Karin Englund

Vintersport

Postat den 12 mars, 2016 av Karin

Jag försöker förgäves minnas om jag hade sportlov under de första skolåren. På 1940-talet, då det var ont om bränsle, infördes Bränslekommissionen ”kokslov” i skolorna i februari för att spara på uppvärmningskostnaderna. Det fortsatte på sina håll sedan som sportlov, när man kom på att det var en fiffig idé att ungarna fick ledigt i februari då förkylningar och influensor härjade som värst. Lite smittriskminskning, alltså. Mest i städerna. Undrar om vi hade det också?

Eftersom jag oftast åkte skidor till och från skolan på vintern och sedan tog en tur upp på det närbelägna berget efter skolan, eller åkte skridskor, eller byggde snöfästningar, kort sagt utnyttjade vintern maximalt till vardags, var det väl inte så stor skillnad om det var sportlov någon vecka.

Vintersportade gjorde vi verkligen hela tiden, sportlov eller ej. Här har vi till exempel syrran i en hård slutspurt i en skidtävling hos grannarna.

Dessvärre spurtade hennes medtävlare ännu mer och hamnade högst på prispallen.

Publiken består av mammorna, vinnarens pappa och bror och så en tonåring som inte verkar rustad för vintersport överhuvudtaget. Klänning! Varför hade jag klänning mitt i vintern? bernt kalin på prispallen

Prispallen står, som ni ser, på en släde. Den eller andra liknande slädar var i någorlunda flitigt bruk på den ofta oplogade vägen hos oss. Vi bodde en bit från själva samhället vid en liten väg där det inte var så noga med plogningen. Då var det behändigt att slippa pulsa; för det mesta fanns det plats att hoppa upp baktill på släden och åka med en bit.

Vintersport är Birgitta Malmstedts förslag till lördagstema. Och denna vecka hoppas jag på ett inlägg hos Pysselitens, eftersom hon verkligen har vintersportat nyligen!

Här finns övriga temabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter kokslov, sportlov | 43 kommentarer

Den andra mamman

Postat den 7 mars, 2016 av Karin

I radions kulturprogram idag kunde man lyssna till en intervju med regissören Anna Muylaert, som gjort den brasilianska filmen Den andra mamman. Hoppas filmen får vara kvar på biograferna ett tag till, för den är mycket sevärd.

Hembiträdet Val (Regina Casé) är huvudperson och hon pysslar om den någorlunda liberala övre medelklassfamilj som hon jobbar åt. Hon har tagit hand om deras son hela hans liv, medan hans mamman, doña Barbara, haft fullt upp med sitt.

Fullständigt normalt i Brasilien, enligt Anna Muylaert. Det händer till och med att de blivande mammorna tar med sin nanny till BB, så att de får ta sig an den nya bebisen från första början. Sin egen dotter har Val knappast träffat; hon fick stanna kvar hos släktingar i norr, när Val fick jobb i São Paulo.

Men nu kommer Vals dotter Jessika till storstan för att studera och de oskrivna reglerna och osynliga gränserna mellan herrskap och tjänstefolk blir tydliga med hennes entré. Val har fått tillstånd att ha Jessika boende hos sig ett tag, i sin minimala pigkammare, tills dottern hittar egen bostad i São Paulo.

Jessika kan inte koderna som styr tjänstefolkets liv och hon ställer omöjliga frågor. Varför hon ska bo på en madrass på golvet i mammans trånga rum när det finns ett ledigt gästrum? Varför har hennes mamma aldrig ens doppat stortån i poolen under alla dessa år? I Brasilien har filmen skapat uppståndelse och debatt, med sitt stillsamma klassuppror.

Det är som om regissören ställt till det på samma sätt som Jessika med sina ofina påpekanden. Filmen speglar av allt att döma verkligheten. Regissören berättar om kvinnor som hon träffar vid filmvisningar och som storgråtande berättar för henne att de är Val. Eller Jessika.

Hela filmen igenom följer vi Val i hennes vardag som är fylld av absurditeter, som hon tacklar som om det vore självklarheter.

Hon är på pass hela tiden. Som när hon serverar snittar vid doña Barbaras födelsedagsmottagning och ingen av gästerna, inte en enda, ger henne en blick, nick eller ett tack. När mannen i huset sitter vid matbordet, några meter från kylskåpet, kan han ropa in Val för att ge honom en läsk.

Hon tar dock sina små mikropauser, som när hon hänger tvätt och unnar sig en minut i solen.

För Val slutar filmen med ett omvälvande uppror, för doña Barbara med en förtretlighet och för Jessika med en riktigt bra lösning.

Publicerat i Debatt, film, Livet | Etiketter Que Horas Ela Volta? | 12 kommentarer

Ett projekt

Postat den 5 mars, 2016 av Karin

Igår såg jag sluttampen på Skavlan, ja alltså på hans TV-program. Där intervjuades en snabbtänkt och slagfärdig dam, Bojan Carlsson, som blivit känd som Sveriges äldsta bloggare. Hon gick en datakurs när hon var 99 och började blogga när hon var 100. Nu är hon inne på sitt fjärde år som bloggare och är både flitig och läsvärd. Så här inledde hon 2016: ”Med den här vinterbilden, som är tagen på Skansen, vill jag hälsa mina läsare hjärtligt välkomna till den nya sidan, som jag kallat ’Jag hänger med.’ Jag hoppas att ni också hänger med och att vi skall trivas tillsamman.” Man gör klokt i att följa hennes blogg om man vill ha lite koll på kulturbegivenheterna i Stockholm.

Man kanske inte riktigt kan kalla det vanliga bloggande för projekt, men projekt blir det om man deltar i #blogg 100. Det går ut på att man ska skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det körs för femte året i rad från den 1 mars, men det går bra att hoppa på utmaningen även senare, bara man bloggar 100 dagar i sträck. Här är upplägget:

Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara.

Tanken är god. Det är ett sätt att jobba bort skrivkramp och att se sig om, både i närområdet och i världen, efter sånt som kan vara intressant att skriva om. Jag testade ett par år och tyckte det var rätt kul i början.

Framåt mitten av april började det dock kännas alltmer ansträngt och sedan tog vårbruket vid och den verkliga verkligheten tog över dagarna helt och hållet. Men det blev ändå hundra inlägg på hundra dagar.

Den sista blogg100-dagen 2014 summerade jag projektets för- och nackdelar.

Jag tror att argumenten står sig, nämligen att det kan bli lite motigt att blogga under de där fina vår- och försommardagarna samt att det är risk att man i längden tröttar ut sina läsare med alltför täta blogginlägg.

Mitt förslag till initiativtagaren Fredrik Wass var därför att han skulle lägga hela projektet lite tidigare på året. Start första januari, till exempel. Då skulle man gå i mål i april i stället för i juni. Eller kanske man rentav ska nöja sig med ett Blogg 50-projekt? Femtio dagar i sträck räcker gott för att träna upp bloggmusklerna.

Kommer jag att delta i år? Nej, men kanske något annat år om hela projektet tidareläggs till mörkare månader.

Ett projekt är Birgittas (aka Pensionären på ön) första marstema. Nästa vecka blir det vintersport. Hej och hå! Här finns övriga lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i #blogg100, Lördagstema | Etiketter Bojan Carlsson | 33 kommentarer

När nöden är störst…

Postat den 2 mars, 2016 av Karin

Om kaffe vore en förbjuden drog skulle jag ligga illa till. Nu är det tack och lov tillåtet, men det innebär en del pyssel i alla fall. Eftersom jag dessutom måste ha mjölk i kaffet, för att kunna dricka det, kan man nog med visst fog kalla mig blandmissbrukare.

En midsommar för många år sedan skulle ta oss till Dalarna från en skärgårdsö på kvällen/natten. Jag insåg att det skulle bli svårt att få tag i mjölk till morgonkaffet, men hoppades på någon jouröppen bensinmack. Nix. Stängt överallt. När vi nalkades målet såg jag några kossor på en äng.

”Mjölk!” hojtade jag. Men redaktörn, som varit med förr, körde bara förbi. ”Om du tjuvmjölkar främmande kossor en midsommarnatt kommer du omedelbart att förvandlas till en hängbjörk. Eller, i värsta fall, brännas på bål som en häxa.”

Jaha, nähä. Det blev en eländig midsommardag, eftersom jag skulle ha behövt kaffe redan klockan fem på morgonen; det är då jag måste ha min första fix. Annars utbryter en huvudvärk som pågår i tre dagar. Det är som ett tåg som måste passera alla stationer.

Nyligen höll det på att bli lika illa. Men den här gången var det kaffet som var slut. Visst har affärerna ofattbart generösa öppettider här i huvudkommunen, men just i halvfemtiden på morgonen är det mesta stängt. Jag trevade desperat i alla skåp.

Något undangömt kaffepaket? Någon liten utflyktsförpackning som blivit kvar i en vrå?

Här är vad jag hittade. Jag räddades från en tredagarshuvudvärk av de här behändiga små förpackningarna som är ett slags minikaffebryggare. Man kokar upp vatten, häller i och väntar ett par minuter och sedan kan man servera sig en rejäl kopp (3 dl) nybryggt kaffe. Så här ser de ut från sidan och framifrån.

Alldeles miljövänligt är det väl inte med allt förpackningsmaterial, men sannolikt bättre än Nespresso-kapslar av aluminium. Men var har jag köpt dem? Ingen aning. Kanske en present? Tusen tack i så fall!

Publicerat i Livet, Tur | Etiketter koffeinberoende, tjuvmjölka | 23 kommentarer

Leapling

Postat den 29 februari, 2016 av Karin

I nästa liv ska jag nog bli kalenderhistoriker, tror jag. Det är fascinerande hur man genom årtusendena arrangerat tiden på olika sätt, även om månen för det mesta fått spela en viktig roll. Som i ”månad”.

I den gamla romerska kalendern hade man tio månader. Det nya året började med mars till krigarguden Mars ära. Sedan april från aperio, när naturen öppnar sig, maj för att fira Maia, fruktbarhetens gudinna och så juni, för gudinnan Juno. Därefter tröt inspirationen och månaderna fick nummernamn: Quintilis, Sextilis, September, Oktober, November och December.

De tio månaderna blev bara 304 dagar och det blev ju konstigt i längden. På sjuhundratalet fvt lade man därför till två månader i slutet av året för att få en stabilare tideräkning.

Nu hade man tolv månader, men kalendern haltade fortfarande och Julies Caesar bestämde att man skulle göra som han lärt sig i Egypten (när han hälsade på Kleopatra): året har 365 dagar, men behöver kompletteras med en extra dag vart fjärde år. Den dagen lägger man lämpligen i slutet av året, dvs i februari. Alltså idag. Men inte riktigt alla år.

Men eftersom det kalendariska och det astronomiska året hade blivit totalt osynkade lade Julius Caesar till två extra skottmånader år 46 fvt som blev 445 dagar långt. Det har gått till historien som ”förvirringens år”. Den 1 januari 45 fvt blev alltså det första året med den julianska kalendern och det första året med 1 januari som nyårsdag. Guden Janus blickar tillbaka på året som gått och framåt mot det nya året.

Med de där två extramånaderna i början av året blir dock månadsnamnen som bygger på siffror (sjunde, åttonde, osv): september, oktober, november och december felplacerade.

Quintilis, den tidigare femte månaden döptes om till juli, efter Julius Caesar och Sextilis blev augusti, efter kejsar Augustus. Men så tröt inspirationen igen och övriga månader behåller sina ologiska nummernamn.

Nu letar jag efter någon som är född den 29 februari, så att jag kan säga ”Grattis leapling!” Skottår heter ”leap-year” på engelska och den som är född idag kallas ”leapling”. Vilket låter precis som tyskans ord för älskling: Liebling.

Publicerat i historia, Ord, Språk | Etiketter Julius Caesar, leapling, skottår | 8 kommentarer

Rör inte min kompis…

Postat den 28 februari, 2016 av Karin

Här är en av mina favoritplatser i Stockholm, Riddarholmsterrassen. Mitt i stan och ändå så avskilt och lugnt.

Till vänster i bild, nedanför Storkyrkan, ser man en ljusgrå skulptur. Den ser lite ut som en tumvante. Den heter Solbåten och är gjord 1966 av konstnären Christian Berg, som sa så här om sin skulptur:

”Det är en pärlemorskimrande snäckform jag arbetar med, förvandlar till något jag kallar en solbåt, som i sin vindfyllda segelform reflekterar solen och ljuset ovan, och som trots sin statiska form vill ge en vision av framåtskridande. En Nike segrande över materien”.

För mig kommer den för evigt att vara förknippad med Olof Palme. Jag tog en promenad ut på Riddarholmen den 28 februari 1989, på årsdagen av mordet på Olof Palme och där var också en förskoleklass som tittade på skulpturen. Deras förskolelärare berättade för dem att det var ett minnesmärke för Olof Palme. ”Ni vet det där tecknet ’Rör inte min kompis’. Det var så han ville att vi skulle vara. Schyssta mot varandra. Och säga till om någon är dum.” Alldeles fel förstås, om skulpturen, men rätt ändå, på något sätt.

Publicerat i Att tolka, historia, konst | Etiketter 28 februari, Olof Palme, Rör int min kompis | 6 kommentarer

Färg, form och utseendefixering

Postat den 27 februari, 2016 av Karin

I mars 1919 var det vernissage på Konstakademin där Herman Lundborgs fotoutställning ”Svenska folktyper” visades.

Kultureliten var där och Viktor Rydbergs belåtna konstaterande citerades:

”Till ariskt blod, det renaste och älsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna.”

Nationalismen och idéerna om den ariska rasens förträfflighet hade växt sig allt starkare sedan slutet av 1800-talet. Herman Lundborg var besatt av rastänkandet och drev skickligt och intensivt en kampanj för ett rasbiologiskt institut. Fotoutställningen var ett viktigt inslag i kampanjandet och 1922 fick han starta sitt institut i Uppsala.

Riktigt hur han resonerade är svårt att förstå. Han började med att studera de problem som kan uppstå vid inavel, men drog trots det slutsatsen att ”rasblandning” till varje pris måste undvikas.

Han ansåg att finskt och samiskt ”blod” var rena giftet för samhällskroppen men han hade under många år en älskarinna som han också fick en son med. Hon hette Maria Isaksson och han gifte sig med henne när hans fru dog. Hon var av ”blandras, en kombination av östbaltisk ras lapsk blandtyp”.

Hela den rasbiologiska hanteringen handlade mycket om färg och form. Hudnyans, ögonfärg och skallmått.

Historikern Maja Hagerman har länge intresserat sig för Herman Lundborg och hennes senaste bok, Käraste Herman bygger till stor del på brev till och från Lundborg. Jag har inte läst den, men kommer nog att göra det, för det är en viktig del att 1900-talets historia.

Man skakar på huvudet åt de uppenbara ovetenskapliga idiotierna i den tidens rasteorier. Men dessvärre finns det vittnesbörd idag också om liknande fördomar, baserade på hur folk ser ut.

För ett par år sedan fick Fanna Ndow Norrby nog av rasistiska kommentarer och startade Instagramkontot @SvartKvinna. Hon fick snabbt tiotusentals följare. Liknande citat och berättelser strömmade in. De har samlats i boken Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015). Så mycket tanklös, sårande dumhet och ren rasistisk elakhet! Det är inte bara slippriga kommentarer på krogen. De kan komma från förskollärare, klasskompisar, lärare, kolleger, syokonsulenter, fotbollstränare, poliser, läkare, restaurangpersonal, gamlingar – vem som helst.

Det är både skamligt och pinsamt och jag får lust att skicka delar av befolkningen på uppfostringsanstalt. Man GÖR inte så! Man FÅR inte bete sig på det där sättet.

Återigen är det utseendet i fokus. Färg (på huden) och form (på näsan, på läpparna, på rumpan…). Om det inte vore så allvarliga saker skulle man frestas avfärda alltihop som ytlig utseendefixering.

Färg och form är Toves sista lördagstema för februari. Tack Tove för utmanande och intressanta teman! Här finns alla andra lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

I mars tar Pensionären på ön över ochföreslår följande lördagsteman:

5/3 Ett projekt
12/3 Vintersport
19/3 Hemma hos…
26/3 Påsk

Publicerat i Att tolka, Böcker, Debatt, historia, Lördagstema | Etiketter Käraste Herman, Svart kvinna | 22 kommentarer

Grattis Caruso!

Postat den 25 februari, 2016 av Karin

Idag är det Carusos födelsedag. Han föddes 1873 i slummen i Neapel, slutade skolan i 12-årsåldern för att jobba som städare i en fabrik. Hans mamma ville att han skulle studera vidare, men pappan tyckte det var tramsigt. Grabben kunde jobba och tjäna pengar i stället. Men han fick i alla fall sjunga i kyrkans kör och det gjorde han så att åhörarna häpnade och kallade honom ”Lilla stjärnan”.

När han var 15 dog hans mamma och då bestämde han sig för att rymma hemifrån och försörja sig som sångare. Han fick småjobb på bröllop och begravningar och hankade sig fram några år tills det var dags för militärtjänstgöring.

Där noterade en av officerarna hans fina sångröst och fick tag i en mecenat som såg till att han kom till operan och sedan blev det världskarriär. Chefen för Metropolitanoperan i New York hörde honom sjunga i London och tecknade på stående fot ett femårskontrakt med 50 föreställningar per säsong.
Men när han väl kom till New York 1903 hade operachefen dött och kontraktet var ogiltigt.

Den nye operachefen hade aldrig hört talas om Caruso, men skrev i alla fall (lite motvilligt) ett nytt kontrakt på totalt 25 föreställningar. Ryktet om Caruso spreds över landet och ett av de nystartade grammofonbolagen kom på att man kunde sälja både grammofoner (som var en sällsynthet då) och skivor med hjälp av den berömde tenoren. Tack vare det kan vi lyssna till hans röst på en inspelning från 1904, från operan Kärleksdrycken.

Publicerat i historia, konst | Etiketter Caruso, opera | 12 kommentarer

Håll i hatten!

Postat den 23 februari, 2016 av Karin

I Frankrike pågår en språkstrid som vi också borde engagera oss i. MAN PLOCKAR BORT CIRKUMFLEX! Visserligen fattades beslutet om en stavningsreform redan på 1990-talet, men fransoserna ryckte då bara på axlarna och sa nåt i stil med ”Des conneries! ” Och så fortsatte man som vanligt.

Men nu har skolbarnen fått nya stavningsreformerade skolböcker och protesterna tar fart.

Franska är ett svårt språk. Cirkumflexkramaren har stavat fel…

Hashtaggen #jesuiscirconflex sprider sig, liksom exemplen på hur det kan bli. Ta till exempel meningen ”Je suis sûr ta sœr, elle va bien”, vilket betyder ”Jag är säker på att din syster mår bra.” Om man plockar bort den lilla kinesiska hatten på û blir det ”sur”, vilket betyder ovanpå och då blir innebörden en annan.

Många klagar också på att när vi nu ägnat så mycket möda åt att lära oss alla de där fnuttarna får ni väl inte plocka bort dem! Alla är överens om att det kommer att göra det svårare att läsa alla klassikerna om stavningen förändras och så är det nog, dessvärre.

Men vi då, varför ska vi bry oss. Jo, helt enkelt för att det är så mycket lättare att lära sig franska med den där fnutten som vägledare. De är ofta – men långt ifrån alltid – det som min fransklärare en gång kallade ”gravstenar över begravda s”. Skog till exempel, som heter forest på engelska har blivit forêt. Kust heter côte, fest heter fête och pastej heter pâté. Det finns massor med ord på franska som skulle vara mycket svårare att känna igen utan circumflex.

Det är bara över i och u som fnutten försvinner i den här vändan, men vem vet. Det kan komma mera. Och då blir det att ta farväl av det hjälpsamma lilla tecknet.

Men jag misstänker dock att fransmännen tänker strunta i de nya påbuden. Eller som engelsmännen brukar säga om sina grannar: ”The french bloody-mindedness is always a consideration.”

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter cirkumflex, frans stavningsreform | 7 kommentarer

Min ena fot

Postat den 19 februari, 2016 av Karin

På den här bilden syns inte min ena fot, för den tar ett hastigt steg bakåt. Jag är såpass uppväxt på landet att jag tar ett helautomatiskt steg bakåt när jag ser en komocka framför mig, även om jag befinner mig i fashionabla kontorslokaler i Stockholms innerstad.

Lantbrukarnas riksförbund hade länge sina lokaler mitt i stan, vid Sergels torg. Kring år 2000 sålde LRF sitt hus och flyttade till Kungsholmen. Det gruffades naturligtvis en hel del om det. Att flytta från alldeles intill Centralstation till utkanterna av Kungsholmen betyder många extra transportminuter för jäktade ombudsmän från olika delar av landet. Men i gengäld fick man väldigt fräscha lokaler, där all den fina konst som man köpt in under många årtionden kommer till sig rätt.

Komockan – eller kolåman som vi sa hemmavid – finns på golvet utanför ett av sammanträdesrummen.

I motsvarande ruta i taket ovanför finns en liten bit av himlen.

Jag hittade tyvärr inget namn på konstnären.

Många av tavlorna var osignerade, liksom denna som sitter på väggen vid kolåman.

Och den här fina på samma vägg. Harv?

Men här finns i alla fall ett namn på konstnären. Det är ”Betong på bondens marker” från 1971 av konstnären Mona Huss Wallin.

Till och med på toaletterna finns det fina bilder.

Här finns det en både rogivande och inspirerande bild av kissande kossor. På andra toaletter kan man till exempel se ”gissa-bajset”-motiv.

Det är lika välfunnet och fyndigt som de små glasmontrarna på Naturhistoriska riksmuseets toaletter på den geologiska avdelningen, med alla sina stenar. På toaletterna finns naturligtvis gallstenar och njurstenar, vad annars.

Som extra bonus kommer här en länk för den som vill läsa mer om mina fötter. Båda två!

Tove står för lördagsteman i februari. Här finns alla lördagstemabloggare: Olgakatt Helena Karin på Åland Gnuttan Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove Anki Anna Noton Music Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur

Publicerat i Lördagstema | Etiketter LRF, skitkul, Toalettkonst | 24 kommentarer