två metrarna som krävdes för att hon skulle komma förbi med vagnen in i butiken och just som hon passerade mig (och jag tänkte mig ett leende och ett Tack!) sa hon: ”Men åh, så jobbigt då!” Jag blev förstås lite häpen och sa: ”Va? Hur menar du?” Hon: ”Du tyckte det var väldigt jobbigt att maka åt dig va?” Lite spakt svarade jag bara ”Nejdå, inte alls…”

Och nu försöker jag sätta mig in hur hon tänker. Om hissmannen bara fick någon slags blackout, eller helt enkelt tänkte fel, tror jag att barnvagnsmamman känner sig misshandlad av samhället på något sätt och tycker att vafan, här kommer jag med min vagn och då får ni väl hålla undan lite så att jag kan komma fram. Samtidigt som hon kanske har lite dåligt samvete och tror att alla är irriterade.

Ja, så är det nog. Och så utomordentligt trevligt att ha en blogg där man kan avreagera sig. Och eventuellt få lite medhåll. Eller mothugg…

Publicerat i Livet | Etiketter barnvagnsmarodörer, hisstrul, Vett och etikett | 28 kommentarer

Upplysning

Postat den 22 april, 2016 av Karin

”Det ska komma en dag, då tyranner, präster och deras förvillade eller brottsliga redskap endast skall finnas på teaterns tiljor och på historiens blad, och då solen skall gå upp över ett släkte av fria människor, som inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft.”
Skrev fransmannen Condorcet, som inte är vem som helst, utan en inflytelserik tänkare under tiden kring franska revolutionen, som i sin tur var ett resultat av upplysningstiden.

Många anser att upplysningstiden började med Newton. Jorden snurrar runt solen! Med upplysningstiden fick man förnuftstro, vetenskapliga framsteg, encyklopedier (alla skulle kunna ta reda på hur det är!), växande städer, ökad läskunnighet, religionskritik, politiska pamfletter, ett borgerskap med sinne för litteratur och friare författare, inte bara hovpoeter.

Romaner accepterades som en egen genre. Och även om Rousseau hatade böcker ”de lär oss endast att tala om saker, som vi inte känner till” gillade han Robinson Cruse av Daniel Defoe. ”Eftersom vi absolut måste ha böcker, så är det värt att veta att det finns en som enligt min mening utgör den bästa tänkbara avhandlingen om naturenlig uppfostran”.

Upplysningen är också tryckfrihetens fadder och denna lördag är det dessutom Världsbokdagen.

Så jag återpublicerar denna hyllning till den mest geniala av uppfinningar. En fiffig anordning som inte kräver batterier, inga sladdar, den är helt portabel och den har en lagringstid på tusentals år, om man sköter den väl.

Upplysning är Livsrummets förslag till lördagstema denna vecka. Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Att läsa, Böcker, Lördagstema | Etiketter Concordet, Crusoe, Upplysningstiden, världsbokdagen | 20 kommentarer

Repris, med anledning av att filmen visas på SvT i kväll

Postat den 21 april, 2016 av Karin

Se filmen, läs boken

Som ung judinna arresterades Hannah Arendt i Tyskland 1933 när hon engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA.

Hon hade läst filosofi i Tyskland och etablerade sig i sitt nya hemland som en framstående tänkare och författare, med böckerna om totalitarismens uppkomst, The Origins of Totalitarianism, som kom ut 1951. Hon hade tänkt sig en annan titel, eftersom hon värjde sig mot tanken att det finns en ödesbundenhet eller ett orsakssamband som kan leda till totalitarism. Det vore bättre i så fall med totalitarismens beståndsdelar eller element, menade Arendt. Men det blev The origins… eftersom alternativen var för krångliga i en boktitel.

Inför rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 frågade hon tidskriften The New Yorker om de ville att hon skulle rapportera från rättegången. Chefredaktören William Shawn var entusiastisk, redaktionssekreteraren var mindre förtjust, i alla fall om man får tro den filmatiserade versionen av händelsen: ”Filosofer håller aldrig en deadline.”

Filmen Hannah Arendt handlar om hennes resa till Jerusalem, om rättegången och om den delvis hätska debatt som följde på de fem artiklar som trycktes i The New Yorker under 1963.

Ja, hon tog tid på sig att bli klar, så lång tid att redaktionssekreteraren klagar för Shawn i filmen: ”Det gick fortare för Tolstoy att skriva Anna Karenina!” Men Arendt låter sig inte stressas. När Shawn ringer upp henne för att ”höra hur det går” kontrar hon bara med ett förvånat: ”Du försöker väl inte tvinga på mig en deadline?” Han retirerar omedelbart. ”Naturligtvis inte.” Och redaktionssekreteraren suckar.

Filmen bjuder på fina tidstypiska miljöer, några tillbakablickar och dokumentärt material från rättegången. Eichmann spelar sig själv och det fungerar väldigt bra. Man skulle gärna ha velat höra och se mer av hans krångliga och petnoga beskrivningar om hur exakt logistiken gick till, vad just han ansvarade för, precis vad som måste göras i olika skeden. Inte en antydan till insikt om vad han medverkat till. Just de scenerna ger en övertygande bakgrund till det som Arendt sedan skrev i artiklarna med det samlande namnet Eichmann in Jerusalem; A Report on the Banality of Evil.

Hon var chockad av hur obetydlig och byråkratisk Eichmann var. Hur han verkade normalisera det otänkbara och sina obeskrivligt grymma handlingar genom att sköta dem på ett systematiskt och välorganiserat sätt. Artiklarna kom också som bok. På svenska heter den Den banala ondskan, vilket inte är någon bra översättning, det borde vara Ondskans banalitetet. Hon tvingades tillbringa mycket av tiden efter artiklarna och boken med att förklara vad hon menade. NEJ, det var inte banalt det som hände under Förintelsen, NEJ, ondskan är inte banal, utan vad hon försökte fånga var de mekanismer som gjorde det möjligt att uppfatta den som ”normal”, eller ”banal”.

Det är inte lätt att göra en film om tankar och filosofiska debatter. Men det går och Margarethe von Trotta har lyckats med sin version, tycker jag. Jag skulle till och med kunna tänka mig mer av de där diskussionerna och mindre av de rätt överflödiga tillbakablickarna om ungdomsförälskelsen (hur spektakulärt det än är att hon och hennes filosofilärare – och senare nazist – Heidegger hade en kärleksaffär).

Slutscenen där hon håller ett långt anförande för sina studenter om hur hon tänker är lysande och det kunde gärna få vara ännu mera sånt. Men ändå, den är ju bra som den är. Se den. Och om det sedan lockar till läsning av hennes böcker är det ju lysande! Om Hannah Arendt har jag också skrivit här och här.

Uppdatering den 21 mars 2016: Hennes bok om The Origins of Totalitarianism har äntligen kommit ut på svenska. Heja Daidalos förlag!

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter Hannah Arendt, Totalitarismens ursprung | 2 kommentarer

FÄRG!

Postat den 16 april, 2016 av Karin

Att måla akvarell är bland det mest frustrerande man kan ta sig för. Och roligaste. För när det vill sig väl kan det bli riktigt bra. Och dessutom händer det oväntade saker ibland, färgerna har egna idéer som ofta är mycket bättre än ens egna.

Jag har några misshandlade lådor med akvarellfärger, som jag letat fram de senaste veckorna. Och akvarellpapper. När man (jag) blir sugen på att måla är det tydligen så att jag börjar med att köpa papper. Här är vad jag letat fram ur lådorna. Det finns säkert fler block, undanstoppade här och där. Samt minst lika mycket på landet.

I ett par block hittar jag gamla provlappar. När jag målar brukar jag ha ett extrapapper att testa färgerna på vartefter. Hur trivs de ihop, vad händer om man målar över en färg med en annan. Hur papper och färg samspelar…

Här har vi provlappen till ett gratulationskort med en blombukett.

Och trots att provlapparna är jättegamla (tjugo, trettio år!) känner jag genast igen dem och vet vad det handlar om. Varje provlapp är så förknippad med sin målning att det är lätt att se vilket motiv den hör ihop med.

Själva målningarna har jag inte kvar, vilket är ett gott tecken. Misslyckade målningar behåller jag. Någorlunda lyckade ger jag bort.

Den här lappen är från en målning som blev en illustration till en tidskrift. Den föreställer en kvinna med rödblont hår, som provar en mossgrön klänning, med guldbroderier kring hals och handleder. Väldigt kul att göra! Här ser man också lite av färgernas karaktär. Några är snälla och liksom släta, andra är mer hårdföra. Någon är aggressiv och tränger undan andra färger när de blandas vått i vått. Några bildar fina skarpa kanter när de torkar, tunna, tunna linjer som man aldrig skulle kunna måla med pensel. Det är allt det där som gör akvarellmålandet så svårt, oförutsägbart och alldeles, alldeles underbart!

Färg är Livsrummets förslag till lördagstema idag. Här finns lördagstemabloggarna: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Att måla, färg, konst, Lördagstema | Etiketter akvarell | 20 kommentarer

Fårgråt, sömnskrufs – vad heter det egentligen?

Postat den 12 april, 2016 av Karin

På tunnelbanan idag utbröt en livlig diskussion om det där skrufset som man kan ha i ögonen när man vaknar på morgonen. En kvinna som bättrade på sin make-up pillade bort något ur ögonvrån och beklagade sig över att det blev så mycket fårtårar när hon var förkyld. ”Fårtårar?” sa en av hennes kompisar. ”Du menar fårgråt?” Mannen i sällskapet hade en annan åsikt: ”Ögongrus, heter det.”

Jag började förstås googla på fårgråt för att kolla vad som gäller, men innan jag hittade någon information hade sällskapet lämnat tunnelbanevagnen.

Nu har jag kollat vidare och Språkrådet har inget råd att ge på sin hemsida. Men det har bloggen Textomedia som skrev till språkrådet och fick till svar att det inte har något namn. Ord som ”sömngrus” och ”ögongrus” används snarare när man är så trött att det känns som grus i ögonen. Språkrådet avråder därför från att använda dessa ord. De föreslår ”ögonvar” (bläk) eller ”torkad tårvätska” (njae…).

Fårgråt är väl alldeles utmärkt. Även om man inte kunde det innan är ju chanserna stora att man förstår ändå. Alla har väl sett får med lite sånt där skrufs vid ögonen. Eller? Annars är sovskräp ett beskrivande och bra ord, som jag hellre använder än ”ögonvar”.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter fårgråt, Språkrådet | 12 kommentarer

”Jag målar mina tavlor själv, så får jag dem som jag vill ha dem!”

Postat den 10 april, 2016 av Karin

Det gäller att hålla koll på omgivningarna, för rätt som det är har man missat den där utställningen man tänkte se och en ny är på gång. Idag hann jag i alla fall till den sista dagens sista timmar av akvarellisten Björn Bernströms utställning på Ekebyhovs slott.

Här är ett motiv som man kan se från slottet, Ekebyhovsbacken. En fin skidbacke där snön fortfarande låg kvar idag, längst upp i backen. Men inga skidåkare syntes till. Varken på målningen eller i verkligheten.

Motiven i utställningen är olika Ekerö-miljöer. Idylliska skogstjärnar och strandkanter, skogsbryn och ödehus, lador och våtmarker, busshållplatser och bilvrak. Men också målningar från Lofoten och gatumiljöer från Stockholms innerstad och Chicago.

Allt är väldigt skickligt fångat, med inte så lite Lars Lerin-vibbar. Men långt ifrån Lars Lerin-priser.

Det var svårt att fotografera bilderna, eftersom akvarell är ömtåliga saker och behöver glas. Här har jag lyckats parera för de värsta speglingarna.

Om det inte hade varit så att de flesta målningarna redan var sålda, skulle jag nog ha blivit svårt frestad. Men, då får man väl fundera på att måla själv i stället. Eller som en av deltagarna i min ungdoms målarcirkel sa:

”Jag målar mina tavlor själv så får jag dem som jag vill ha dem!”

Det är nämligen så att denna skickliga akvarellist håller kurser och då finns det kanske en chans att jag kommer igång med målandet igen. Vi får se. Jag lovar att visa mina alster här om det blir några.

Jag borde förstås tipsat om denna utställning tidigare, om jag bara insett att den slutar idag. Men Ekebyhovs slott är värt en utflykt när som helst.

Vacker miljö, jättegott kaffe, gott hembakt kaffebröd till femtiotalspriser och en fantastisk park, där det också finns en genbank för äppelträd. Och här kan man se några av Björn Bernströms målningar.

Uppdatering: Jag tror jag har hittat bilden på kvinnan som fällde de bevingade orden att hon målar sina tavlor själv så att hon får dem som hon vill ha dem. Jag menar att det är hon som nästan inte syns, med glasögon, bakom modellens huvud (Elna, nåt?). Syrran däremot anser att det är kvinnan i blommig målarrock till höger i bild. Kanske båda två?

Här har vi nästan hela familjen samlad. Mamma i randig blus, syrran bredvid, jag som modell och pappa bakom kameran. Brorsan hade annat för sig.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter akvarell, Björn Bernström, Ekebyhov | 13 kommentarer

”Mig blir jag inte av med.”

Postat den 7 april, 2016 av Karin

Jag har kämpat med Horace Engdals bok Den sista grisen (Bonniers förlag) i ett par veckor nu. Inte för att den är svårläst, inte alls, men kanske för att den gör mig nedstämd. Det känns som om det är en rädd människa som skriver. En som under hela sitt liv lyssnat för mycket på andra människors råd, råd som går ut på att hålla masken och inte göra sig löjlig.

Som i: ”Bed Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende.”

Och så behovet av någon slags ställning och status: ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse som man ägde i en tidigare verklighet.”

Nils Wedel. Gycklare

Nu har jag tagit mig igenom hela boken (en liten en på 277 glesa sidor) och försöker verkligen leta fram eventuella guldkorn. Det här citatet tycker jag är en väl formulerad känsla, även om den förstås också är dyster:

”(Leda.) Minnena från alla delar av mitt liv står tigande bredvid mig likt en grupp gycklare som sorgset konstaterar att deras herre inte är på humör för några konster idag.”

Första halvan av boken består av korta rader, ”fragment” säger författaren själv. Många består mer av sin formulering än sitt innehåll, som detta: ”Modernismen, konstfullt slarvig, kaxigt oengagerad, ville visa att ingenting egentligen är värt att avbilda utom konstnärens slyngelaktiga suveränitet.” Jag får lust att invända att: En sådan slarvig tanke vill visa att ingenting egentligen är värt att bry sig om annat än författarens slyngelaktiga formuleringslust.

Bokens andra halva Mannen på bryggan, är en monolog, som i bästa fall är tänkt som en parodi på ”Kulturmannen”. Han konstaterar att ”Mig blir jag inte av med”. Han är ofta pinsam. Om en nyutnämnd yngre kvinnlig generaldirektör säger Mannen på bryggan: ”Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna.” Men: ”Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.”

Som sagt, lite väl pinsamt för att vara på allvar. På bokens sista sidor hittar jag mycket riktigt några reservationer och helgarderingar som upphäver texten och gör den omöjlig att angripa:

”Den figur jag skapade var en fantasi om den siste mannen, inget mer.” Sedan ett resonemang om att Mannen på bryggan handlar om ett förfelat liv, men: ”Inte ens den historien kunde han låta bli att förvanska.”

”Jag vet inte varför jag lät honom säga allt det där, stå och lura till sig sympatier det aset.”

Sympatier? Det är en undanglidande och sorglig bok; jag kan inte komma ifrån känslan att den är skriven av en ganska rädd person.

Publicerat i Att läsa, Böcker, konst | Etiketter Den sista grisen, Horace Engdal | 22 kommentarer

Kamouflage

Postat den 2 april, 2016 av Karin

Tarnschriften kallas de böcker med vilseledande bokomslag som fanns i Tyskland från ungefär 1933 och fram till 1945.

Här har vi till exempel en bok om krukväxter. Efter inledande text om kaktusskötsel går man mer rakt på sak och diskuterar hur Hitler ska störtas.

Hitler kom till makten i januari 1933 och började med att avskaffa yttrandefriheten. Sedan förbjöds nybildning av politiska partier och dödsstraff infördes för antinazistisk verksamhet. Vänsterpressen fick allt större problem, tryckerier och förlag beslagtogs av regimen. Men man lyckades ändå få ut en del publikationer illegalt, genom att trycka dem i grannländer och mycket tack vare finurliga förpackningar.

En bok om hur man sköter och reparerar sig symaskin borde knappast tilldra sig censurens intresse. Inuti boken behandlas oktoberrevolutionen och annat kontroversiellt.

Med dessa Tarnschriften, eller “kamouflageskrifter” spred man regimkritiska texter. Det var bokstavligen livsfarligt att ertappas med sådana skrifter.

Därför var man mycket påhittig när det gällde att hitta omslag som såg ”oskyldiga” ut. Folkskoleupplagor av Goethe och Schiller, turistbroschyrer, kokböcker, “kiosklitteratur”, instruktionsböcker i rakning, nazistiska lagsamlingar. Oftast kommer den politiska texten flera sidor in i häftena.

Det går inte att veta hur stor utgivningen var totalt, men drygt tusen kamouflageskrifter finns bevarade, de som klarat sig undan bokbål, vattenskador, bränder och gallring. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm finns ett åttiotal av dessa skrifter, som lämnats in till arkivet av tyska och österrikiska flyktingar.

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, Livet | Etiketter Kamouflageskrifter | 14 kommentarer

Gott om grädde

Postat den 30 mars, 2016 av Karin

Smörkärna Hej och hå, jag ska göra påskglass tänkte jag och köpte en liter grädde. Sen blev det lite ont om tid för att göra glass och dessutom hittade jag alldeles fantastiskt god glass i livsmedelsbutiken, så där stod jag efter påsken med all grädde.

Smör! tänkte jag. Jag längtar efter hemkärnat smör och har testat olika smöralternativ. Åländskt smör är gott, men har ändå inte riktigt har den där speciella smaken. Nykärnat smör flygs hit från Vogeserna och säljs till rätt fåniga priser. (Ett pyttelitet paket på ett hekto kostar 40 kronor.) Gott det också, men inte heller det har den där fylliga, smakrika, syrliga, hemkärnade smaken.

Så jag kollar hur man gör smör nuförtiden och upptäcker att: ”I moderna processer tillsätts syra efter att man tillverkat smöret och inte som förr i tiden då man kärnade smör från syrad grädde.”

Just det! Grädden ska vara lite halvsur innan man kärnar, men hur gör man då med vår pastöriserade grädde som inte surnar så lätt.

Såhär ser det ut efter ett tag. Och jag inser varför forna tiders mjölkkärnor hade lock.

Jo, man tar ett par matskedar fil och blandar i grädden och så får den stå några dagar och surna till.

Jag kunde förstås inte vänta i tre dagar och det var kanske tur. Redan efter ett dygn i rumstemperatur luktade det alldeles tillräckligt surt.

Så då var det bara att börja kärna, alltså vispa grädden med elvispen så där mycket att den klimpar ihop sig.

Det blir väldigt stänkigt och blaskigt när fettet klumpar ihop sig och kärnmjölken frigörs. Nästa gång ska jag ta en hög och smal bunke i stället.

Man ska nog fortsätta vispa lite längre än jag gjorde. Det är något med hopklumpningen av fettmolekylerna som tar tid. Efter ett tag kan man stjälpa upp alltihop i en linneduk och pressa ur kärnmjölken.

Sen kan man knåda smörklimpen ytterligare för att få bort all fukt, men det kunde inte jag, eftersom jag kärnat för kort stund och det blev lite kletigt. Men gott!

Nu ska jag gå på grädd-realisationsjakt. Affärerna säljer ofta grädde till halva priset efter helgerna och det är ju perfekt med nästan sur grädde just till smör. Och så ska jag testa olika syrningar: gräddfil, yoghurt, eller crème fraiche. Några tips på vad som funkar bäst?

PS. Salt, förstås, man måste salta smöret för att det ska bli gott. Gärna flingsalt så att det knastrar lite mellan tänderna!

Publicerat i Livet | Etiketter hemkärnat smör | 20 kommentarer

Kafka hade inte heller så roligt

Postat den 27 mars, 2016 av Karin

Jag läser Horace Engdals bok ”Den sista grisen”. Jag har inte hunnit läsa hela boken än och den kanske tar sig, men hittills har jag just inte hittat mycket att citera.

Tankar som presenteras så här, ensamma på en hel boksida väcker förväntningar som de inte alltid kan leva upp till.

På sidan 30 läser jag: ”Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl.” Om man läser meningen med betoning på eftersträva (snarare än någonting) blir den väl rimligt begriplig.

Men på sidan 55 läser jag sedan ”Stil är ett överskott av livskraft, som ämnet inte helt förmår att absorbera. En stor stilist ger ett vagt intryck av att skriva om fel saker.”

Nu hänger jag inte med. Alternativt: Nu håller jag inte med. En god stilist är väl en som använder det språk som krävs för den text och det sammanhang det handlar om. Om man får ett vagt intryck av att skribenten skriver om fel saker är det enligt min enkla mening inte någon stor stilist.

Och apropå stilister sätter jag påskgodiset i vrångstrupen när jag kommer till sidan 107. ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.” Akademiledamoten avslöjar förvånansvärda bildningsluckor här. För det kan väl inte bara vara en lättköpt putslustighet.

Låt oss tala om Kafka, hans planerade giftermål med Felice Bauer och Processen. I dagboken skriver han om förlovningsmottagningen: ”Var bunden som en förbrytare. /…/ alla bemödade sig om att väcka liv i mig eftersom man inte lyckades acceptera mig som jag var.” Förlovningen hade föregåtts av en utdragen process där Kafka beskriver sig som en hopplöst olämplig blivande make i breven till Felice. I dagboken våndas han oavbrutet över hur fullständigt inkompatibla de är. Alltifrån att han är livrädd för tanken på att bli far till hans avsky för de tunga dystra möblemang som hon älskar.

Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti, har skrivit en bok om bakgrunden till Processen, Kafkas plågsamma förhållande till Felice Bauer

Men efter alla komplicerade turer blir det i alla fall förlovning. Och nya våndor. Han skriver till Grete Bloch, en kompis till Felice, om vilken dålig idé det är. Grete tycker att Felice bör få veta detta och det hela slutar med vad Kafka kallade ”rättegången på Askanischer Hof”.

Felice kallade in Grete och sin syster Erna och omvandlade Kafkas hotellrum till en domstol med Felice själv som målsägare. (Här kommer man snarare att tänka på första meningen i Förvandlingen: ”Någon måste ha förtalat Josef K”). Kafka försvarar sig inte. ”Jag insåg att allt var förlorat, insåg också att jag kunde ha räddat det genom någon överraskande bekännelse i sista minuten, men jag hade inget överraskande att bekänna”. Det hela drog ut på tiden och Felice fick en chans att vädra många förorättade känslor ”väl genomtänkta, länge närda, fientliga”.

Efteråt är han egentligen mest lättad. I ett brev till kompisar hemma Prag skriver han att han är ”långt ifrån så upprörd som man skulle kunna tro”. Han planerar att äntligen säga upp sig från jobbet, flytta från den trånga Prag- miljön och leva på sitt skrivande. Han har sparat tillräckligt för att kunna klara sig i två år, då han räknar med att kunna etablera sig som författare. Men – nu var det 1914. Första världskriget bröt ut och han blev kvar i Prag.

Jag tror säkert att Horace Engdahl har haft det jobbigt. Men Kafka hade inte heller så roligt.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt, historia | Etiketter Elias Canetti, Franz Kafka, Horace Engdahl, Processen | 25 kommentarer

Karin Englund