Tusen solar

IMG_5481

Den där brevlådan skulle jag ju byta ut eftersom färgen passade illa till staketet. Men nu är den såpass urblekt att det kan få passera. Tills vidare.

”Det går bra att ställa bilen borta vid verkstan” brukade min farbror säga när man hälsade på. Verkstan revs på 60-talet; där blev i stället en parkeringsplats, en bit från bostadshuset.

Jag tänkte att det vore väl enklare att öppna staketet, där det gick att lyfta bort en sektion, så att man kunde köra in på tomten i stället. Nu förstår jag bättre. Bilhjulen för med sig maskrosfrön och på min farbrors tomt fanns inte en endaste maskros. Då.

Utanför grinden kan man se hur brevbärarens bil planterat ett stråk med små gula solar. Och nu när vi tagit över stället har vi öppnat staketet. Där finns numera ett gult fält av maskrosor innanför staketet, där vi brukar parkera.

DSCN4518 (1)Jag ser det som min uppgift att begränsa maskros-spridningen. Försöker rycka upp dem, men det lyckas bara ibland. Försöker halshugga dem med gräsklipparen innan de går i frö, med de listiga små varelserna hukar sig. Eller kortar stjälken. Ju tätare jag klipper, desto kortare stjälk.

Så till sist återstår att plocka för hand, hink efter hink. Framåt kvällen tror man att man har ryckt av alla blommor och knoppar, men nästa morgon möts man på nytt av tusen strålande solar.

Förut la jag alla uppryckta maskrosor på komposten, men det var ingen bra idé. De har ju gett sig den på att överleva på något sätt, så de liksom mognar efter även i plockat skick. Rätt som det är har de satt frön som blåser omkring på tomten. Så nu hamnar de i svarta plastsäckar där de får ligga och ruttna innan innehållet hamnar på komposten.

Och kampen går vidare!Version 3

Det här inlägget postades i Att odla, Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

33 svar på Tusen solar

  1. Kulturchefen skriver:

    Men varför slåss mot maskrosorna? Tusen gyllene solar är väl inte fel? OM de inte trycker in sig mellan asfalten och husgrunden. I asfaltens sprickor. I gruset som utgör husets dränering … äsch, jag fattar. :)

  2. Skogsgurra skriver:

    Din faktaspäckade, analytiske och jettetråkiga bror säger:

    Solrosens, aka Taraxacum vulgare, frön sprids med vinden. Inte med bilhjul. Det är därför de är utformade som små fallskärmar/parasoller. Och om det någon gång skulle hända att ett frö fastnar på ett bilhjul så kommer det snart att kastas av under kombinerad inverkan av centrifugalkraft, fartvind och upprepad mekanisk påverkan av vägbanans och däckgummits kontakt.

    Nej, att Erland inte hade några maskrosor i sina odlingar berodde nog uteslutande på idog och tålmodig rensning. De där jettefiffiga förklaringarna, som man ju alltid tycker är just jettefiffiga är alltid roliga att tänka ut. Men i verkligheten är det nästan alltid verkligheten som gäller.

    Så, antingen acceptera. Eller jobba idogt och tålmodigt.

    • Karin skriver:

      Återkommer senare idag i ämnet med en synnerligen evidensbaserad rapport som bygger på mångårig forskning!

    • Karin skriver:

      Alltså, såhär är det med våra masksolrosor.

      Fallstudie 1.Vid ena stugan var det länge helt maskrosfritt, tills vi öppnade upp för trafik på tomten. Efter några år var den plats där vi brukade parkera full med maskrosor. I övrigt är det ganska maskrosfritt, utom någon enstaka nyetablerad stackare som tittar upp ur gräsmattan och som omedelbart blir uppryckt.

      Fallstudie 2. Den där parkeringen där verkstaden låg tidigare är det sedan länge ett frodigt maskrosfält.

      Fallstudie 3. Tvåbotomten har också varit relativt maskrosfri, utom just framför huset där vi brukar köra upp med bilen framför verandan. På senare år, när det varit lite trafik till boden bakom huset har det också dykt upp en hel del maskrosor just där man kör.

      Dessa tre fall har fått mig att fundera i följande termer: Det finns gott om maskrosor just där vi kör bil, men inte i övrigt på våra marker (annat än, som sagt, enstaka exemplar). Med den mängd maskrosor vi har på några ställen borde snart hela nejden vara full med maskrosor, men det är den inte. Maskrosfrön sprids visserligen med vinden och men det verkar inte räcka. Men om det kommer en bil och trycker ner dem i marken får de en chans att gro.

      Tror jag. Men jag är på vedertaget vetenskapligt sätt beredd att ompröva mina slutsatser om det skulle vara så att andra rön ger mig anledning till det.

      • Skogsgurra skriver:

        Det är bra med ett öppet sinnelag. Jag undrar om tidens tand kan vara övertygande?

        Jag vet ju inte hur det såg ut för mycket länge sedan. Men eftersom maskrosorna verkar ha varit med oss ganska länge, betydligt längre än bilarna och troligen betydligt längre än häst och vagn. Ja, faktiskt innan någon kom på idén att uppfinna hjulet, så tror jag inte ett ögonblick på att biltrafik eller vagntrafik skulle vara avgörande för maskrosens fortplantning eller utbredning.

        Det kan kanske i stället vara så att det är först när ni får tillfälle att göra observationer som ni ser maskrosorna. Och eftersom observationer av naturen numera så gott som alltid innebär automobiltransport till observationsplatsen så följer att biltrafik alltid förekommer där maskrosor kan observeras.

        Felslutet är av typen ”Om A så B” där man vänt på kausaliteten och menar att ”Om B så A”.

        Är sinnelaget så pass öppet att en sådan tanke kan övervägas?

    • Karin skriver:

      Så här ser det ut vid gamla verkstaden, dvs parkeringen vid sjölandet.
      verkstan

    • Karin skriver:

      Här kommer en komplettering till min forskningsredovisning eftersom SG:s invändning mot min bildäcksteori belyser brister i min redovisning.

      Maskrosorna har utveckats på olika listiga sätt under de senaste 50 miljonerna år och klarade sig alltså fint även utan hjälp av bildäck. Dock kan det ha varit en fördel om något större djur trampade till så att fröt fick bättre fäste. En anledning till att varje blomma överproducerar frön är att det är lite chansartat om de ska kunna gro. Visserligen sprids de vida omkring, men somt hamnar på hälleberget.

      De muterar och håller på för att anpassa sig till olika förutsättningar och har särskilt stor nytta av en repressor, alltså en genreglerare. Den sitter i maskrosens fall över den biten av DNA som styr stjälkens längd. När maskrosen inte får solljus på blomman (vilket några fotoceller längst upp på stjälken känner av) produceras ett ämne som ”låser upp” repressorn, och produceras protein som styr hur lång maskrosens stjälk ska bli. Den vill att blomman ska få sol. När fotocellerna sedan kommer i kontakt med solljus så slutar den växa.

      Man skulle alltså kunna tro att jag borde ge mig till tåls och klippa gräset när det är knähögt, för då skulle maskrosstjälkarna vara långa och lätta att meja ner. Mot det tala maskrosstjälkens styrka och elasticitet, också ett resultat av miljontals år av utveckling.

      Här är en kartskiss över maskrosornas utbredning i fallstudie 3, som nämns i kommentar ovan. Gul prick=ungefär tusen maskrosor.
      maskrosskiss

      • Skogsgurra skriver:

        Ja, det är säkert som du säger. Speciellt övertygande är passusen om repressorns placering och att fotocellerna signalerar stopp i längdtillväxten när de nås av solljus. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Imponerande.

  3. kicki skriver:

    Smörstekta maskrosknoppar lär ska vara en delikatess, meddelar din alternativ-husliga syster.

    • Karin skriver:

      Har du testat? Det har jag och säger att det väl inte riktigt var någon höjdare. Men som nödföda, kanske?

  4. hyttfogden skriver:

    ”Solros” ska egentligen vara ”maskros” något som framgår lite längre fram i SGs inlägg.
    Redaktionen i Ställdalen

  5. Musikanta skriver:

    Jag har slutat slåss mot dessa blommor och de bidrar väl till att humlor och bin får lite till livs. Skickar ut Kent att klippa gräset när det blir för ymniga. Brevlådan kan gott få behålla sin rosa färg, tycker jag. Den lyser upp på vintern.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Låter som en klok livshållning. Varför slåss mot övermakten, egentligen. Men jag fortsätter av bara farten och tänker mig att det kanske är nyttig rygg-gymnastik. Eller nåt.

      Ja, nu när brevlådan inte längre är neonröd kan den nog få finnas.

  6. hyttfogden skriver:

    Spännande med nypörtets trädgård som vi träffar nu för första gången. Ett igenvuxet trädgårdsland med det väsentligaste – gräslök och rabarber – annars ovisst vad som kommer att presentera sig senare. Några vinbärsbuskar som gömmer sig mellan kirskål och hägg, en spirea med grenarna fullknökade med vita små blommor. Två äppelträd ganska risiga som börjat blomma, förvuxna syrenbuskar och en krusbärsbuske samt det sedvanliga för hus byggda på 1970-talet, rhododendron.
    färg okänd. Runt gammpörtet utbredde sig 13000 kvadratmeter delvis svingrävd mark, här kan jag roa mig med en tiondel av den ytan och med en sprillans ny självgående gräsklippare med elstart så man slipper få armarna avslitna varje gång man ska igång.
    Dotra kommer med färdigplanterade blomlådor med växter i de franska färgerna. Hon är ju i branschen. Det bästa är dock att det inte finns en enda jädra grusplan på hela tomten, bara gräs och gångplattor och asfalterat framför garaget. Ack ja, detta är då ett välsignat ställe vi hittat i norra länsdelen som örebropolitikerna kallar området.

    • Karin skriver:

      Åh, det låter ju som rena drömträdgården. Grattis! Fanns det inte något sådant i en Ann på Grönkulla-bok? Eller någon annan bok för unga kvinnor. Toppen med en lagom vildvuxen trädgård där allt finns som ska finnas och så kan man lägga till nåt om man har lust. Eller inte. Och med en dotter i planteringsbranschen dessutom, då kan jag tänka mig att det prunkar i norra länsdelen!

  7. Annika J. skriver:

    Jag låter inte alla mina maskrosor finnas för då skulle jag förstås bara ha maskrosor i trädgården till slut. (Förutom syrener och björkar och annat sånt som glatt och obekymrat utstår vilken konkurrens som helst.) Men jag är inte en fanatisk fiende, för det ids jag inte vara.

    Min salig farfar skulle väl gråta över hur jag vansläktas, för i hans gräsmatta fanns absolut ingenting annat än gräs. Men jag har åtminstone hans ogräs-/maskrosjärn, som min pappa tog över när farfar dog och som jag tog över när pappa dog. Sådana som görs nuförtiden (jag menar exempelvis sådana här) är bara fnyk i jämförelse med farfars, som antagligen är handgjort — skaftet är det i alla fall — och dubbelt så långt och extremt starkt. Det är så gammalt så jag vet inte ens om det var farfars först, eller om farfarsfar Johan har haft det också.

    • Karin skriver:

      Ja, ett maskrosjärn vill jag ha! Eller har jag kanske? Jag har letat lite förstrött i bodarna och hittat mycket som jag undrar vad det är. Men inte något (hittills) som ens med mycket fantasi och god vilja kan utnämnas till maskrosjärn.

      Sannolikt finns det/har det funnits i någon vrå. Undrar bara hur det såg ut. Och använde inte min pappa någon manick när han tålmodigt tog bort maskrosorna som vi barn (enligt min nuvarande teori) fick att gro framför huset när vi svängde upp med våra bilar framför verandan? Långt skaft? Trampmanick?

  8. Jag tycker inte maskrosorna är hela världen. Förresten brukar de bli betydligt blygsammare i antal framåt sommaren. Jag tar dem med gräsklipparen, det får räcka.

    • Karin skriver:

      Inte hela världen, inte alls, men lite irriterande när gräsmattan omvandlas till maskrosmatta. Och mitt strategiska misstag är tydligen att jag varit för flitig med gräsklipparen, för maskrosorna har anpassat sig, på maskrosors vis och har nu så korta stjälkar att gräsklippare inte kommer åt dem. Tätt, tätt intill marken växer de, med stjälkar på några millimeter!

      • Tredje året i Hjo skriver:

        Det finns en utmärkt bra maskrosborttagare, rot och alltsammans följer med. Rätt många villaägare har skaffat sig ett sådant vetktyg. Men det ser rätt ängsligt ut.

  9. Karin Eklund skriver:

    Det finns bara ett sätt att få bort maskrosor på och det är att få bort hela växten med rot och allt. Men du kan ju också tänka annorlunda. Plocka alla gula blommor och gör maskrosvin. Till det behövs rätt många solar och plötsligt så inser du att du har för lite maskrosor och måste begära att få göra ett besök hos grannen för att få mera solsken på flaska. Gott som sherry att snutta på under vintern.
    Säger Karin som inte har gjort vin på år och dag.

    • Karin skriver:

      Ja, jag tror det egentligen är den där kicken jag är ute efter. Den man får när man lyckas dra upp heeela roten! För det mesta misslyckas jag, men då tröstar jag mig med att jag kanske begränsar spridningen i alla fall om jag tar bort blommorna innan de gått i frö. maskrosjärn är nog lösningen.
      maskrosrot

  10. hyttfogden skriver:

    ”Jag lät alla mina maskrosor finnas fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.”…. Carl Anton …

    • Karin skriver:

      Fast… nog ser det lite trist ut. Snyggare med gräs, faktiskt. Det är ju snabbt övergående det där soliga stadiet. Liksom det rätt charmiga fröbollstadiet. Övriga stadier är lite ocharmiga.
      onda maskrosor

  11. Olgakatt skriver:

    Maskrosor är det enda ogräs maken bekymrar sig om; antagligen för att vi har ett hjälpmedel att ta bort dem med som han gillar! Man står raklång – sparar ryggen – och sticker ner fyra spjut mitt rosetten. Sen tar man i två handtag och vrider om ett par tre varv, lyfter upp växt med rot och skjuter av med en fjäder ner i en hink. Urenkelt och effektivt. Däremot har han inte fattat att di gule ligger i hinken, mognar och fröar av sig om man inte stoppar dem i en svart säck. Så det får jag göra. Liksom luka bort allt annat vi inte vill ha, kirskål, nällor, snårvinda, kvickrot, våtarv, smörblomma, tistel, knölklocka och allt annat vi kallar ogräs.
    Så maskrosorna tar han elegant hand om, resten är mitt slavarbete.
    F ö tror jag på din teori att bilkörningen utgör markberedning så att maskrosorna kan gro. I tät grässvål tar de inte lika lätt. Det ser jag i vår gräsmatta. Maskrosorna finns där gräset är glesast, inte där det är tätt och frodigt.

    • Karin skriver:

      Det får nog bli ett sånt där maskrosjärn av någon modell som orkar med den kompakta marken (hårt sammanpressad, bland annat av bilar!) framför husen.

      Men oj vilken massa ogräs du kan! Kvickrot känner jag igen. Den brukar ge sig på pionerna och strypa rötterna. Kirskålen håller jag någorlunda stången med gräsklipparen. Efter ett par årtionden ger den upp. Knölklockorna, däremot, de där vackra blå klockorna som växer i dekorativa grupper… dem vårdar vi ömt!

  12. Lena i Wales skriver:

    Maskrosor är vackra, men de kan bli för mycket av det goda och på fel plats.
    Jag har också haft min kamp med dem hos mej.
    Ha en trevlig helg!

    • Karin skriver:

      Ja, tänk att de inte kan förstå när det räcker! Några gula solar här och där är ju OK, men de vill helst ta över helt och hållet. Som sagt, kampen går vidare, eventuellt med hjälp av nya vapen, som maskrosjärn.

  13. Olgakatt skriver:

    http://www.interspeed.se/econtent/106/speed_weedy.html
    Här är vårt redskap, speedy weedy! Bara namnet, alltså.

    • Karin skriver:

      En ogräsutrotare på speed – låter mycket effektivt!
      Den med fotplatta får det bli. Tack för tipset!

Kommentarer inaktiverade.