Vi håller oss med en fast lina, alltså en sådan där telefon som är kopplad till fasta telefonnätet, med uttag i väggen. Det ringer inte så ofta på den, bara en och annan försäljare och några andra koppartrådsnostalgiker som tycker det är trevligt att prata en stund med god mottagning och hörbarhet.
Så när det ringde i förmiddags svarade jag glatt och vänligt med mitt namn, i förhoppningen att det var en kompis och inte en försäljare.
”Men HÄJ!” sa den uppringande ”Vad glad du låter!” Jag var lite osäker på vem kunde vara, men tänkte att det ger sig väl. Så jag svarade bara att det är ju skönt att det är sommar och att det äntligen kommer lite regn. Behövs efter denna torra vår.
Det höll han med om. Och så undrade han om vi kunde skjuta på vår träff ett par timmar för det hade kört ihop sig för honom. ”Du vet ju hur jag har det.” Nej det visste jag inte och insåg att det var dags att erkänna att jag inte hade någon aning om vem jag talade med. ”Men det är ju jag! Georg. Det hör du väl!”
Någon Georg känner jag inte, så jag föreslog att det kanske var en felringning. Det hade Georg svårt att acceptera. ”Men du lät ju så glad när du svarade!” Turligt nog hann jag hejda mig så jag sa inte det jag tänkte, nämligen att det ju var innan jag visste att det var han. I stället förklarade jag igen att det var fel nummer. Han verkade fundera på om vi inte borde ses i alla fall, så jag avslutade snabbt med ett ”Hej då och lycka till!”
Ett knäppt samtal, som får mig att tänka på en av min pappas många anekdoter. Nämligen den om en person som väcktes klockan två på natten av att telefonen ringde. Det var fel nummer och felringaren bad hundra gånger om tusen ursäkt. ”Äsch,” svarade den som svarade ”det gör inget. Jag skulle ju ändå svara…” En fullständigt logisk replik klockan två på natten när man är nyväckt.
Polisanmäl! Sannolikt en bedragare som försökte lura dig på pengar.
Fast… Nej jag tror faktiskt det var en genuin felringning. Och jag har svårt att hitta en bra brottsrubricering som kan få polisen att intressera sig för fallet. Och inte har jag någon nummerpresentatör heller. ”Jo, konstapeln, det var så att det var någon som ringde på det här numret någon gång på lördagförmiddagen… nej, jag minns inte riktigt när… tiotiden kanske. Eller framåt tolv. I alla fall hade han ringt fel, sa han… ”
Du lät ju så glad! Härlig liten berättelse om hur det kan gå….
Hoppas Georg hittade den han sökte och hade träff med!
Jag har också en liten anekdot från min barndom, då min far vaknade av att telefonen ringde vid tretiden.
En man frågade: är Rita där ännu ? Min far som var rejält sömndrucken men ändå kvicktänkt svarade att nej, hon gick för flera timmar sedan. Han kunde inte låta bli, fick vi som förklaring när vi frågade om hans märkliga svar. Ingen Rita hade ju varit hos oss.
Hur det gick för Rita och mannen som ringde fel ,har vi ingen som helst aning om. Förhoppningsvis gick det bra.
Aj då! det kan ju ha blivit riktigt bekymmersamt för stackars Rita att förklara var hon varit och inte varit! Men jag gillar verkligen din pappas motivering: ”Jag kunde inte låta bli!”
Hahaha vilken rolig felringning. Vi har också några tappra själar som ringer på den ”fasta linan” – förutom försäljare. Därför låter jag sällan glad när jag svarar på den. Jag gillar verkligen inte försäljare och tycker samtidigt synd om dem som får mig att känna som jag gör, för jag gillar heller inte att ogilla folk…Försöker avhysa dem vänligt men ofta är de ju så ”igliga” att det snabbt trappas upp till en frostig konversation. Men George verkar ju vara en hyvens grabb :-)
Mina barn tillrättavisar mig strängt om jag snäser av försäljare. ”Tänk om du själv skulle vara tvungen att ha det jobbet”, säger de ”hur kul tror du att det är att bli hånad eller utskälld hela tiden”. Så nu försöker jag med någorlunda vänliga metoder som: ”Nu ska jag spara lite tid åt dig och lägga på, så kan du ringa nästa i stället.” Eller: ”Ledsen, men jag har köpstopp i år. Hejdå!”
Felringning mitt i natten är otäckt – jag blir alltid rädd att något har hänt de mina, varför ringer man annars vid denna tid?
Inte heller trevligt med telefonförsäljare – håller med om att de tar till alla möjliga ”igliga” knep.
Usch ja, det där med att bli väckt plötsligt mitt i natten är illa nog. Men av ett telefonsamtal är bra mycket värre för man hinner fantisera en hel del om olyckor och elände.
I Hjos utkanter ska koppartråden bort nu. Och så blir det förstås här i StorHjo också vad det lider. Men med smartphones och mobilt bredband klarar vi oss gott. Och jo, man får ju svara när det ringer, fast inget vidare om det är på natten.
Jag misstänker att det snart blir så hemma i Dalarna också. Där har vi två olika fasta linor, olika nummer. Jag ser det som en slags solidaritetshandling – ju fler anknytningar, desto längre får vi ha fasta telefonin kvar i byn. Dessutom är mobilmottagningen rätt opålitlig i de där trakterna.
Jag har också fasta telefonen kvar. Det är en trygghet plus så mycket trevligare att prata i. Hur gammal var den där Georg? Kanske jag kan ta en fika med honom, hahaha ;)
Heh… Den kommentaren tyckte tydligen mitt spamfilter att den var så olämplig att den måste censureras! Men nu har jag släppt loss den i alla fall.
Georg lät lite obestämt medelålders. Kring 50? Kanske 60?? Ingen ungdom, ingen åldring. Om han ringer igen kan jag föreslå att ni ses:-)
Vi lät oss luras till sk IP-telefoni, det är rätt mycket billigare. Telia inbillade oss att det bara är vid strömavbrott vi blir utan telefon. Jo, pytt. Tre gånger senaste året har modemet gått sönder av åska och då är vi utan telefon i en vecka innan ett nytt modem kommer på posten. Vi överväger att byta tillbaka till koppartråd som ännu finns kvar.
Mobiltäckning har vi nämligen bara utomhus längst bort i trädgården.
Jag brukar också försöka avböja artigt till telefonförsäljare. Telefonen är nixad så det är inte många som ringer, bara såna man redan har eller har haft affärer med. En bekant ung man var tvungen att ta ett telefonförsäljarjobb men han mådde så illa av det att han sa upp sig så fort han vågade.