Vattnet drar…

Postat den 18 maj, 2016 av Karin

Vattnet drar heter en roman av Madeleine Bäck. Boken har just kommit ut på Natur och Kultur och därför besökte Breakfast Book Club förlaget idag för en träff med författaren.

Vattnet är den fina sjön Malmjärn i Gästrikland, i närheten av Torsåker. Om man åker genom Torsåker och in i skogen till höger kommer man en fin tallmo och där ligger Malmjärn, som utsetts till en av Sveriges bästa badsjöar. Fina sandstränder och rent vatten. En idyllisk plats. Och därför idealisk för ruskigheter.

Efter att jag läst boken letade jag upp DN:s recension, där man bland annat kan läsa:

”Åldrig naturmystik möter svensk postapokalyptik när Madeleine Bäck med lätt och varsam hand bygger sin intrig. Skräckelement och socialrealism har blivit en svensk specialitet.”

Äsch tänker jag, så farligt är det väl inte med skräcken. Vilket är ett gott betyg till Bäck. När man läser boken faller det mesta sig ganska naturligt – även det ”övernaturliga”. För, som författaren själv sa i vårt samtal:

”Så där är det ju i Gästrikland. Det lever kvar rätt många föreställningar om naturväsen och sånt. Det är ett slags gardering – man vet ju aldrig. Det finns många gamla offerplatser där och Gästrikland utmärkte sig också med att bränna rätt många häxor när det begav sig.”

Fast när jag tänker efter – lite läskigt är den ju, boken.

Bäck menar också att de gamla bruksorterna med krympande ekonomier liknar en del förorter i större städer. Sociala problem, kreativitet som kan bli till kriminalitet, brist på anonymitet och en vardag som innebär att man måste handskas med ouppklarade konflikter.

Boken är spännande och välskriven med fint fångade miljöer och trovärdiga personer, även de mer osannolika. Jag tänker inte berätta om handlingen, för då kan jag avslöja för mycket.

Men den här Maria-och-Jesus-bilden från Ovansjö kyrka spelar en viss roll i handlingen.

Boken bygger också på mycket grundlig reseach om allt från lokalhistoria till death-metal-musikens ursprung och innehåll.

Madeleine Bäck fotograferas med sin bok, medan Breakfast Book Club skingras åt olika håll i Humlegården.

Kul att läsa en bok som ligger lite utanför mina gängse läsvanor och väldigt roligt att få diskutera boken med författaren, som verkligen har funderat mycket på bruksorternas situation och roll idag. Och det kommer mera. Detta är första boken av tre.

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter Madeleine Bäck, Vattnet drar | 16 kommentarer

En liten hjälte

Postat den 11 maj, 2016 av Karin

Nu är jag arg. Tigermamma-arg, eller tigermormor då och det är ännu värre. Vad har hänt med våra öppna förskolor? Platser där föräldrar och andra vårdnadshavare kunde gå för att hitta kompisar till telningarna. ”Den öppna förskolan skall verka som en kompletterande förskoleverksamhet riktad till barn som inte är inskrivna i förskolan.”

Bah! Den öppna förskolan servar idag alla barn som ÄR inskrivna i förskolan. Av olika skäl har många förskolor snålt med lekytor och redspap. Då går man till närmaste öppna förskola, med rastplatser, leksaker, gungor, trehjulingar, och allt annat man kan önska sig.

Det där med ”riktad till barn som inte är inskrivna i förskolan” verkar man ha glömt.

Idag fick jag verkligen kämpa för att inte barnbarnet skulle bli bortpetad, utknuffad, genskjuten och trängd av äldre, mer försigkomna förskolebarn.

Överallt grupper av förskolebarn från olika förskolor som gaddar ihop sig med ”du får inte vara här”. Jag förklarar att det är allas park. Förskole-grupperna kontrar triumferande: ”Vi var här först!”

Vid minstingarnas lekplats med sandleksaker verkar allt upptaget. Neonvästförsedda barn, med förskolans namn och telefonnummer, har tagit över. Barnbarnet pekar förhoppningsfullt på en grej som ingen annan använder den just då. Ungflocken protesterar: ”Vi behöver den där!” Den förhandlingen vann jag dock.

När vi går vidare får hon får syn på en förlängd trehjuling, med passagerarplats därbak. Förtjust tultar hon fram mot den, men genskjuts genast av en förskoleunge i väst som hugger den precis när hon kommer fram. Jag föreslår att hon ska få åka med.

Den kraftiga killen ser häpen ut. ”Men jag tänker åka jättefort nerför berget!”

Jag förklarar att nu var det så att den här lilla tjejen har kämpat en stund för att komma fram till cykeln och om han alls vill ha den måste han skjutsa henne en stund. Men inte jättefort nedför berget, utan lugnt och stilla på gångarna.

Och då gjorde han det! Visserligen stödde han armbågen mot styret och stödde hakan i högerhanden, medan han trampade på, för att markera hur urbota tråkigt det var.

Men han gjorde det! Och fick förstås massor med beröm för sin insats, både av mig och av barnbarnet som applåderade när hon tackade för skjutsen. En riktig vardagshjälte!

Men hur är det med den öppna förskolans uppdrag idag, undrar jag. Ska det vara en mötesplats för barn som inte är inskrivna i förskolan, eller ska det vara ett komplement till förskolor som snålar på lokaler och utrymmen så att de inte har egna ställen att vara på?

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter öppen förskola | 12 kommentarer

Mini-midi-max!

Postat den 8 maj, 2016 av Karin

Till vårsysslorna på landet hör några fasta inslag, som att röja upp efter vintern och välta båten i sjön. Det brukar bli ett par dagars arbetsläger med varierande antal deltagare. I år var det syrran (Kicki, aka Livsrummet), hennes man (Gösta aka Storfiskarn) och jag. Och då är det jobba som gäller.

Eftersom det nyligen tagits ner sju-åtta tallar och granar och en jättebjörk på tomten var den täckt av grenar och fnas. Som en tjock matta över gräsmattor och odlingsområden.

Nu är gräsmattorna befriade och det finns några finfina kasar att elda när det blir läge för det. Syrran skymtar bortom högarna. Om ni tycker att utsikten över sjön är lite skymd av träd skulle ni sett hur det var förut: en vägg av granar i slänten och en monsterbjörk precis i gattet.

Jag planerar alltid med mini-midi-max-listor. Om man hinner med mini-listan är det bra. Om man dessutom betar av lite på midi-listan kan man vara mycket belåten och skulle man dessutom klara av något på maxi-listan, ja då kryllar det av belåtenhetshormoner i kroppen!

På minilistan stod sjösättning av båten och risröjning. Det klarade vi av redan dag ett av arbetslägrets två dagar.

Det är något visst med att angöra en brygga för första gången på säsongen…

Och när jag råddade lite i köket passade syrran på att rensa pionrabatten, medan Gösta sågade upp delar av en björk som ligger i slänten nedanför det andra huset. Det stod inte ens på max-listan!

För att vi inte skulle vara sysslolösa nästa dag åkte jag och köpte ett nytt verandagolv och fick experthjälp med att lägga det.

Kicki har gjort sådan förr, med benäget sågbistånd av Gösta. Och himmel vad skönt det ska bli med ett lite mer lättskött golv än den hopplöst fula kristids-korkmattan som låg där och gjorde patetiska försök att se ut som parkett! Den tålde inte vatten, vilken är rätt opraktiskt på en veranda.

Eftersom stugan är gammal och byggd lite på känn, finns det inte riktigt några räta vinklar. Sista brädan till golvet fick bli en kilformad sak som diffade 5-6 cm från ena änden till den andra. Handsågad. Nu är det bara lite småfix kvar, sånt som jag betraktar som nöjeskörning och som jag lätt klarar på egen hand. Tack Kicki och Gösta för heroiska insatser!

Publicerat i Att odla | Etiketter sjösättning, Vårröjning | 8 kommentarer

Smällfritt och fint!

Postat den 1 maj, 2016 av Karin

Det går att fira valborgsmässoafton utan att använda smällare och annat pyrotekniskt oväsen! Jag blev förvånad när vi kom till majbrasan i går kväll att många hade tagit med sig hund. Glada små vovvar som nyfiket nosade på varandra eller satt i husses eller mattes famn. Jag undrade oroligt: ”Hur ska det gå när det börjar smälla!?”

Men det gjorde det inte! Inte minsta femöressmällare (eller vad det nu kan vara i dagens penningvärde). Ingenting sådant överhuvudtaget. Full fokus på brasan och på den lokala sånggruppens framträdanden. Kul!

Och så var det den årliga diskussionen om varför vi firar första maj. Jag tror jag skrivit om det för ett tag sedan… Jomenvisst, titta här!

Första maj och nationaldagen är de enda icke-kyrkliga helgdagarna i Sverige. Den tillkom delvis som ett sätt att hindra konflikter och vilda strejker i samband med första maj. I en fin liten bok Första maj och första-maj- demonstrationerna citerar författaren C.J. Björklund Gustav Möller, som var initiativtagare till lagen om första maj som helgdag: ”Hade jag trott att första maj skulle bli en dag, ägnad ensamt åt bilutflykter och andra lika betydelsefulla idrotter, skulle jag vara färdig att föreslå återinförandet av första maj som vanlig arbetsdag”.

Undrar hur Möller tycker att vi förvaltar reformen idag.

Publicerat i Debatt, historia, Okategoriserade | Etiketter Första maj, Gustav Möller, Valborg | 10 kommentarer

Avslut(ning)

Postat den 30 april, 2016 av Karin

Så här skriver skolverket om skolavslutningar:

”Det går bra att ha skolavslutning i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron. Det får dock inte förekomma några religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse. Däremot går det bra att sjunga psalmen ’Den blomstertid nu kommer’. Den är sedan länge starkt förknippad med skolavslutningar och är i det sammanhanget snarare ett uttryck för tradition än religion.”

Det är ju bra balans mellan hänsyn till traditioner och den religionsfrihet som ska råda i skolan. Visst kan man vara i kyrkan då och då. Mer än hälften av landets skolor använder kyrkan för sina skolavslutningar.

Det har förekommit en hel del tossigheter eller avsiktliga vantolkningar av vad som gäller idag och det har lett till ett tillkännagivande till regeringen från utbildningsutskottet (där att Alliansen fått igenom beslutet med hjälp av Sverigedemokraterna). Beslutet fattades i torsdags och såhär skriver utskottet:

”Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om att konfessionella inslag ska få förekomma i offentliga skolor, i annan utbildning än undervisning, i samband med skolavslutningar och andra traditionella högtider. Exempelvis ska det vara möjligt att använda kyrkor och andra religiösa lokaler vid skolavslutningar.”

Men hallå, utbildningsutskottet! Ni slår in öppna kyrkdörrar! Och inte nog med det, ni skapar irritation och ytterligare förvirring i en fråga som blivit onödigt infekterad.

Det är trevligt om alla i en skola kan samlas för lite högtidligheter då och då under året. Många skolor saknar en aula eller samlingssal som rymmer alla elever. Många kyrkor och kapell står tomma för det mesta. Klart man ska kunna vara där. Men lika klart är det att alla ska känna sig välkomna och slippa ta det av något som kan uppfattas som religiös påverkan.

Uppdatering: Nu är det också lördagstema-avslutning för denna säsong och vårbruket tar vid, sedan sommaren! Tack Livsrummet för inspirerande aprilteman! Vi får se när det blir återsamling efter sommarlovet. Här finns de andra lördagstemabloggarnas inlägg på avslutningstemat: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter konfessionslös skola, skolavslutning, utbildningsutskottet | 14 kommentarer

Men… vad är det med folk nuförtiden?

Postat den 26 april, 2016 av Karin

Häromdagen skulle jag ta en hiss här hemma från Slussen-nivån till Mosebacke. Det finns några olika hissar att välja på (nej, Katarinahissen funkar inte) och jag brukar ta en liten hiss för 2 personer, förutsatt att jag kan åka ensam, eller med någon annan ganska liten person. Om hisspassagerarna väger mer än ungefär 130 kilo tillsammans stannar hissen någonstans på halva vägen och det är i värsta fall en tidsödande procedur att få igång den igen.

Nåväl, denna gång såg det ut som om jag skulle få åka ensam, tills det i sista sekunden dök upp en mycket lång och ganska kraftig karl bakom mig.

Det skulle inte funka att vi åkte tillsammans. Därför försökte jag informera honom om hissens egenheter och sa att den funkar nog egentligen bara med en person i taget.

”Jaha”, sa tvåmetersmannen och klev förbi mig och in i hissen, ”jag har inget emot att åka ensam!” Och så gjorde han det! Jag väljer att tänka att han nog råkade ut för någon slags tankevurpa eller logisk kortslutning. Och hoppas att han skämdes lite när han kom på vad han gjort.

Men så idag när jag var på väg ut från Granit på Götgatan mötte jag en mamma med barnvagn just när jag tagit mig ut ur den lite prångiga ingången och hade några decimeter kvar till öppen yta.

Hon kunde ha väjt lite och släppt förbi mig, men valde att köra på. Jag backade de två metrarna som krävdes för att hon skulle komma förbi med vagnen in i butiken och just som hon passerade mig (och jag tänkte mig ett leende och ett Tack!) sa hon: ”Men åh, så jobbigt då!” Jag blev förstås lite häpen och sa: ”Va? Hur menar du?” Hon: ”Du tyckte det var väldigt jobbigt att maka åt dig va?” Lite spakt svarade jag bara ”Nejdå, inte alls…”

Och nu försöker jag sätta mig in hur hon tänker. Om hissmannen bara fick någon slags blackout, eller helt enkelt tänkte fel, tror jag att barnvagnsmamman känner sig misshandlad av samhället på något sätt och tycker att vafan, här kommer jag med min vagn och då får ni väl hålla undan lite så att jag kan komma fram. Samtidigt som hon kanske har lite dåligt samvete och tror att alla är irriterade.

Ja, så är det nog. Och så utomordentligt trevligt att ha en blogg där man kan avreagera sig. Och eventuellt få lite medhåll. Eller mothugg…

Publicerat i Livet | Etiketter barnvagnsmarodörer, hisstrul, Vett och etikett | 28 kommentarer

Upplysning

Postat den 22 april, 2016 av Karin

”Det ska komma en dag, då tyranner, präster och deras förvillade eller brottsliga redskap endast skall finnas på teaterns tiljor och på historiens blad, och då solen skall gå upp över ett släkte av fria människor, som inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft.”
Skrev fransmannen Condorcet, som inte är vem som helst, utan en inflytelserik tänkare under tiden kring franska revolutionen, som i sin tur var ett resultat av upplysningstiden.

Många anser att upplysningstiden började med Newton. Jorden snurrar runt solen! Med upplysningstiden fick man förnuftstro, vetenskapliga framsteg, encyklopedier (alla skulle kunna ta reda på hur det är!), växande städer, ökad läskunnighet, religionskritik, politiska pamfletter, ett borgerskap med sinne för litteratur och friare författare, inte bara hovpoeter.

Romaner accepterades som en egen genre. Och även om Rousseau hatade böcker ”de lär oss endast att tala om saker, som vi inte känner till” gillade han Robinson Cruse av Daniel Defoe. ”Eftersom vi absolut måste ha böcker, så är det värt att veta att det finns en som enligt min mening utgör den bästa tänkbara avhandlingen om naturenlig uppfostran”.

Upplysningen är också tryckfrihetens fadder och denna lördag är det dessutom Världsbokdagen.

Så jag återpublicerar denna hyllning till den mest geniala av uppfinningar. En fiffig anordning som inte kräver batterier, inga sladdar, den är helt portabel och den har en lagringstid på tusentals år, om man sköter den väl.

Upplysning är Livsrummets förslag till lördagstema denna vecka. Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Att läsa, Böcker, Lördagstema | Etiketter Concordet, Crusoe, Upplysningstiden, världsbokdagen | 20 kommentarer

Repris, med anledning av att filmen visas på SvT i kväll

Postat den 21 april, 2016 av Karin

Se filmen, läs boken

Som ung judinna arresterades Hannah Arendt i Tyskland 1933 när hon engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA.

Hon hade läst filosofi i Tyskland och etablerade sig i sitt nya hemland som en framstående tänkare och författare, med böckerna om totalitarismens uppkomst, The Origins of Totalitarianism, som kom ut 1951. Hon hade tänkt sig en annan titel, eftersom hon värjde sig mot tanken att det finns en ödesbundenhet eller ett orsakssamband som kan leda till totalitarism. Det vore bättre i så fall med totalitarismens beståndsdelar eller element, menade Arendt. Men det blev The origins… eftersom alternativen var för krångliga i en boktitel.

Inför rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 frågade hon tidskriften The New Yorker om de ville att hon skulle rapportera från rättegången. Chefredaktören William Shawn var entusiastisk, redaktionssekreteraren var mindre förtjust, i alla fall om man får tro den filmatiserade versionen av händelsen: ”Filosofer håller aldrig en deadline.”

Filmen Hannah Arendt handlar om hennes resa till Jerusalem, om rättegången och om den delvis hätska debatt som följde på de fem artiklar som trycktes i The New Yorker under 1963.

Ja, hon tog tid på sig att bli klar, så lång tid att redaktionssekreteraren klagar för Shawn i filmen: ”Det gick fortare för Tolstoy att skriva Anna Karenina!” Men Arendt låter sig inte stressas. När Shawn ringer upp henne för att ”höra hur det går” kontrar hon bara med ett förvånat: ”Du försöker väl inte tvinga på mig en deadline?” Han retirerar omedelbart. ”Naturligtvis inte.” Och redaktionssekreteraren suckar.

Filmen bjuder på fina tidstypiska miljöer, några tillbakablickar och dokumentärt material från rättegången. Eichmann spelar sig själv och det fungerar väldigt bra. Man skulle gärna ha velat höra och se mer av hans krångliga och petnoga beskrivningar om hur exakt logistiken gick till, vad just han ansvarade för, precis vad som måste göras i olika skeden. Inte en antydan till insikt om vad han medverkat till. Just de scenerna ger en övertygande bakgrund till det som Arendt sedan skrev i artiklarna med det samlande namnet Eichmann in Jerusalem; A Report on the Banality of Evil.

Hon var chockad av hur obetydlig och byråkratisk Eichmann var. Hur han verkade normalisera det otänkbara och sina obeskrivligt grymma handlingar genom att sköta dem på ett systematiskt och välorganiserat sätt. Artiklarna kom också som bok. På svenska heter den Den banala ondskan, vilket inte är någon bra översättning, det borde vara Ondskans banalitetet. Hon tvingades tillbringa mycket av tiden efter artiklarna och boken med att förklara vad hon menade. NEJ, det var inte banalt det som hände under Förintelsen, NEJ, ondskan är inte banal, utan vad hon försökte fånga var de mekanismer som gjorde det möjligt att uppfatta den som ”normal”, eller ”banal”.

Det är inte lätt att göra en film om tankar och filosofiska debatter. Men det går och Margarethe von Trotta har lyckats med sin version, tycker jag. Jag skulle till och med kunna tänka mig mer av de där diskussionerna och mindre av de rätt överflödiga tillbakablickarna om ungdomsförälskelsen (hur spektakulärt det än är att hon och hennes filosofilärare – och senare nazist – Heidegger hade en kärleksaffär).

Slutscenen där hon håller ett långt anförande för sina studenter om hur hon tänker är lysande och det kunde gärna få vara ännu mera sånt. Men ändå, den är ju bra som den är. Se den. Och om det sedan lockar till läsning av hennes böcker är det ju lysande! Om Hannah Arendt har jag också skrivit här och här.

Uppdatering den 21 mars 2016: Hennes bok om The Origins of Totalitarianism har äntligen kommit ut på svenska. Heja Daidalos förlag!

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter Hannah Arendt, Totalitarismens ursprung | 2 kommentarer

FÄRG!

Postat den 16 april, 2016 av Karin

Att måla akvarell är bland det mest frustrerande man kan ta sig för. Och roligaste. För när det vill sig väl kan det bli riktigt bra. Och dessutom händer det oväntade saker ibland, färgerna har egna idéer som ofta är mycket bättre än ens egna.

Jag har några misshandlade lådor med akvarellfärger, som jag letat fram de senaste veckorna. Och akvarellpapper. När man (jag) blir sugen på att måla är det tydligen så att jag börjar med att köpa papper. Här är vad jag letat fram ur lådorna. Det finns säkert fler block, undanstoppade här och där. Samt minst lika mycket på landet.

I ett par block hittar jag gamla provlappar. När jag målar brukar jag ha ett extrapapper att testa färgerna på vartefter. Hur trivs de ihop, vad händer om man målar över en färg med en annan. Hur papper och färg samspelar…

Här har vi provlappen till ett gratulationskort med en blombukett.

Och trots att provlapparna är jättegamla (tjugo, trettio år!) känner jag genast igen dem och vet vad det handlar om. Varje provlapp är så förknippad med sin målning att det är lätt att se vilket motiv den hör ihop med.

Själva målningarna har jag inte kvar, vilket är ett gott tecken. Misslyckade målningar behåller jag. Någorlunda lyckade ger jag bort.

Den här lappen är från en målning som blev en illustration till en tidskrift. Den föreställer en kvinna med rödblont hår, som provar en mossgrön klänning, med guldbroderier kring hals och handleder. Väldigt kul att göra! Här ser man också lite av färgernas karaktär. Några är snälla och liksom släta, andra är mer hårdföra. Någon är aggressiv och tränger undan andra färger när de blandas vått i vått. Några bildar fina skarpa kanter när de torkar, tunna, tunna linjer som man aldrig skulle kunna måla med pensel. Det är allt det där som gör akvarellmålandet så svårt, oförutsägbart och alldeles, alldeles underbart!

Färg är Livsrummets förslag till lördagstema idag. Här finns lördagstemabloggarna: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan och Min natur

Publicerat i Att måla, färg, konst, Lördagstema | Etiketter akvarell | 20 kommentarer

Fårgråt, sömnskrufs – vad heter det egentligen?

Postat den 12 april, 2016 av Karin

På tunnelbanan idag utbröt en livlig diskussion om det där skrufset som man kan ha i ögonen när man vaknar på morgonen. En kvinna som bättrade på sin make-up pillade bort något ur ögonvrån och beklagade sig över att det blev så mycket fårtårar när hon var förkyld. ”Fårtårar?” sa en av hennes kompisar. ”Du menar fårgråt?” Mannen i sällskapet hade en annan åsikt: ”Ögongrus, heter det.”

Jag började förstås googla på fårgråt för att kolla vad som gäller, men innan jag hittade någon information hade sällskapet lämnat tunnelbanevagnen.

Nu har jag kollat vidare och Språkrådet har inget råd att ge på sin hemsida. Men det har bloggen Textomedia som skrev till språkrådet och fick till svar att det inte har något namn. Ord som ”sömngrus” och ”ögongrus” används snarare när man är så trött att det känns som grus i ögonen. Språkrådet avråder därför från att använda dessa ord. De föreslår ”ögonvar” (bläk) eller ”torkad tårvätska” (njae…).

Fårgråt är väl alldeles utmärkt. Även om man inte kunde det innan är ju chanserna stora att man förstår ändå. Alla har väl sett får med lite sånt där skrufs vid ögonen. Eller? Annars är sovskräp ett beskrivande och bra ord, som jag hellre använder än ”ögonvar”.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter fårgråt, Språkrådet | 12 kommentarer

Karin Englund