Karin Englund

Första exemplet på kiosklitteratur – en riktig kioskvältare!

Postat den 9 juni, 2016 av Karin

Idag – den 9 juni – 1860 publicerade den första boken av det slag som skulle komma att kallas kiosklitteratur här i Sverige.

I ursprungslandet USA kallades de ”dime novels”. En dime är tio cent och det var vad de första böckerna kostade. Ganska snabbt höjdes priset, men namnet användes även i fortsättningen för all slags billig, melodramatisk underhållningslitteratur.

Från början kostade dessa ”dime novels” tio cent och de var lätt igenkännliga på sina rosa omslag. Det här är alltså den allra första. ”Malaeska, the Indian Wife of the White Hunter”. Författaren är den mångsidiga Ann Stephens, som också skrev humoristiska böcker och kåserier under pseudonymen Jonathan Slick.

Malaeska var en stor succé och publicerades i många upplagor, med allt färgstarkare omslag. De rosa oillustrerade omslagen fick ge vika för dramatiska skildringar som höjde förväntningarna om böckernas innehåll. Här är försättsbladet på den tidiga Malaeska där Malaeska stödjer sin döende man, medan deras son syns i bakgrunden till vänster.

Den illustrstionen blev sedan bokens framsida, först svartvit – eller svart-rosa snarare – och senare i färg.

Kioskböckerna blev en bra inkomstkälla för många författare som skrev dime novels lite vid sidan om sina ”riktiga” författarskap, oftast under pseudonym, till skillnad från Ann Stephens.

Louisa May Alcott, till exempel, skrev mer än 30 dime novels under pseudonymen A.M. Barnard.

Hon skrev till en vän: ”Det kommer att bli en blod-och-åska-historia för de är lättare att skriva och bättre betalda än seriös litteratur. Så bli inte förvånad om jag sänder dig en skildring av indianer, pirater, vargar, björnar och nödställda damer, med en titel i stil med ’Den besatta bruden’, eller Blodbadet – en thriller om passion'”.

Säga vad man vill om kioskböcker, men nog har de bidragit till ett ökat läsande världen över. Den allra första, Malaeska, finns att läsa här i digitaliserad form.

Grattis på födelsedagen!

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia | Etiketter dime novel, kiosklitteratur, Malaeska | 15 kommentarer

Sinnesfrid, harmoni, ekvilibrium…

Postat den 8 juni, 2016 av Karin

Ordet mindfulness som dyker upp i tid och otid – vad betyder det egentligen? Jag hittar ingen bra översättning, jag vet inte riktigt vad det innebär. Det verkar vara lite av varje: må bra, njuta av dagen, lugna ner sig, men ändå bry sig om medmänniskor och klotet i stort.

I en sju-punkts-lista som jag såg idag krävs följande för att uppnå mindfulness: man ska göra sig av med förutfattade meningar, ha tålamod, vara nyfiken, ta det lugnt, låta bli att reta upp sig på sånt som man inte kan göra något åt, vara tolerant och slutligen, sluta älta.

Och så illustrerades det hela med denna bild! En kvinna som håller på att starta en bestående fejd med alla sina grannar. Förutom att hon kommer att få ogräs på sin egen tomt, gör hon sitt bästa för att sprida det till alla andra också. För mig som just har gått några ronder mot maskrosorna signalerar denna bild stress, hårt arbete och irritation.

En vänlig tolkning vore kanske att bilden vill säga att det är mindfullt att acceptera maskrosorna. OK, jag kan förstå den tanken. Men att gå så långt som att uppmana en till att sprida dem. ”Var mindfull – sprid lite ogräsfrön omkring dig.” DET är väl ändå att gå lite väl långt?

Uppdatering 9 juni: Detta hade väl varit en mer passande illustration?

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet, Ord | Etiketter maskrosor, mindfullness | 12 kommentarer

Alla rätt på nationaldagen – heja Buckan!

Postat den 6 juni, 2016 av Karin

Idag firade jag nationaldagen tillsammans med grannen i gränden med en visning på Bukowskis ”klassiska”. (Riktigt hur man kategoriserar klassiskt vet jag inte, men det verkar som om 1800-talet och bakåt hamnar i klassiska, medan 1900-tal och framåt hör till det moderna.) Det är ett väldigt bra tillfälle att få se konst, konsthantverk, möbler och mattor från privata hem och andra miljöer där de annars är lite hemliga. Visningen var upplagd som en stafett, med experter på olika områden som gav en snabbintroduktion till respektive epok och några av föremålen. Effektivt, informativt, varierat och kunnigt!

Det går bra att lägga bud på målningen av hovpredikant Carl Cederström. Börja med 60 000 kronor.

Vi hade nog inte haft mycket till målarkonst här i Sverige om inte först kyrkan och sedan hovet hade tagit hit utländska konstnärer. Hovet behövde porträttmålare, både för att skänka glans och status åt kungafamiljen, men också för att ha bilder att skicka till andra hov för att visa upp sig, till exempel i samband med frierier. Redan Gustav Vasa såg till att få hit duktiga porträttmålare.

David Klöcker Ehrenstrahl, från Tyskland, utnämndes 1659 till hovmålare av och åt Karl X Gustav. Just då befann konstnären sig på en bildningsresa i Italien, där han studerade konst i Venedig och Rom.

Han tog god tid på sig att åka till Sverige; under tiden hann han med konststudier i både Paris och London. När han väl kom hit efter ett par år blev det så mycket hovmåleri att han behövde hjälp och startade därför vår första konstskola. Han skrev också den första läroboken i konst i Sverige.

Och så mattorna! Alla dessa vackra mattor som svenskar i alla tider köpt med sig från Persien och kringliggande länder. Den här är ju trevlig. Samma pris som för hovpredikanten och hade jag den summan skulle jag nog välja mattan…

Det där med mattor på golven var ju inte alls vanligt förr i tiden och att man började lägga dem på golven i stället för att hänga dem som gobelänger på väggarna är nog ett inflytande från mellanöstern.

Vidare till avdelningen för Ostindiska kompaniet och vackert kinesiskt porslin och allt det betytt för Sveriges utveckling och välstånd, sedan vidare till möbler och den från Tyskland invandrade snickarfamiljen Haupt, som vi (kanske) kan tacka den Gustavianska stilen för. Sedan 1800-talsmåleri och Carl Larsson. Jag hade just börjat se ett tema, nämligen hur hela Sveriges kulturhistoria vilar på internationellt samarbete, men Carl Larsson? Han är ju hur helsvensk som helst. Eller? Nej då, hans stil är starkt inspirerad av det japanska måleriet som var stort i Frankrike när han var där. Han plockade upp den där konturstarka stilen och gjorde succé med den. Som sedan har gjort succé utomlands.

Innan vi lämnade Buckan (som vi stammisar brukar säga) passade vi på att säga några berömmande ord till arrangörerna om detta dolda tema som verkade handla om att konst och kultur alltid mår bra av att blandas, omformas spridas och blandas igen. Hela vårt kulturarv är ju just en sådan lyckad mix. ”Kul att ni uppfattade det”, sa arrangörerna ”det var så vi tänkte. Bästa sättet att fira nationaldagen är att ge några miniföreläsningar om vårt internationella kulturarv.” Så rätt! Och gissa vad? Sedan bjöd man på jordgubbar och grädde i fina silveruppsättningar och en riktig sockerströsked i silver. Sån som farmor hade (fast kanske inte silver). Och vi åt med försilvrade plastskedar från IKEA!

Jag skulle nog vilja ge Buckan tio poäng på ett tiogradigt nationaldagsfirarindex.

Det får däremot inte Aktuelltsändningen i kväll: ”Eftersom det är Sveriges nationaldag idag blir det bara en kort sändning.” Va? För att det är svensk nationaldag stannar världen upp och slutar producera nyheter? Eller?

Publicerat i Att måla, Att resa, Att tolka, historia, konst | Etiketter Bukowskis klassiska, Carl Larsson. Nationaldagen, Ostindiska kompaniet | 8 kommentarer

Akvarellkurs!

Postat den 5 juni, 2016 av Karin

För ett par månader sedan skrev jag längtansfullt om möjligheten att gå en kurs för den duktiga akvarellisten Björn Bernström. Och nyss dök det upp en välkommen möjlighet att göra det! Så nu har jag gått ett par intensiva kursdagar på ett soligt Färingsö i skolhuset, bredvid den fina Hilleshög kyrka, som också är värd ett besök.

Från kursen har jag med mig några lärorika misslyckanden: för mycket färg, fel färgblandning, för lite vita utsparningar och hoppsan – det där med komposition glömde jag visst helt och hållet i min iver att testa olika tekniker! Men eftersom jag lovade – då i det där inlägget i april – att jag skulle visa resultatet om det blev någon kurs för mig, får jag väl stå mitt kast. Så varsågoda! Jag börjar med en som jag tyckte blev lite rolig, i alla fall. Här testade vi tekniken att låta färgen bilda linjer. Vissa färger ”biter” när de torkar och då blir det tunna fina linjer som man inte skulle kunna göra med pensel. Här är det Peynes grey, med en aning Antwerp blue som ger sådana där tunna konturer på trädstammarna när de torkar.

Här är Björns demo-målning för nästa teknik. Den övningen handlade om att ta en riktigt ”tung” färg, med kraftiga pigmentkorn, som rå umbra, och försöka få den att krackelera. Klicka gärna upp Björns målning i stort format så ser ni hur färgen lever sitt eget liv.

Och här är mitt försök att få till samma effekt. Det funkade med själva krackeleringen, men som sagt, jag kunde lagt ner lite mer möda på att tänka igenom komposition, färgval och utförandet av resten också. Det där ljusa trädet till vänster är resultatet av att jag råkade spilla lite vatten där…

Och så lite vått i vått. Men vad sjutton är det där ljusa spretet för något, mellan granskog och berg? Det borde bort. Och själva bergskammen är alldeles för markerad och förgrunden för vag och det hade varit bra med lite mera vitt i vattnet, osv.

Och kolla här. IGEN, fast värre! Här har det ramlat ner rosa moln framför bergen. Och sedan anar man en elefantflock i bortre änden av den stora tråkytan som med mycket god vilja kan anses vara en plöjd åker.

Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Vilket inte alls är svårt efter en sån här inspirerande kurs (att gå vidare alltså). Kanske elefanterna kan bli några stenbumlingar och det rosa kan bli höstlönnar? Eller också ger jag bara upp och målar på baksidan i stället…

Eller vänta nu. Det har jag ju redan gjort!

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter akvarellkurs, Björn Bernström | 17 kommentarer

Men vad är det med folk. 2

Postat den 3 juni, 2016 av Karin

Häromsistens förundrades jag över barnvagnsmarodörer. Nu skulle jag i stället väldigt gärna vilja se barnvagnsmarodören tackla denna cykelegocentriker.

”Jag orkar inte låsa så jag ställer cykeln här”, sa cykelägaren och ställde den så att den blockerade ingången till caféet. Baristorna bakom disken hade fullt upp med sina gäster så de protesterade inte.

Jag såg ett par presumtiva kunder som stannade vid ingången och sedan valde att gå någon annan stans.

Men tyvärr kom ingen person i rullstol, eller med barnvagn (medan jag var kvar), för det skulle annars ha illustrerat hur pass korkat det är att blockera ingången på det där sättet.

Jag orkade inte heller bråka, men annars hade det naturliga varit att uppmana cykelägaren att antingen ta in hojen i caféet, eller – vilket verkar rimligare – att låsa den på någon lämplig plats utanför.

Det var inte helt lätt för oss barnvagnsfria personer heller att ta oss förbi den där cykeln. Någon fastnade i styret så att cykeln vek sig och åkte ut och blockerade ingången fullständigt. Han ställde snällt upp den igen, medan cykelägaren obekymrat ägnade sig åt sin latte. Själv övervägde jag att vara lite extra oförsiktig vid passagen, men ett långt liv har lärt mig att sånt ofta drabbar en själv, så jag avstod. Känns väldigt vuxet på något sätt.

Publicerat i Debatt, Livet, Okategoriserade | Etiketter barnvagnsmarodörer, cykelegoister, Vett och etikett | 18 kommentarer

Det måste finnas något annat sätt …

Postat den 30 maj, 2016 av Karin

Såhär träffar vi Nalle Puh första gången. Han kommer – som vanligt – nedför trappan tillsammans med Christopher Robin.

Huvudet först och det dunkar i hela tiden, men ” …ibland känner han på sig att det måste finnas något annat sätt”. Fast det är svårt att hinna tänka ut något mellan dunsarna och när de väl är nere är det ju inte aktuellt längre.

Kom jag att tänka på igår när jag försökte följa partiledardebatten som sändes i SVT:s Agenda.

Det kanske inte går att ha en vettig debatt med åtta partiledare? Kan man hitta någon annan vettig form i så fall? Eller handlar det om att programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson inte vågar låta några samtal utveckla sig, för att tiden är så knapp? Kan man beta av mindre områden fråga för fråga? Även om det är svårt när allt hänger ihop.

De som slog sig ner framför TV:n i går kväll för att bilda sig en uppfattning om vilka alternativ den svenska politiken erbjuder måste ha blivit besvikna. Och alla som vet vilka alternativ som finns, och som vill se hur de olika politiska representanterna utvecklar sina argument – ja de blev också besvikna.

”…sometimes he feels that there really is another way, if only he could stop bumping for a moment and think of it” filosoferar Nalle Puh i originalversionen av boken. Det gör det nog. Om alla bara kunde stanna upp lite och försöka tänka efter.

Uppdatering 4 juni. Kommentarerna hamnade bland annat i en diskussion om det planerade Nobelmuseet. Det skulle ju med fördel kunna ligga i Karlskoga och se ut såhär. Skogsgurra skissade: Om man klickar på bilden blir den större och lättare att studera.

Publicerat i Debatt | Etiketter Nalle Puh, partiledardebatt | 30 kommentarer

Vem är oborstad?

Postat den 28 maj, 2016 av Karin

Den oborstade ministern till höger, enligt Weigl.

Kerstin Weigls krönika i Aftonbladet om Isabella Lövins hårvård har väckt berättigad kritik. ”Varför slet ingen fram en borste till ministern?” undrar hon i krönikan.

Krönikan handlar inte bara om Isabella Lövins oborstade hår utan också om hennes dåliga klädsmak och fula smycken. Värst av allt verkar det dock vara att hon inte använder mineralpuder. Just den uppmaningen återkommer ett par gånger och får avsluta krönikan: ”Den där putsen går fort, jag lovar. Fyra sekunder och ett bra mineralpuder.”

Jag tycker Isabella Lövin ser trevlig ut, jag har inget att anmärka på hennes klädsmak och det är befriande att hon inte är hårdstylad inför varje framträdande.

Och det är bra att hon inte använder mineralpuder för det vore synnerligen missklädsamt. Sannolikt vet hon hur det framställs. Sveriges Television hade för ett tag sedan ett reportage som beskriver hur småflickor knackar fram glimmer till sminket under hårda och ohälsosamma förhållanden.

– Jag kommer klockan nio på morgonen och går hem fem på eftermiddagen. Oftast lyckas jag fylla tre brickor med glimmer, säger Lalita Kumari.

Det är ett hårt och farligt arbete. Det finns ormar och skorpioner i gruvorna, och många barn får sticksår av hackorna och luftvägsproblem som bronkit och astma. Här kan man läsa mer och se programmet.

Trist med en Aftonblads-kolumnist med så dåligt omdöme.

Publicerat i Debatt | Etiketter Isabella Lövin, Kerstin Weigl, mineralpuder | 22 kommentarer

Tusen solar

Postat den 23 maj, 2016 av Karin

Den där brevlådan skulle jag ju byta ut eftersom färgen passade illa till staketet. Men nu är den såpass urblekt att det kan få passera. Tills vidare.

”Det går bra att ställa bilen borta vid verkstan” brukade min farbror säga när man hälsade på. Verkstan revs på 60-talet; där blev i stället en parkeringsplats, en bit från bostadshuset.

Jag tänkte att det vore väl enklare att öppna staketet, där det gick att lyfta bort en sektion, så att man kunde köra in på tomten i stället. Nu förstår jag bättre. Bilhjulen för med sig maskrosfrön och på min farbrors tomt fanns inte en endaste maskros. Då.

Utanför grinden kan man se hur brevbärarens bil planterat ett stråk med små gula solar. Och nu när vi tagit över stället har vi öppnat staketet. Där finns numera ett gult fält av maskrosor innanför staketet, där vi brukar parkera.

Jag ser det som min uppgift att begränsa maskros-spridningen. Försöker rycka upp dem, men det lyckas bara ibland. Försöker halshugga dem med gräsklipparen innan de går i frö, med de listiga små varelserna hukar sig. Eller kortar stjälken. Ju tätare jag klipper, desto kortare stjälk.

Så till sist återstår att plocka för hand, hink efter hink. Framåt kvällen tror man att man har ryckt av alla blommor och knoppar, men nästa morgon möts man på nytt av tusen strålande solar.

Förut la jag alla uppryckta maskrosor på komposten, men det var ingen bra idé. De har ju gett sig den på att överleva på något sätt, så de liksom mognar efter även i plockat skick. Rätt som det är har de satt frön som blåser omkring på tomten. Så nu hamnar de i svarta plastsäckar där de får ligga och ruttna innan innehållet hamnar på komposten.

Och kampen går vidare!

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter maskrosor | 33 kommentarer

Grannen i gränden

Postat den 21 maj, 2016 av Karin

Ibland händer det, när jag stretar uppför Östgötagatan, att jag känner mig lite sliten. Då ringer jag grannen i gränden och undrar om jag kan få pausa hos henne en stund. Det får jag.

Och där finns alkoholfritt bubbel, jordgubbar och knoppande gullregn. Vi pratar en stund. Jag får avbörda mig, men inser snart att vafan, det där som jag var så upprörd över nyss är väl inget att hålla på att älta! Jag får senaste nytt från hennes horisont, som är vid och intressant.

Sedan kan jag ta itu med med mitt igen. Åh, vad jag önskar att alla kunde ha en sån granne i gränden att landa hos när det behövs!

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Oj vilket party!

Postat den 20 maj, 2016 av Karin

Det är något visst med att se en bok växa fram, på sätt och vis roligare än att skriva själv. Tack vare en skrivgrupp som jag är med i har jag kunnat följa en bok av Eva Swedenmark från idé till supertrevligt boksläpp i går. Vilket party hos Farbror Nikos på Katarinavägen!

Redan utanför restaurangen möttes man av en liten kille som delade ut lotter till det kommande boklotteriet. Han såg till att alla fick sin lott, vilket inte var lätt i vimlet av alla som strömmade till.

Eva signerar och förläggaren Ewa Åkerlind, på Ordberoende förlag skymtar längst bak till höger.

Sedan alla fina böckerna, och författaren själv i färger som matchar det läckra omslaget, formgivet av Michael Ceken. Omslaget signalerar energi och glädje, vilket verkligen fångar bokens tema och själ.

Om ni inte börjar leva gör jag slut heter boken och den handlar om fyra kvinnor i i sextioårsåldern som hamnat i lite uppgivna attityder till livet. Tills en av dem, berättelsens motor Garbo, helt enkelt tröttnar på gnäll om karlar och tjat om krämpor.

Hon utmanar väninnorna att sluta klaga och börja leva. Och så gör de det! Inte utan problem förstås, men hej vad det går och vilken härlig läsning det är!

Eva är välbekant med miljöerna som skildras alltifrån Stockholms skärgård till hotell Negresco i Nice och det är trevligt att få hänga med gänget på deras expeditioner. Dessa fyra väninnor med alla sina egenheter, irriterande och älskansvärda, känns som gamla bekanta.

I skrivgruppen har Eva tagit upp olika problem och vridit och vänt på handlingen. KAN Pamela verkligen… Inte är det väl stöld om man… Men inte sjutton ska väl Inga-Lill… Nä, nu MÅSTE dom få åka till Frankrike!

Väldigt kul att följa som sagt och härlig feel-good Mappie-litt, vilket är den term som Eva lanserar för en mer mogen motsvarighet till Chick-litt.

Och här ser vi Milton som ansvarade för det generösa boklotteriet, med många vinster, när han ropar ut vinnarna.

En helt underbar kväll hos Farbror Nikos. Så nu ser vi fram mot fortsättningen och nästa boksläpp om något år!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Livet, Okategoriserade | Etiketter Eva Swedenmark, Ewa Åkerlind, Michael Ceken, Om ni inte börjar leva gör jag slut, Ordberoende förlag | 4 kommentarer