Men vad är det med folk. 2

Häromsistens förundrades jag över barnvagnsmarodörer. Nu skulle jag i stället väldigt gärna vilja se barnvagnsmarodören tackla denna cykelegocentriker.

IMG_5507”Jag orkar inte låsa så jag ställer cykeln här”, sa cykelägaren och ställde den så att den blockerade ingången till caféet. Baristorna bakom disken hade fullt upp med sina gäster så de protesterade inte.

Jag såg ett par presumtiva kunder som stannade vid ingången och sedan valde att gå någon annan stans.

Men tyvärr kom ingen person i rullstol, eller med barnvagn (medan jag var kvar), för det skulle annars ha illustrerat hur pass korkat det är att blockera ingången på det där sättet.

Jag orkade inte heller bråka, men annars hade det naturliga varit att uppmana cykelägaren att antingen ta in hojen i caféet, eller – vilket verkar rimligare – att låsa den på någon lämplig plats utanför.

Det var inte helt lätt för oss barnvagnsfria personer heller att ta oss förbi den där cykeln. Någon fastnade i styret så att cykeln vek sig och åkte ut och blockerade ingången fullständigt. Han ställde snällt upp den igen, medan cykelägaren obekymrat ägnade sig åt sin latte. Själv övervägde jag att vara lite extra oförsiktig vid passagen, men ett långt liv har lärt mig att sånt ofta drabbar en själv, så jag avstod. Känns väldigt vuxet på något sätt.

Det här inlägget postades i Debatt, Livet, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Men vad är det med folk. 2

  1. Musikanta skriver:

    Personalen på caféet borde naturligtvis sagt åt gästen att flytta cykeln. Dåligt!
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Jo, det skulle dom nog ha gjort om det inte varit så stressigt för dem med alla kunder och beställningar. Att ta en diskussion med en påstridig cyklist kräver nog att man har lite överskottsenergi att avvara!

  2. Karin Eklund skriver:

    Vi har noterat i vårt sommarcafé att folk tar sina cyklar med sig ända in till cafébordet eller åtminstone ställer dem så att de har full uppsyn över dem. Vi har cykelställ och förvisso så har cyklisterna lås på sina cyklar men icke sa´Nicke, de är så dyrbara så de måste med ända fram. Ibland har det stått flera cyklar parkerade på gången till ingången och vi har givetvis uppmanat cyklisterna att ställa cyklarna åt sidan så att folk kan komma och gå som de behöver. För det mesta går det bra men det händer att vi får ilskna blickar. Cykelegocentriker är ett bra ord! Här kommer jag och så skiter jag i andra, ungefär. Som om nån sedan skulle stjäla en cykel hos oss. Haha…vi har tre cyklar som står i hamnen alla dagar till våra gästers förfogande. Inget har hänt tillsvidare. På landet händer sällan någonting på dagtid, men givetvis är det annorlunda i storstan. Men den där cyklisten var ju bara lat som inte orkade låsa sin cykel. Synd att du inte kunde pysa ut lite luft ur däcket åt honom…bara för att det skulle kännas bra en liten stund.

    • Karin skriver:

      Visst är det märkligt! En servering är ju oftast beräknad för gästernas trivsel och bekvämlighet. Det ska finnas tillräckligt med plats att ta sig fram, att sitta bekvämt att kunna skjuta ut stolen en bir från bordet osv. Men ytorna är ju INTE beräknade som cykelparkering, dessutom. Grrr!

      Hon! Det var i detta fall en kvinnlig cykelegocentriker!

  3. Karin Eklund skriver:

    ps. nu skriver jag förstås om uteserveringen. In i salen tar de inte någon cykel med sig. Säkert krångligt att ta den med sig upp för trappan.

  4. Annika J. skriver:

    Men vad i allsindar.

    Me! Me! Me!

    Eller som det heter på svenska: Jag! Jag! Jag!

    Ibland tänker jag på Det romerska rikets uppgång och fall. Inte för dekadensens* skull, även om vi västerlänningar i dag kanske är lite dekadenta. Men jag grubblar över hela det här ”jag!”-komplexet som bara tycks bli starkare och starkare i vår tid. Jag vill inte precis skylla på sociala medier, men det finns någonting i tidsandan ända sedan ”satsa på dig själv”-trenden på 1980-talet, som bildar en föreställning om att alla människor på något vis förtjänar att alla andra går ur vägen och gör det lätt för dem hela tiden, och den som säger ifrån är elak.

    Hänsyn? Oh nej, den som måste ta hänsyn till någon annan blir tydligen kränkt, eller åtminstone begränsad i sin jag-tillvaro.

    Bläh!

    Förlåt. Jag blir bara så beklämd.

    * Nu vill jag nästan gå och dra något gammalt över mig — kommentarsprogrammet ”rättade” min korrekta stavning av ”dekadensen” till ”dekadansen”. Den stavningen som ju började som ett skämt!

    • Karin skriver:

      Dekadansen inställd på grund av impedans… (Kan vara Blandaren. Om det inte är jag själv som hittat på det.)

      Ja, beklämd blir man och vad beror det på? Är det den bortskämda ”efterrättsgenerationen”, månne? Nä, det är ju vi 40-talister det. Efterrättsgenerationens bortskämda ungar? Nä, jag ser inga sådana tendenser hos till exempel mina barn eller jämnåriga kompisars. Men vad ÄR det då? Får vi be om mer forskning på detta område!

  5. Skogsgurra skriver:

    Allt är Jaques Tatis fel.
    Brevbäraren Francois cyklar två gånger in i baren vid torget i Fest i byn. Andra gången tydligen uppför trappen till övervåningen.

    • Karin skriver:

      Nä, inte ska vi väl skylla på stackars Francois. Det är inte rättvist. Jag tror som Annika att trenden uppstod långt senare. Men hur och varför har jag ingen aning om.

      • Skogsgurra skriver:

        Nej, stackars Francois ska vi inte hacka på. Han har fullt upp med sina egna problem.

        Vi kollade Fest i byn alldeles nyss. Jorå, han cyklar in på caféet två gånger. Exakt var cykeln hamnar ser man inte, men andra gången hamnar han själv på andra våningen där han likt en Charles de Gaulle tar emot det han tror är folkets hyllningar.

      • Karin skriver:

        Dags att se om den, tror jag. Vi har den på VHS i stugan i Horndal OCH vi har en VHS-spelare!

  6. Cyklister är knepiga. Kör som dårar och har egna trafikregler de rättar sig efter. Om ens det. Så för min del får de gärna stiga av. De har la ont därbak. Därav brådskan.

    • Karin skriver:

      Japp, så är det. Tycker jag även om jag också är cyklist alltsomoftast. Jag försöker hålla mig i mittfåran, fartmässigt och då forsar en skrämmande massa cyklister förbi en på cykelbanan, samtidigt som man måste väja för de långsammare velocipedisterna, som vill njuta av utsikten eller kolla mobilen (jo, en ofattbart vanlig syn, detta: cyklande människor som fipplar med sin mobil!).

  7. Olgakatt skriver:

    Eller bilister som parkerar över två rutor där det är ont om parkering….
    Eller den hundägare som igår igen låtit sin älskling bajsa precis utanför vår entré mitt på gången, alltså inne i trädgården.
    Eller de som sitter mitt i raden på operan och alltid kommer sist.
    Eller de cyklister som vrålar åt fotgängare som av misstag råkar ta ett steg på den dåligt utmärkta cykelbanan eller helt riktigt går på den kombinerade cykel- och gångbanan.
    Eller de joggare som vrålade åt oss ryttare när vi kom ridande på – just det – ridleden (iordningställd av ridklubben på långt avstånd från joggingspåret).
    Eller de personer som går i bredd på trottoaren och bara plöjer rakt fram utan att bry sig om att de får möte. (Kan rekommendera ett ryttartips som är bra när man är flera som tränar individuellt på samma bana som kallas ”mjuka ögon”. Har alla mjuka ögon så krockar man aldrig! Då vet man instinktivt var de andra är och vart de är på väg så att man själv placerar sig där det passar in. Skulle funka bra även på trottoaren.)
    Men vad är det MED folk?

    • Karin skriver:

      Ja, suck! En gedigen och tyvärr alldeles typisk lista på hänsynslösheter.

      Men det där med mjuka ögon är intressant. Jag har börjat försöka ”styra” folk som jag möter med blicken och det funkar förvånansvärt ofta. Men när man bråttom går bakom en mur av personer som INTE har bråttom hjälper det ju inte. Inte heller ett ”Ursäkta mig…” Och att gå ut i körbanan är inte alltid tillrådligt. Så jag funderar på att skaffa en liten cykelringklocka för sådana tillfällen, eftersom de är så frekventa!

      • Skogsgurra skriver:

        Du får väl skaffa en ”Gubbkäpp”. De var populära som presenter (kanske fortfarande är det) till gôbbar, dvs sådana som fyllde 65 år. Det spred sig neråt i åldrarna via 50 och ända ner till 18 år.

        Gubbkäppen har en hel del praktiska attachments. En som alltid skulle finnas var ringklocka, andra var flaskhållare, gamlingsvarningsskylt, livsfarliga säten och backspegel som kunde arrangeras så att inspektion av bilars och andra underreden förenklades. Det senare attachmentet ansågs lite för grabbigt, konstigt nog inte gubbigt, och försvann ganska snart.

        Med en gubbkäpp, kanske i flickfärg, tar du dig lätt fram både i skidspår och elljusspår.

        • Karin skriver:

          Ett alternativ till en sådan där välutrustad gubbkäpp är kanske en cykel? pakethållare, ringklocka, backspegel – hela kitet!

Kommentarer inaktiverade.