Byskvallret sprider sig

Postat den 30 juni, 2019 av Karin

Undrar om huset känner sig lite försummat. Vi brukar vara här på midsomrarna, men i år blev det Stockholm i stället. Och det var ett tag sedan jag klippte gräset. Låt oss säga att det är mitt bidrag till humlornas och binas överlevnadschanser.

När jag kom hit blev jag förvånad att gräset kan bli SÅ högt. Sittgruppen framför huset var till hälften gömd och lilla paviljongen omgiven av mer än meterhögt gräs.

Så här högt gräs klipper man inte med gräsklippare egentligen. Men vad ska en stackar fattig flicka göra? Slå med lie vågar jag inte, ovan som jag är, för då kan man drabbas av liekärring och det är inte kul. Så det fick bli gräsklipparen i alla fall. Först en gång på högsta klippläget åt ena hållet och sen åt andra hållet. Och sen tre hack lägre också åt två håll. Det tar tid, men det går. Ett par timmar senare var delar av tomten framkomlig utan akut fästingrisk.

Och titta här! Jag tror att den blålila blomman kallas byskvaller, för att den sprider sig så snabbt. Jag har varit mycket tveksam till om det verkligen är den blomman, eftersom den snällt har hållit sig till samma lilla tuva i alla år.

Men nu! Nu poppar den upp lite varstans och jag inser att den inte haft en chans tidigare år, eftersom vi klippt gräset och bara lämnat just den där lilla tuvan där den brukade finnas. När den fått hållas utan gräsklipparens inblandning blir det så här. Jag låter dem stå kvar. Jag gillar byskvaller.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Trädgård | Etiketter | 21 kommentarer

Mission (nästan) impossible

Postat den 27 juni, 2019 av Karin

Jag fick ett uppdrag för ett tag sedan av brorsan. Det handlade om att leta upp ett konstverk som han köpt av en person i Stockholm. Innan han hann hämta det reste säljaren bort och lade då konstverket för avhämtning någonstans på sin kolonilott i Bromma. Brorsan bor i Västmanland, tror jag, eller Örebro län, kanske. Och jag bor i Stockholm, så det var ju rätt naturligt att uppdraget gick till mig.

Dagarna gick och jag var lite låst av transporter och leveranser som skulle passas, så jag skickade uppdraget vidare till en kompis i Bromma. Skulle hon möjligen kunna leta upp kolonilotten i fråga och rädda konstverket? Hon återkom med beskedet att uppdraget var snudd på omöjligt. Koloniträdgårdsområdet är MYCKET stort, flera hundra lotter och hon undrade om det möjligen gick att få en mer precis positionsangivelse.

Jag kollade på kartan och insåg problemet. Säljaren hade uppgett ”Bävervägen”, utan gatunummer. Den finns inte inom koloniträdgårdsområdet, utan är en bilväg i närheten. Inom området heter vägarna Ängsvägen, Skogsvägen, Dikesvägen och sånt.

Brommakompisen åkte till Öland och fler dagar gick. Jag började känna mig lite orolig för det där konstverket och utarbetade en plan. Den gick i all sin enkelhet ut på att

1. På midsommardagen är det lite trafik i stan och överkomligt att ta sig från sydöstra till västra förorterna

2. På midsommardagen är det också sannolikt att kolonilottsinnehavarna håller till på sina lotter

3. Även om koloniträdgårdsområdet är stort finns det säkert en fungerande social kontroll

Så jag åkte helt enkelt dit för att leta. En ledtråd som jag hade fått av brorsan var att grinden till den aktuella lotten hade ett vagnshjul i sig. Den första damen jag mötte skrattade rått år min fråga. Hon hade ingen aning. ”Men lycka till – du har bara några hundra grindar här att kolla.” Nästa person var mer hjälpsam. Han tyckte sig minnas något sådant och ledde mig till en grind med en sol på. Nästan som ett vagnshjul tänkte jag och gick in frågade grindägaren om det var han som var Lasse. (Eftersom en annan ledtråd var att ägaren till vagnshjulsgrinden heter Lasse.)

Nej, han var inte Lasse, men han engagerade sig i mitt problem och min teori om social kontroll besannades.

Han trodde sig veta vem Lasse var och en slagning i Koloniträdgårdsföreningens förteckning över lottinnehavare ledde oss till rätt adress och grinden med vagnshjul.

Där låg mycket riktigt, bakom ett plank, ett större platt paket märkt BREFAB, vilket var den tredje ledtråden, eller let-tråden.

Mission accomplished! Eller nästan i alla fall. Nu ska jag bara se till att konstverket kommer till brorsan också, men det är den lättare delen av uppdraget. Nog ska jag väl hitta till Västmanland. Eller om det kanske är Örebro län…

Publicerat i Efterlyst, Livet, Trädgård, Tur | Etiketter | 9 kommentarer

Mera midsommar!

Postat den 25 juni, 2019 av Karin

I går var det midsommardag, igen! Midsommarförvirringen är stor, men det verkar som om den 24:e juni har fallit i glömska lite grann, som midsommardag. De gamla hedniska helgerna har ju mer eller mindre omvandlats till kristna, men just midsommar spjärnar emot. Att fira att Johannes döparen föddes den 24 juni har inte riktigt lyckats slå ut sommarsolståndet som festanledning.

Eftersom jag flyttat och fortfarande är i full färd med uppackandet blev jag kvar i stan över midsommar. Fast det var inte så synd om mig för det – det finns oaser i stan. Här några bilder från evenemanget, som tilldrog sig på Södermalm.

Sverige är fantastiskt. Till och med Stockholm! På midsommardagen (alltså den som infaller den 22:a) begav jag mig ut på ett halvhemligt och nästan omöjligt uppdrag. Mer om det i nästa inlägg.

Publicerat i Debatt, historia, Livet, Natur, Trädgård | Etiketter | 4 kommentarer

Första sommardagen

Postat den 21 juni, 2019 av Karin

I år är det midsommarafton på rätt dag, den 21 juni. Då kan alla fira samtidigt, både de som vägrar att vara med om en flyttbar midsommar och som envist håller fast vid att fira vid sommarsolståndet oavsett veckodag och de som som tycker att det är OK med midsommarafton en fredag i närheten av den 21:a. Eller som i år på rätt dag. De som möjligen kan bli lite besvikna är de som brukar fira både den 21:a och på fredagen.

Och som tröst till alla som brukar tänka att ”nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider” kan jag påminna om att man brukar kalla sommarsolståndsdagen för första sommardagen i USA. De ser det som att nu, äntligen, är det full sommar. Och det är det ju. Bara att njuta.

Jag önskar alla en skön och fridfull midsommar. Så här kan det se ut här i Stockholm i natt.

 

Uppdatering 22 juni. Det verkar som om den arga akvarellisten är midsommarledig. Men jag fick ett e-postmeddelande från en kompis som visserligen tyckte den här akvarellen var OK, men som undrade hur det var med biltrafiken. Är det vänstertrafik igen, eller är det så att bilarnas avgaser syns som en ljusstråle bakom dem? På den frågan har jag inget vidare bra svar, mer än: ”Eh… tänkte nog inte på det!”

Publicerat i Arga akvarellisten, Livet | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Pausfågel

Postat den 19 juni, 2019 av Karin

Här har vi en pausfågel, i väntan på nästa stadshusakvarell. Den uppstod av sig själv på min palett när färgen torkade in över natten. Hela fågeln fanns där på morgonen, med öga, näbb, bakgrund, allt. Utom klorna och den lilla grenstumpen som jag kladdade dit med ett fuktat lillfinger Och så drog jag bort lite grått från bröstet, men det kunde jag ha låtit bli.

Så där är det ju med akvarell. Det slumpmässiga, färgernas egna påhitt och flöden blir ofta det bästa resultatet.

Publicerat i Att måla, fåglar, färg, Tur | Etiketter | 5 kommentarer

Sommar i stan

Postat den 18 juni, 2019 av Karin

Det blir midsommar i huvudstaden i år. Lite ovant, men det ska nog gå bra, när det ser ut såhär. På ett ungefär.

Publicerat i Att måla, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer

Händer det nåt?

Postat den 12 juni, 2019 av Karin

”Hur är det”, frågade en kompis ”skriver du så lite på din blogg för att det inte händer så mycket eller för att det händer för mycket, eller vad är det som hindrar dig?”

Frågan var ställd i all välmening av en person som tycker att jag borde blogga ”som förr i tiden”. I bloggandets tideräkning betyder det, tror jag, ungefär som för fem år sedan. Jag var flitigare då, absolut, och det var de flesta av mina bloggbekanta. Och alla bloggläsare och kommenterare. Det som hänt är väl bland annat Twitter och Instagram och mycket annat, som blivit populärt under tiden. Bloggandet framstår numera som en ganska eftertänksam och långsam kommunikationsform. Ett blogginlägg kan ju ligga där i flera dagar, ja veckor, för kommentarer och resonemang. Lite gammaldags, rentav.

Men i alla fall. Jag blev ju lite däckad av den lunginflammation, som jag faktiskt bloggat om och som tog om inte andan ur mig, så i alla fall en massa kraft. Oj, vad trött man blir!

När jag väl kravlat mig upp ur den svackan var det dags att börja packa, för nu drar jag till nya trakter. Den nuvarande närförorten till Stockholm är bra på många sätt, nära till Mälaren och Vinterviken och annat trevligt, men med nio barn och barnbarn längs den östligaste tunnelbanelinjen är det lite opraktiskt att bo längs den västligaste. (Ett av barnen och två barnbarn bor visserligen väderstrecksneutralt vid Slussen, men alla andra bor österut.)

Under vissa värstingveckor, med lite olika skjutsande av barnbarn hit och dit till platser som det är svårt att åka kommunalt till, har jag kört ungefär 18 mil. Inte så klimatsmart.

I morgon bitti kommer flyttbilen! Kanske bäst att packa klart de sista flyttkartongerna…

Bilden är lite mörk, eftersom jag redan har packat taklampan.

Jag återkommer med rapporter från den nya boplatsen.

 

Publicerat i Att skriva, bostad, Livet | Etiketter , | 16 kommentarer

Dränk inte blåmesen!

Postat den 11 maj, 2019 av Karin

Vi är rätt många som lyssnar på P1 och så här kan det låta när vi diskuterar bakgrundsmusik:

Jag tror att blåmesarna misstycker ackompanjemanget. Det är därför se de mycket ogillande ut på mina porträttförsök.

– Det verkar vara skillnad på vilka program som får står på egna ben och vilka dränks i pianoklink.
– Programmet Naturmorgon slipper kletig musik, det programmet har tydligen en tillräckligt stark ställning.Men Bannerheds bevingade vänner slipper inte undan musiksabotage! Vem kom på den rubbade idén att lägga på irriterande gitarrplonk i ett program som skildrar blåmes-kvitter. Är inte det kriminellt?
– Filosofiska rummet och OBS kulturkvarten brukar väl inte ha musik? Och inte radiopsykologen.
– Men många andra diskussioner och intervjuer med mindre kända personer har det.
– Det är som om producenten inte riktigt litar på att programmet duger.
– Hur de än väljer musik blir det ju fel. Bakgrundsmusik som låter som en berusad barpianist stör otroligt mycket! Utslätad hissmusik stör för att den är så utslätad, men med riktigt bra musik är det pratet som stör om man i stället vill lyssna på musiken.

– Undrar om det är någon skillnad på egenproducerade och inköpta program?
– Undrar hur upphandlingsprocessen ser ut? Finns det riktlinjer om att det gärna ska vara lite musik också? Eller är det något som produktionsbolagen slänger in för att det ger extra ersättning?

PS. Men har hon inte skrivit om detta förut, tänker kanske någon minnesgod läsare. Jo, på sätt och vis, men då skrev jag om idiotiska ljudeffekter  till olika radioprogram. Alltså sådana som ska hjälpa lyssnaren förstå vad det handlar om, men som bara förvirrar.

Publicerat i Debatt, fåglar, Livet | Etiketter , | 14 kommentarer

Kommunikation…

Postat den 5 maj, 2019 av Karin

Jag är inget bra på att berätta för sjukvården hur jag mår. Plötsligt fick jag jätteont i halsen, riktigt otäckt jätteont så att det var svårt att andas när jag låg ner. Tänkte att det går väl över på ett par dagar och det är ändå ingen läkare som bryr sig om en om man inte varit sjuk minst en vecka. Dag tio ringde jag sjukvårdsupplysningen, men konversation som utspann sig var nog inte till min fördel (till mitt försvar kan jag säga att jag hade svårt att artikulera med det där halsontet från helvetet):

”Har du haft feber”, undrade sjukvårdsupplysningen och det har jag ju, ovisst hur mycket eftersom jag inte kunde hitta någon termometer.
”Uhum” svarade jag därför lite undvikande.
När jag pressades på exakt hur mycket frestades jag att säga ”30-40 grader”, men sa som det var, att det kändes som någonstans kring 39,5.
”Kändes!?” sa den skandaliserade sjukvårdsupplysningen. ”Hade du feber eller inte?”
”Jo jag tror det”
”Tror…”

Sen fortsatte det med diverse andra frågor och till sist konstaterade sjukvårdsupplysningen att det inte var någon fara med mig. ”Enligt vårt läkarstöd ska du ha ont i halsen minst två veckor innan det kan bli aktuellt med några åtgärder.” Tydligen fyller de i vad man säger (eller det de tror att man säger) i ett digitalt formulär och ut ploppar ordinationen: Pat. kan ha ont två veckor.

Nu har det dock tillstött lite mer (onda bihålor, rosslande lungor, mm) så i morgon bitti ska jag sätta mig på trappen till läkarmottagningen, innan de öppnar, med en lapp i handen. En översiktlig beskrivning av mitt tillstånd. Jag ska också föra in febersiffror, så realistiskt jag kan, eftersom jag nu har försett mig med en febertermometer. Den visar till min överraskning 38,2 idag på morgonen efter en Ipren i gryningen och en Treo till frukost. Jag hade nog gissat på feberfri.

Publicerat i Att tolka, Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 16 kommentarer

På grund av sambo…

Postat den 28 april, 2019 av Karin

Det händer att jag snubblar in på Blocket, när det är något som ska kompletteras. Sen snubblar jag ut igen, för det är så överväldigande med allt som finns där. Men i förbifarten händer det att en annons fångar mitt intresse ändå.

Som den här om två soffor som som är till salu. Det fanns bild på sofforna. Riktigt snygga. (Ingen bild på sambon.)

Jag blir så nyfiken, men jag har INTE mejlat och frågat hur det hänger ihop.  I stället låter jag fantasin löpa fritt och hitta på sina egna förklaringar. Det går ju bara inte att låta bli!

PS. Jo, soffor är ju ett återkommande ämne i släkten, men just nu finns ingen anledning till oro. Befintliga soffor får stå där dom står.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 7 kommentarer