”Hur är det”, frågade en kompis ”skriver du så lite på din blogg för att det inte händer så mycket eller för att det händer för mycket, eller vad är det som hindrar dig?”
Frågan var ställd i all välmening av en person som tycker att jag borde blogga ”som förr i tiden”. I bloggandets tideräkning betyder det, tror jag, ungefär som för fem år sedan. Jag var flitigare då, absolut, och det var de flesta av mina bloggbekanta. Och alla bloggläsare och kommenterare. Det som hänt är väl bland annat Twitter och Instagram och mycket annat, som blivit populärt under tiden. Bloggandet framstår numera som en ganska eftertänksam och långsam kommunikationsform. Ett blogginlägg kan ju ligga där i flera dagar, ja veckor, för kommentarer och resonemang. Lite gammaldags, rentav.
Men i alla fall. Jag blev ju lite däckad av den lunginflammation, som jag faktiskt bloggat om och som tog om inte andan ur mig, så i alla fall en massa kraft. Oj, vad trött man blir!
När jag väl kravlat mig upp ur den svackan var det dags att börja packa, för nu drar jag till nya trakter. Den nuvarande närförorten till Stockholm är bra på många sätt, nära till Mälaren och Vinterviken och annat trevligt, men med nio barn och barnbarn längs den östligaste tunnelbanelinjen är det lite opraktiskt att bo längs den västligaste. (Ett av barnen och två barnbarn bor visserligen väderstrecksneutralt vid Slussen, men alla andra bor österut.)
Under vissa värstingveckor, med lite 
olika skjutsande av barnbarn hit och dit till platser som det är svårt att åka kommunalt till, har jag kört ungefär 18 mil. Inte så klimatsmart.
I morgon bitti kommer flyttbilen! Kanske bäst att packa klart de sista flyttkartongerna…
Bilden är lite mörk, eftersom jag redan har packat taklampan.
Jag återkommer med rapporter från den nya boplatsen.
