Karin Englund

”Jag målar mina tavlor själv, så får jag dem som jag vill ha dem!”

Postat den 10 april, 2016 av Karin

Det gäller att hålla koll på omgivningarna, för rätt som det är har man missat den där utställningen man tänkte se och en ny är på gång. Idag hann jag i alla fall till den sista dagens sista timmar av akvarellisten Björn Bernströms utställning på Ekebyhovs slott.

Här är ett motiv som man kan se från slottet, Ekebyhovsbacken. En fin skidbacke där snön fortfarande låg kvar idag, längst upp i backen. Men inga skidåkare syntes till. Varken på målningen eller i verkligheten.

Motiven i utställningen är olika Ekerö-miljöer. Idylliska skogstjärnar och strandkanter, skogsbryn och ödehus, lador och våtmarker, busshållplatser och bilvrak. Men också målningar från Lofoten och gatumiljöer från Stockholms innerstad och Chicago.

Allt är väldigt skickligt fångat, med inte så lite Lars Lerin-vibbar. Men långt ifrån Lars Lerin-priser.

Det var svårt att fotografera bilderna, eftersom akvarell är ömtåliga saker och behöver glas. Här har jag lyckats parera för de värsta speglingarna.

Om det inte hade varit så att de flesta målningarna redan var sålda, skulle jag nog ha blivit svårt frestad. Men, då får man väl fundera på att måla själv i stället. Eller som en av deltagarna i min ungdoms målarcirkel sa:

”Jag målar mina tavlor själv så får jag dem som jag vill ha dem!”

Det är nämligen så att denna skickliga akvarellist håller kurser och då finns det kanske en chans att jag kommer igång med målandet igen. Vi får se. Jag lovar att visa mina alster här om det blir några.

Jag borde förstås tipsat om denna utställning tidigare, om jag bara insett att den slutar idag. Men Ekebyhovs slott är värt en utflykt när som helst.

Vacker miljö, jättegott kaffe, gott hembakt kaffebröd till femtiotalspriser och en fantastisk park, där det också finns en genbank för äppelträd. Och här kan man se några av Björn Bernströms målningar.

Uppdatering: Jag tror jag har hittat bilden på kvinnan som fällde de bevingade orden att hon målar sina tavlor själv så att hon får dem som hon vill ha dem. Jag menar att det är hon som nästan inte syns, med glasögon, bakom modellens huvud (Elna, nåt?). Syrran däremot anser att det är kvinnan i blommig målarrock till höger i bild. Kanske båda två?

Här har vi nästan hela familjen samlad. Mamma i randig blus, syrran bredvid, jag som modell och pappa bakom kameran. Brorsan hade annat för sig.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter akvarell, Björn Bernström, Ekebyhov | 13 kommentarer

Flykt

Postat den 8 april, 2016 av Karin

Flyktfåglar… Den här bilden hittade jag på nätet för många år sedan. Jag gillar den verkligen men vet inget om bakgrunden.

Så här års återvänder flyttfåglarna (flyktfåglar trodde jag det hette som barn) från sina längre eller kortare resor. För ett par år sedan kunde man följa en fiskgjusefamilj under hela häckningsperioden, fram till flytten till Afrika på hösten.

Deras bo i Estland har utrustats med en webbkamera och under dygnets alla ljusa timmar kunde man se vad de hade för sig. Nu är det tomt i det boet, men man kan hitta fina naturbilder och andra bon att följa på Looduskalenderns sida.

Där är dagens bild den här fina steglitsan (eller heter det steglitsen?). Japp, just samma fågel som finns i den fina boken Steglitsan av Donna Tartt, som handlar om en känd målning från 1654 av Carl Fabritius. Han dog när ett krutlager exploderade i Delft, i Holland, där han arbetade som lärling åt Rembrandt. Målningen klarade sig och är en av de få som man med säkerhet vet är målad av Fabritius.

I Donna Tartts bok klarar målningen sig återigen i en explosion, räddas av en pojke och hamnar i en spännande berättelse där pojken tvingas på flykt med tavlan och till sist hamnar han i Holland. En av nyckel-meningarna i boken är ”Allt vi lyckas rädda från historien är ett mirakel.”

Så här ser målningen ut som gömmer sig bakom det sönderrivna omslagspappret. Fågeln kan inte fly(ga), för den sitter fast med en liten kedja.

Flykt är Livsrummets förslag till lördagstema denna vecka. Möjligen kan vän av ordning tycka att mitt inlägg är en flykt från ämnet och det är ju i så fall bara bra.

Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Att måla, Böcker, fåglar, fiskgjusarna, konst, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter Carl Fabricius, Donna Tartt, flyttfåglar, Steglitsan | 14 kommentarer

”Mig blir jag inte av med.”

Postat den 7 april, 2016 av Karin

Jag har kämpat med Horace Engdals bok Den sista grisen (Bonniers förlag) i ett par veckor nu. Inte för att den är svårläst, inte alls, men kanske för att den gör mig nedstämd. Det känns som om det är en rädd människa som skriver. En som under hela sitt liv lyssnat för mycket på andra människors råd, råd som går ut på att hålla masken och inte göra sig löjlig.

Som i: ”Bed Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende.”

Och så behovet av någon slags ställning och status: ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse som man ägde i en tidigare verklighet.”

Nils Wedel. Gycklare

Nu har jag tagit mig igenom hela boken (en liten en på 277 glesa sidor) och försöker verkligen leta fram eventuella guldkorn. Det här citatet tycker jag är en väl formulerad känsla, även om den förstås också är dyster:

”(Leda.) Minnena från alla delar av mitt liv står tigande bredvid mig likt en grupp gycklare som sorgset konstaterar att deras herre inte är på humör för några konster idag.”

Första halvan av boken består av korta rader, ”fragment” säger författaren själv. Många består mer av sin formulering än sitt innehåll, som detta: ”Modernismen, konstfullt slarvig, kaxigt oengagerad, ville visa att ingenting egentligen är värt att avbilda utom konstnärens slyngelaktiga suveränitet.” Jag får lust att invända att: En sådan slarvig tanke vill visa att ingenting egentligen är värt att bry sig om annat än författarens slyngelaktiga formuleringslust.

Bokens andra halva Mannen på bryggan, är en monolog, som i bästa fall är tänkt som en parodi på ”Kulturmannen”. Han konstaterar att ”Mig blir jag inte av med”. Han är ofta pinsam. Om en nyutnämnd yngre kvinnlig generaldirektör säger Mannen på bryggan: ”Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna.” Men: ”Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.”

Som sagt, lite väl pinsamt för att vara på allvar. På bokens sista sidor hittar jag mycket riktigt några reservationer och helgarderingar som upphäver texten och gör den omöjlig att angripa:

”Den figur jag skapade var en fantasi om den siste mannen, inget mer.” Sedan ett resonemang om att Mannen på bryggan handlar om ett förfelat liv, men: ”Inte ens den historien kunde han låta bli att förvanska.”

”Jag vet inte varför jag lät honom säga allt det där, stå och lura till sig sympatier det aset.”

Sympatier? Det är en undanglidande och sorglig bok; jag kan inte komma ifrån känslan att den är skriven av en ganska rädd person.

Publicerat i Att läsa, Böcker, konst | Etiketter Den sista grisen, Horace Engdal | 22 kommentarer

Kamouflage

Postat den 2 april, 2016 av Karin

Tarnschriften kallas de böcker med vilseledande bokomslag som fanns i Tyskland från ungefär 1933 och fram till 1945.

Här har vi till exempel en bok om krukväxter. Efter inledande text om kaktusskötsel går man mer rakt på sak och diskuterar hur Hitler ska störtas.

Hitler kom till makten i januari 1933 och började med att avskaffa yttrandefriheten. Sedan förbjöds nybildning av politiska partier och dödsstraff infördes för antinazistisk verksamhet. Vänsterpressen fick allt större problem, tryckerier och förlag beslagtogs av regimen. Men man lyckades ändå få ut en del publikationer illegalt, genom att trycka dem i grannländer och mycket tack vare finurliga förpackningar.

En bok om hur man sköter och reparerar sig symaskin borde knappast tilldra sig censurens intresse. Inuti boken behandlas oktoberrevolutionen och annat kontroversiellt.

Med dessa Tarnschriften, eller “kamouflageskrifter” spred man regimkritiska texter. Det var bokstavligen livsfarligt att ertappas med sådana skrifter.

Därför var man mycket påhittig när det gällde att hitta omslag som såg ”oskyldiga” ut. Folkskoleupplagor av Goethe och Schiller, turistbroschyrer, kokböcker, “kiosklitteratur”, instruktionsböcker i rakning, nazistiska lagsamlingar. Oftast kommer den politiska texten flera sidor in i häftena.

Det går inte att veta hur stor utgivningen var totalt, men drygt tusen kamouflageskrifter finns bevarade, de som klarat sig undan bokbål, vattenskador, bränder och gallring. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm finns ett åttiotal av dessa skrifter, som lämnats in till arkivet av tyska och österrikiska flyktingar.

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, Livet | Etiketter Kamouflageskrifter | 14 kommentarer

Gott om grädde

Postat den 30 mars, 2016 av Karin

Smörkärna Hej och hå, jag ska göra påskglass tänkte jag och köpte en liter grädde. Sen blev det lite ont om tid för att göra glass och dessutom hittade jag alldeles fantastiskt god glass i livsmedelsbutiken, så där stod jag efter påsken med all grädde.

Smör! tänkte jag. Jag längtar efter hemkärnat smör och har testat olika smöralternativ. Åländskt smör är gott, men har ändå inte riktigt har den där speciella smaken. Nykärnat smör flygs hit från Vogeserna och säljs till rätt fåniga priser. (Ett pyttelitet paket på ett hekto kostar 40 kronor.) Gott det också, men inte heller det har den där fylliga, smakrika, syrliga, hemkärnade smaken.

Så jag kollar hur man gör smör nuförtiden och upptäcker att: ”I moderna processer tillsätts syra efter att man tillverkat smöret och inte som förr i tiden då man kärnade smör från syrad grädde.”

Just det! Grädden ska vara lite halvsur innan man kärnar, men hur gör man då med vår pastöriserade grädde som inte surnar så lätt.

Såhär ser det ut efter ett tag. Och jag inser varför forna tiders mjölkkärnor hade lock.

Jo, man tar ett par matskedar fil och blandar i grädden och så får den stå några dagar och surna till.

Jag kunde förstås inte vänta i tre dagar och det var kanske tur. Redan efter ett dygn i rumstemperatur luktade det alldeles tillräckligt surt.

Så då var det bara att börja kärna, alltså vispa grädden med elvispen så där mycket att den klimpar ihop sig.

Det blir väldigt stänkigt och blaskigt när fettet klumpar ihop sig och kärnmjölken frigörs. Nästa gång ska jag ta en hög och smal bunke i stället.

Man ska nog fortsätta vispa lite längre än jag gjorde. Det är något med hopklumpningen av fettmolekylerna som tar tid. Efter ett tag kan man stjälpa upp alltihop i en linneduk och pressa ur kärnmjölken.

Sen kan man knåda smörklimpen ytterligare för att få bort all fukt, men det kunde inte jag, eftersom jag kärnat för kort stund och det blev lite kletigt. Men gott!

Nu ska jag gå på grädd-realisationsjakt. Affärerna säljer ofta grädde till halva priset efter helgerna och det är ju perfekt med nästan sur grädde just till smör. Och så ska jag testa olika syrningar: gräddfil, yoghurt, eller crème fraiche. Några tips på vad som funkar bäst?

PS. Salt, förstås, man måste salta smöret för att det ska bli gott. Gärna flingsalt så att det knastrar lite mellan tänderna!

Publicerat i Livet | Etiketter hemkärnat smör | 20 kommentarer

Kafka hade inte heller så roligt

Postat den 27 mars, 2016 av Karin

Jag läser Horace Engdals bok ”Den sista grisen”. Jag har inte hunnit läsa hela boken än och den kanske tar sig, men hittills har jag just inte hittat mycket att citera.

Tankar som presenteras så här, ensamma på en hel boksida väcker förväntningar som de inte alltid kan leva upp till.

På sidan 30 läser jag: ”Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl.” Om man läser meningen med betoning på eftersträva (snarare än någonting) blir den väl rimligt begriplig.

Men på sidan 55 läser jag sedan ”Stil är ett överskott av livskraft, som ämnet inte helt förmår att absorbera. En stor stilist ger ett vagt intryck av att skriva om fel saker.”

Nu hänger jag inte med. Alternativt: Nu håller jag inte med. En god stilist är väl en som använder det språk som krävs för den text och det sammanhang det handlar om. Om man får ett vagt intryck av att skribenten skriver om fel saker är det enligt min enkla mening inte någon stor stilist.

Och apropå stilister sätter jag påskgodiset i vrångstrupen när jag kommer till sidan 107. ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att ha varit gift.” Akademiledamoten avslöjar förvånansvärda bildningsluckor här. För det kan väl inte bara vara en lättköpt putslustighet.

Låt oss tala om Kafka, hans planerade giftermål med Felice Bauer och Processen. I dagboken skriver han om förlovningsmottagningen: ”Var bunden som en förbrytare. /…/ alla bemödade sig om att väcka liv i mig eftersom man inte lyckades acceptera mig som jag var.” Förlovningen hade föregåtts av en utdragen process där Kafka beskriver sig som en hopplöst olämplig blivande make i breven till Felice. I dagboken våndas han oavbrutet över hur fullständigt inkompatibla de är. Alltifrån att han är livrädd för tanken på att bli far till hans avsky för de tunga dystra möblemang som hon älskar.

Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti, har skrivit en bok om bakgrunden till Processen, Kafkas plågsamma förhållande till Felice Bauer

Men efter alla komplicerade turer blir det i alla fall förlovning. Och nya våndor. Han skriver till Grete Bloch, en kompis till Felice, om vilken dålig idé det är. Grete tycker att Felice bör få veta detta och det hela slutar med vad Kafka kallade ”rättegången på Askanischer Hof”.

Felice kallade in Grete och sin syster Erna och omvandlade Kafkas hotellrum till en domstol med Felice själv som målsägare. (Här kommer man snarare att tänka på första meningen i Förvandlingen: ”Någon måste ha förtalat Josef K”). Kafka försvarar sig inte. ”Jag insåg att allt var förlorat, insåg också att jag kunde ha räddat det genom någon överraskande bekännelse i sista minuten, men jag hade inget överraskande att bekänna”. Det hela drog ut på tiden och Felice fick en chans att vädra många förorättade känslor ”väl genomtänkta, länge närda, fientliga”.

Efteråt är han egentligen mest lättad. I ett brev till kompisar hemma Prag skriver han att han är ”långt ifrån så upprörd som man skulle kunna tro”. Han planerar att äntligen säga upp sig från jobbet, flytta från den trånga Prag- miljön och leva på sitt skrivande. Han har sparat tillräckligt för att kunna klara sig i två år, då han räknar med att kunna etablera sig som författare. Men – nu var det 1914. Första världskriget bröt ut och han blev kvar i Prag.

Jag tror säkert att Horace Engdahl har haft det jobbigt. Men Kafka hade inte heller så roligt.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Debatt, historia | Etiketter Elias Canetti, Franz Kafka, Horace Engdahl, Processen | 25 kommentarer

Påsk

Postat den 25 mars, 2016 av Karin

Ett av barnbarnen intresserar sig för ”förr i tiden”. Hon frågar om det var så där jättetrist på långfredagen när jag var barn. Det var det ju förr i tiden, har hon hört. Jag blev tvungen att fundera en stund. Den allmänna uppfattningen är ju att det var ohyggligt långtråkigt på långfredagen. Allting var stängt. Man fick inte ha roligt. Inte gå på bio. Måste hålla sig hemma. Men bio var ju ändå en sällangrej på den tiden, affärerna var inte bara stängda på långfredagen utan varje söndag och det fanns ingen TV. Så jag förklarade att det var ungefär som vanligt på långfredagen. Man höll sig hemma, läste böcker, ritade kanske, spelade kort (ja, så pass ogudaktiga var vi i min familj) och åt god mat. Marängsviss minns jag som en påskefterrätt, eller valnötstårta. ”Vad mysigt!” sa barnbarnet. Ja, det var det ju. barndomspåsk (1)

Här sitter mamma i gungstolen, sannolikt ditkommenderad av min pappa för fotografiets skull. Valnötstårtan på bordet och så påskduken. Av alla påsktillbehör var nog den där duken det allra påskigaste i min barndom. Här är en närbild av broderierna på duken. påskliljor

Mamma broderade den i sin ungdom. Hon hade sinne för sånt. Den där rosetten, med sitt olivgröna och bruna band, matchar det band som kantar duken. Blåsippor och påskliljor är för mig evigt förknippat med påsk genom den där duken.

Här kommer påskblommorna ”live” med en önskan om en fin påsk till er alla!

Påsk var Pensionärens på ön sista lördagstema för mars (tack Birgitta!). Nu tar Livsrummet över med följande aprilteman: 2 april – Förpackning, 9 april – Flykt, 16 april – Färg, 23 april – Upplysning, 30 april – Avslut.

Här finns övriga lördagsbloggares påskskildringar: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Foto, Livet, Lördagstema | Etiketter blåsippor, Påsk, valnötstårta | 24 kommentarer

Hemma hos

Postat den 20 mars, 2016 av Karin

Hemma hos är veckans lördagstema. Så här ser det inte ut hemma hos oss utan i en av de många lägenheter som annonseras ut av en mäklarfirma som specialiserat sig på snygga dyra lägenheter. Och säga vad man vill om dessa lägenheter i tiomiljonersklassen, men deras ägare tycks i alla fall ha god smak.

Jag är själv rätt förtjust i att fixa hemma, försöka få färger att fungera ihop och förvaringen att räcka till och sånt. Men när sådana här bilder dyker upp i samma tidningar som lyxinredningsreportagen kommer jag liksom av mig i hemma-hos-andet.

Tills jag hittar ett reportage om Marie Kondo, som är en populär inredningsrådgivare.

Eller utrensningsexpert, snarare. Hennes enkla regel är att man ska fråga sig om man blir glad av det man har. Om inte ska man se till att de saker och kläder som man inte bryr sig om kommer till någon som sätter bättre värde på dem.

Och det man gillar ska man vara lite mer uppskattande mot. Tacka skorna för att de jobbar så bra. Ägna den fina och användbara soppskålen en vänlig tanke när man ställer in den i skåpet.

Just utrensandet kan bli mycket tankeväckande. HUR har den duken fått hänga med så länge, när det är alldeles fel färg? Varför ska fem par obekväma jeans ta upp plats i garderoben? Nog borde det där felfria, men svårplacerade fåtöljen kunna få ett bättre hem?

Hennes bästa råd är: Börja inte med att köpa snygga kartonger och förvaringsboxar, för då flyttar man bara allt utom synhåll. Rensa i stället, det ger ro i själen. Och i många fall kommer de saker du gör dig av med till bättre användning hos någon annan!

Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Gnuttan Livsrummet Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter inredning, Marie Kondo | 16 kommentarer

Trevligt på toppen…

Postat den 16 mars, 2016 av Karin

Häromdagen kunde man läsa en intressant artikel i Aftonbladet av Andrev Walden. Han skriver om den populära filmen Lejonkungen, dess dramaturgi och budskap. ”Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan.” Han refererar också till en kritisk artikel i Washington post där skribenten har svårt att ens ”urskilja handlingen i sörjan av ’pop-psykologi och begynnande fascism'”. Men en sak är klar, enligt artikel-författarens analys av filmen: ”Ah, yes. How good it is to be at the top of the food chain!”

Waldens artikel handlar om hur filmen bygger en gemenskap inom en grupp och avsky mot en annan. Och när uppgörelsen kommer är ”våldet inte bara motiverat, du längtar efter det. Du hatar. ”

De onda, hyenorna, får aldrig en chans att vara ”mänskliga” till skillnad från de goda djuren som det är lätt att identifiera sig med. Hyenorna är onda och falska, bara. Allihop. Måste dö.

”Det här fenomenet gäller naturligtvis även många andra filmer som kulminerar i en våldsam upplösning”, skriver Walden ”men Lejonkungen är särskilt intressant eftersom nästan alla som sett filmen beskriver den som en berättelse om gemenskap. Varm och underbar.” I alla fall inom gruppen som är god och som har rätt. Som har rätt att hata.

Tänkvärt. Som alltid kan man behöva fundera över och diskutera vad barnfilmerna egentligen handlar om och vad slags budskap de förmedlar.

Uppdatering. Jag har fått expertkommentarer om handlingen i Lejonkungen och de lurade hyenorna: ”För det första var Scar elak, som utnyttjade hyenorna. Dom var inte elaka från början, men dom var utstötta.” Och det stämmer ju.

Publicerat i Att tolka, Debatt, film, historia | Etiketter Lejonkungen | 20 kommentarer

Hallå P1, med flera, det händer saker i vårt grannland!

Postat den 14 mars, 2016 av Karin

Medan valet i USA är minst lika välbevakat och detaljrapporterat som Melodifestivalen, är det sämre med informationen om valet i Tyskland. De delstater som gick till val i går har ungefär 16 miljoner invånare.

Jag väntade mig ordentliga analyser, bra bakgrundsbeskrivningar, lite intervjuer från de olika delstaterna, men det kom inget av detta. Bara knapphändiga beskrivningar av valutgången, som ju var ganska sensationellt. Ändå såg dagstidningarnas nyhetsvärdering ut så här. Clinton, Trump & co, som vanligt.

OK, i ärlighetens namn fanns en halv sida om Tyskland också. Här redovisar DN valresultatet i siffror. I alla tre delstaterna, Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt retirerade CDU. I Baden-Württemberg blir De gröna för första gången största parti i en delstat och i Sachsen-Anhalt blev det nya invandringsfientliga Alternativ för Tyskland näst störst, med sina 24%. Det tycker i alla fall jag är minst lika intressant som diverse positioneringar i de olika delstatsvalen i USA.

Jag blev ju tvungen att kolla både var de där delstaterna ligger och hur många som bor där. Sammanlagt ungefär 16 miljoner tyskar handlar det om, varav Baden-Württemberg är den största med 10,7 miljoner invånare. Såhär:

Och här kan man leta upp de olika delstaterna.

Uppdatering 15 mars. Men vad ÄR det med våra tidningar, tänker jag irriterat när DN idag, återigen, har fem helsidor om valet i USA. Och det utan att det hänt någonting alls. Visserligen är det val i Florida idag, men det finns ju inget att rapportera än. Fem nyhetssidor med denna ickenyhet är bara irriterande.

Men så hittar jag en liten, liten notis om delstatsvalen i Tyskland, i alla fall. Den är den bästa sammanfattningen av läget som jag sett hittills. Annars nämner ju svenska tidningar bara CDU:s förluster.

Då är det extra intressant att få veta att de CDU-representater som förlorade i valet är kritiska till Merkels asylpolitik. Och att de de socialdemokrater och gröna som stödjer henne har gått fram i valet.

AfD, då, som inte gillar Merkels politik, varifrån kommer deras röster? Tydligen från tidigare soffliggare i stor utsträckning.

Publicerat i Debatt, Efterlyst | Etiketter Delstatsvalet i Tyskland | 23 kommentarer