Kassaförstärkning. Med minusränta

Postat den 25 februari, 2020 av Karin

Om man städar hallen på landet kan man göra allehanda fornfynd. Till exempel denna sedel, i en bortglömd liten tygväska, som hängde längst in, bakom alla kläder.

Först blir man ju glad: jippie en femhundring! Sedan tveksam. Ser dom verkligen ut såhär numera; ska det inte vara någon mer samtida kändis? Ingmar Bergman, eller så.

Jag inser att jag inte skulle klara en frågesport om vilka personer som pryder dagens sedlar. En tjugokronorssedel passerar ju ens liv emellanåt, med Astrid Lindgren. Men de andra sedlarna?

Jag har vaga idéer om att det är Ingmar Bergman på någon och troligen Birgit Nilsson på en annan. Men sedan tar det stopp. Kanske Ingrid Bergman också…

Nåväl, det är ju lättkollat och så här ser det ut.

Dag Hammarskjöld! Där ser man. Det är tydligen sällan som jag handskas med tusenkronorssedlar.

Min glädje över fornfyndet blev alltså kortvarig, men jag kollade ändå upp vad som gäller för de gamla sedlarna, som byttes ut för fem år sedan.

Det visade sig att det går bra att skicka in dem till Riksbanken som tar en hundring för att ersätta gamla pengar med nya. Ååååkej. Jag får fyra hundra för min femhundring.

Det är bättre än ingenting, så idag skickar jag in den till Riksbanken, som också kräver en ordentlig redovisning för fyndställe och anledningen till att jag inte gjort av med pengarna tidigare. Hoppas dom godkänner bristande rutiner som ursäkt. Det brukar ju fungera i de mest oväntade sammanhang.

Publicerat i Livet, otur, Tur | Etiketter , , , | 30 kommentarer

Detta är inte en tulpan

Postat den 11 februari, 2020 av Karin

På förekommen anledning, som det brukar heta (se diskussion i förra inlägget), har jag tänkt visa några fler tulpaner. Men först dessa, som mer liknar rosor, eller kanske pioner? Nej rosor måste det vara, om de alls liknar något, för pioner har alldeles runda knoppar. De där obestämda småblommorna i vitt och ljusgult är flingsalt.

Anledningen till att jag plötsligt kommit ut som blommålare är en kurs för Marianne Chayet, som ger veckoslutskurser i högt tempo med mycket målarglädje och handfasta råd. Den här gången var det blommor på lördagen, landskap på söndagen. Kursen är bra. Misstagen är helt och hållet mina egna.

Det här är inte heller tulpaner, utan ska föreställa vallmo. Arga akvarellistens invändningar mot denna är att färgen på vallmo nog vanligtvis är lite mer åt orange, att jag har schabblat bort de där fina fröställningarna som borde vara mer distinkta, att vallmo växer alldeles upprätt, inte så där bukettaktigt, samt att stjälkar och undervegetation är ljusare och mer gulgröna.

Men det här är i alla fall tulpaner, nej mittåt, en målning av tulpaner.

De lider av samma åkommor som tulpanerna i förra inlägget och är målade ungefär samtidigt. Lite för platta, lite för enahanda.

Nu har jag gett mig själv i uppdrag att använda tulpansäsongen till att köpa lite olika tulpanbuketter vartefter och måla av dem.

Jag återkommer med dem i den mån Arga Akvarellisten släpper igenom dem genom censuren.

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten | Etiketter , , | 12 kommentarer

Och akvarellandet då?

Postat den 9 februari, 2020 av Karin

Och hur går det med akvarellmålandet då? Joråvars, lite framsteg och lite fallgropar har jag väl klarat av hittills under året. Den här målningen får till exempel godkänt av Arga Akvarellisten.

Jag tror att den heter ”Är vi inte framme snart?”

Den här är däremot mer problematisk. Det är sällan – så gott som aldrig – som jag målar blommor och jag inser att det är något jag borde träna mer på.

”Vad är detta”, undrar Arga Akvarellisten. ”Missväxta pingisracket? Eller är det så att det ska föreställa tulpaner? I så fall kan det vara bra att studera några sådana i verkligheten först och sedan måla av dem så att de får lite volym. De flesta tulpanerna på den här målningen ser platta ut och är alla målade i samma form och vinkel. Mer variation, please! Framifrån, snett bakifrån, halvvissen … Stjälkarna är för klena. Och det där bladet längst fram är för dominerande. Det liksom stjäl showen för de andra.

Jahapp, då får jag väl köpa mig en bukett tulpaner då. Vad trevligt!

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla | Etiketter | 10 kommentarer

En bräda till

Postat den 6 februari, 2020 av Karin

Kringflyttandet på sistone har bland annat inneburit att jag sorterat bort sängar. Några hade tjänat ut, andra kunde ersätta skruttsängar på landet. En riktigt bra säng behöll jag, ett tekniskt underverk som är (var) höj- och sänkbart på olika ledder. Huvud högt, fötter lågt, eller tvärtom. Eller både huvud och fötter högt. Eller alldeles platt.

Men uppriktigt sagt har jag mycket sällan använt mig av höj- och sänkbarheten. Jag testade nyligen och insåg att den tagit stryk i någon flytt och slutat fungera. När maskineriet pajat framstår den allt tydligare som en problemsäng. Alldeles för mycket motor, stänger, kablar och annan bråte under sängen för att det ska gå att dammsuga. Jag måste flytta den för att komma åt. Men pga motor, stänger, kablar etc är den så tung att jag knappt orkar rubba den. Dessutom är alla de där attiraljerna dammsamlare, omöjliga att komma åt.

Så nu, må ni tro, nu säger jag hejdå till ett ton skrot och får en säng som det går att hålla dammfritt inunder! Den där gråvita klunsen är själva motorn. Ofattbart tung! Resten väger också en hel del.

Jag har utökat mitt skruvsortiment med väldigt många fina skruvar. Demonterandet tog flera timmar och jag klappade min skruvdragare efteråt och gav den lite mat.

Uppdatering, lite senare. När jag skulle bädda sängen igen upptäckte jag att den blivit lite lealös. Jag hade skruvat bort plåtskenan som hindrade mittsektionen att falla ner på golvet. Så den föll ner på golvet. Men nu är den tillbaka på sin plats, sängen håller ihop och dammråttorna kommer inte att ha någonstans att gömma sig!

Publicerat i bostad, Livet | Etiketter | 10 kommentarer

Dagens bräda

Postat den 28 januari, 2020 av Karin

När min pappa, snickaren, gick i pension lanserade han begreppet ”dagens bräda”. Även om han var pensionerad skulle han ändå göra en ”bräda” om dagen. Det kunde vara lite av varje: byta ett gångjärn eller sortera foton. Jag gör likadant.

Det här året började inget vidare ur bräd-synpunkt, eftersom en elak variant av årets influensa slog till på nyårsdagen och jag var helt däckad första veckan, matt och eländig andra veckan, men vecka tre hade jag så tråkigt att jag fick lust att ta itu med lite brädor.

Eftersom influensan medförde en hosta från helvetet, som blev värre om jag gick ut, gällde det att hitta på något hemmavid.

Min blick föll på bokhylleväggen. Här kan man lätt se några saker som behöver åtgärdas. Det där skåpet i mitten (1) är 80 cm brett. Där skulle jag vilja ta bort överhyllan (2) och ställa in TV:n, som är drygt 90 cm bred, så det blir svårt. Men överhyllan borde ändå upp till de andra överhyllorna, för symmetrins skull. Och den där överhyllan till höger (3) är ett provisorium. Tre små brädlappar ditställda och ditlagda, bara. Och för övrigt borde alltihop flyttas till motsatta väggen. Se där ett antal lämpliga brädor för en konvalescent!

Först den där överhyllan som inte satt ihop. Det var någorlunda lätt fixat med skruvdragaren och ett bra skruvsortiment.

Fast jag glömde först att förborra så det blev lite extra jobb med att limma ihop den spräckta överskivan på hyllan.

Sedan fick jag en snilleblixt. Den där 40- hyllan bredvid skåpet kan jag ju såga ner till samma höjd som skåpet. Det blir 120 cm och då får TV:n plats, utan problem.

Sedan var det bara att flytta hyllor och böcker till andra sidan rummet, sätta dit TV:n och klura ut något bra sätt att få upp överhyllorna ovanför TV:n. Låg det möjligen några snygga 120-hyllor i massiv björk på vinden, som följt med från arbetsrummet i förrförra bostaden?

Ja, det gjorde det! Det funkade finfint att använda de bortsågade sidorna från 40-hyllan till stöd för 120-skivan som håller de två överhyllorna.

Visst blev det bra? (När jag tog bilden hade jag ännu inte satt dit den renoverade överhyllan till vänster, eftersom limmet behövde torka ett tag.)

Publicerat i bostad, Livet, Nyår, Okategoriserade | Etiketter | 20 kommentarer

Trångt på Times Square

Postat den 1 januari, 2020 av Karin

Om man råkar fira nyår i New York (nej, det har jag inte gjort – bara nästan, en gång) kan det vara en bra idé att gå till Times Square. I alla fall om man gillar att fira tillsammans med en miljon andra, som vill se den berömda tidkulan sänkas ner vid tolvslaget.

Tidningarna är fulla av råd inför nyårsafton om hur man ska lyckas få och behålla en bra plats för att kunna se evenemanget:

”Kom i god tid” ”Räkna inte med att kunna markera en plats som du kan återvända till om du går på toa eller går och äter.” ”Samarbeta med några kompisar, så kanske det funkar. Kanske.” ”Inga ryggsäckar, paraplyer, kassar, flaskor …”

Här ser vi tidkulan på Navigationsskolan i Göteborg

Hela idén med tidkulan bygger på den metod man använde på 1800-talet och en bit in på 1900-talet för att hjälpa kaptenerna ombord på skepp i hamnarna och deras närhet. ”Ball drop” skedde klockan 13.00 runt om i världen och då kunde kaptenerna korrigera sina kronometrar. Jag tror att USA i stället valde 12.00, men syftet var detsamma.

Men hur kommer det sig att en mitt-på-dagen-korrigering av kronometrar blev ett midnatts-evenemang i New York?

Jo, helt enkelt för att tidningsägaren Adolph Ochs hade övertalat New York att Longacre Square, där tidningen hade sitt huvudkontor, borde döpas om till Times Square. Som tack ordnade Ochs ett gigantiskt nyårsparty 1904. Men han ville ha mer och tydligare Time-tema så tidningens elektriker fick i uppdrag att bygga en ”time ball”. Och sedan 1907 har firandet vid Time square ökat varje år.

Om man  till varje pris (bokstavligen) vill se evenemanget utan att knuffas eller frysa finns bra takbarer och restauranger i området. Eller kanske en midnattskryssning i New York som ger en chans att se tidkulan ramla ner?

Publicerat i Att resa, historia, Nyår | Etiketter , , | 12 kommentarer

Nollreferensakuten

Postat den 20 december, 2019 av Karin

För några år sedan skrev jag om en nollreferensgran. Ni vet en sån där gran vars ambitionsnivå ligger så lågt att man inte kan tänka sig att gå under den.

Det är bra att ha nollreferenser på olika områden här i livet och jag ville gärna hjälpa till med ett porträtt av min skruttgran, som jag har beskrivit här.

När skruttgranen hade tappat ALLA barr, beslöt jag att den hamnat under nollgränsen, dvs på minus, så jag letade upp en gammal plastgran i källaren i stället. Det var en gran som jag hade köpt på 1980-talet under kraftfulla protester från omgivningen.

Till och med taxichauffören som körde hem mig med plastgranen protesterade, fast han var förstås från Grangärde i Ludvikatrakten.

Men plastgranarna som gjordes på åttiotalet var välgjorda och slitstarka och den har hängt med i alla år. Den har tjänat oss väl och det var alltid lika kul varje jul att piffa till den lite; forma grenarna så att den blev lagom burrig och symmetrisk.  Nu har den dock försvunnit ur mitt liv. Efter ett par flyttar det senaste året, plus en tillfällig evakuering på grund av vattenskada, går det inte att hitta granen. Den är så försvunnen en gran kan bli.

Att ge mig ut i skogen för att ta en gran på traditionellt vis hinner jag inte. Att köpa gran känns lite avigt. De nya plastgranarna är lite för plastiga och de ”levande” (dvs nymördade) granarna vet man aldrig hur de uppför sig. Lösningen dök upp i ett bortglömt shoppingcenter utanför Stockholm. Gott om parkering, tomt i köpladorna, inga köer vid kassorna, trots att det bara är några dagar kvar till jul! Jag behövde en ny vattenkokare och när jag kryssade genom diversebutiken såg jag GRANEN.

Den såg precis ut som min nollreferensgran, gles och spretig, men gjord av plast och ståltråd. På paketet redovisas ärligt hur den ser ut. Nu har jag fogat ihop den och försökt få fason på grenarna. Det är väl lite som jag föreställer mig att flintskalliga karlar har det, om de försöker dölja flinten med överkamning. Det var svårt att få grenarna att sprida sig så att det inte blev långa kala delar av stammen mellan dem. Granen är svårsåld, tydligen, för efter att ha satts ned i flera steg kostade den nu bara 60 kronor.

Men varför, undrar kanske någon (hallå syrran!), varför allt detta besvär? Man behöver väl ingen gran? Jo, det är svårt att avskaffa granen helt, när det sedan många år är en fast tradition att barnbarnen ska komma och hjälpa mig klä granen med allt miniatyrpynt som de tillverkat genom åren. Med riktigt mycket pynt kommer nog inte de kala delarna att synas.

Och funkar inte det får vi väl göra en parafras på Magnus, Brasse och Eva-sången ”Se på vår fiiina gran…” Jag kan tänka mig att barnaskaran med förtjusning sjunger

Se på vår fuuula gran
Den fulaste granen i stan
Det finns ingen likadan
eller fulare gran här i staaan

Så varsågoda att använda min nollreferens som riktmärke. Alla andra granar kommer att framstå som riktiga praktexemplar vid jämförelse.

God jul på er!

PS. Kom ihåg att det är en bra idé att stoppa alla plågsamma julförsök!

Uppdatering 21/12. Syrran bidrar med ett innovativt julförsök – eller granförsök, snarare. Inte plågsamt alls, men tyvärr inte godkänt av syrrans barnbarns föräldrar. Det ska va GRAN, så detta konstverk tillverkat av fiberfästen för spinnrock har fått underkänt. 

Publicerat i Efterlyst, historia, Jul, Tur | Etiketter , | 31 kommentarer

Inlåst i städskrubben

Postat den 12 december, 2019 av Karin

På allmän begäran kommer här en liten rapport från julskyltningen i Horndal, som ligger i södra Dalarna. Där låg tidigare, längs Stora vägen, ett pärlband av affärer. Det var bageri, järnhandel, bokhandel guldsmed och urmakare, klädaffär, möbelaffär, en bokhandel till, två sybehörsaffärer, fotoaffär med ateljé, färghandel, blomsteraffär, handelsträdgård,  mjölkaffär, slaktare, konditorier, flera mataffärer och jag har säkert glömt några (fyll gärna på!).

Julskyltningen var ett stort evenemang –  alla som var verksamma vid Stora vägen ansträngde sig verkligen att göra det extra fint och spännande i skyltfönstren, som täcktes med brunt papper tills det var dags att avtäcka dem på skyltsöndagen.

Lottorna sålde kålsoppa och varm korv vid Trekanten och i den stora NTO-lokalen ordnade den lokala målargruppen Grifflarna en välbesökt utställning varje år.

Inträdet var 50 öre och av gruppens kvarlämnade räkenskaper kan man se att det vanligtvis såldes kring tre hundra biljetter.

Nu har Horndalsgruppen Gränsmålarna tagit upp traditionen och i år var det utställningar igen i Horndal, för andra året i rad. Som gammal medlem i Grifflarna fick jag frågan om jag vill vara med.

Då är det bara att låsa in min inre kritiker (aka Arga akvarellisten) i städskrubben och börja leta igenom vad som kan tänkas få komma med på utställningen, av årets produktion.

Dessutom finns det en hel del målningar av medlemmar i Grifflarna, målningar som en gång blev kvar hos mina föräldrar på Ängsbacken och de går ju också att visa idag.

Min pappa tog en hel del foton från verksamheten och det fick bli en improviserad fotoutställning med några av bilderna från Grifflarnas träffar, på Ängsbacken, i Horndals skola och på målarutflykt till Ingeborgbo.

Och här är resultatet, färgstarka Grifflarna-målningar från femtiotalet. Osignerade.

Jag hann inte ta särskilt många bilder från evenemanget i år, men här är i alla fall en skymt av mitt rum, vägg i vägg med Grifflarnas.

Först ”svarta hörnet” som nog var det färgstarkaste. Och så en vägg med olika Stockholms-motiv, mest från Slusseneländet, som jag haft på nära håll i många år.

Kul att traditionen hålls vid liv. Kul att träffa så många konstintresserade. Och nu kan arga akvarellisten få komma fram igen ur städskrubben och gå lös tills det blir dags för nästa års utställning.  För det blir förhoppningsvis en ny utställning nästa skyltsöndag.

På affischen finns alla utställarna med, på fyra olika platser.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, Foto, historia, konst | Etiketter , | 10 kommentarer

Nu argare än någonsin!

Postat den 8 november, 2019 av Karin

Jag släpper in arga akvarellisten här ibland för att kommentera mina alster och nu är det dags igen. Argare än någonsin.

Först det här verket som från början skulle bli en bild av en stad, men det urartade.

Det blev i stället någon slags skog, eller något trädaktigt i alla fall. Mycket grötig och otrevlig. Så jag knäskurade den. Men arga akvarellisten är ändå inte nöjd.

– Vad är det där för konstiga träd till höger? Björkar med aspstammar, eller? Och kunde du inte ha jobbat lite själv med de gula färgerna? Nu syns det alldeles för bra att det bara är ytor där du svampat på färg! Och så den där klarblå pölen i mitten, vad speglar den? Inte himlen i alla fall för den verkar ju vara mera gulaktig.

Ja och jo. Så är det nog. Och sen har vi den här:

– Men vad är detta? En knölig matta som lagts ut till vädring eller? Någon borde släta ut de där vecken… Och mattfransarna till vänster ser ju alldeles luggslitna ut …  Allvarligt talat, om man ska måla vatten och vågor måste man kolla ordentligt först hur det ser ut i verkligheten och hur vatten beter sig. Här är det en enda lång våg närmast stranden, men med såhär pass små vågor brukar det vara flera olika som avlöser varandra. Vågor mot en strand bildas ju så att de löper parallellt med strandkanten. Och sedan – nästan oavsett var man står – ser man vågorna längre bort som parallella med horisonten. Gradvis! Här är det ett par vågor längs med strandkanten och så byter vågorna bakom riktning alldeles för tvärt. Den där himmeln i rosaorange borde synas mer som speglingar på vågornas ovansida. Skummet måste vara lite fluffigare och kanten (eller skuggan) mot sanden mjukare.

Okej. Då testar jag att fixa lite bättre skum med ett sandpapper. Eller kanske en liten tapetkniv? Det blir svårare att ändra riktning på vågorna. Det får bli nästa försök.

Såhär ser det ut efter lite sandpapper och tvättsvamp. Samma målning tagen med någon minuts mellanrum, den ena i lampljus och den andra i kyligt morgonljus.

 

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, färg | Etiketter , , | 26 kommentarer

Mopsmålare, mm

Postat den 20 oktober, 2019 av Karin

Jag har ju tidigare funderat på en karriär som mopsmålare och inledde med mopsen Malcolm tätt följd av den här hunden som heter Winston  och som såg ut såhär som valp.

Det visade sig dock när jag väl hade målat honom att Winston inte alls är någon mops, utan kanske en fransk bulldog, men det gör ju inte så mycket. Ur målerisynpunkt är det lite åt samma håll som en mops, med den där skrynkliga nosen.

Sen tog mopsarna (och de franska bulldoggarna) i bekantskapskretsen slut liksom min karriär som mopsmålare.

I stället erbjöd jag mig i ett ögonblick av övermod  att måla ett porträtt av en väns trasselsudd till hund, som såvitt jag vet inte var någon mops. Hur svårt kan det vara, tänkte jag. Månaderna gick och det blev liksom inte riktigt läge för porträttsittning. Men så dog vännens hund nyligen och då känns det både svårare och ännu angelägnare att få till det där porträttet.

Eftersom det aldrig blev någon sittning för porträttet måste jag använda mig av foton. Det är ju aldrig samma sak som att måla någon som man träffar och kan iaktta i olika vinklar och vars personlighet man i bästa fall kan få lite grepp om.

Nu har jag i alla fall gjort ett par försök, dels från ett ungdomsfoto av trasselsudden och sedan ett från den allra sista tiden i livet då hon var en trött liten vovve. Svårt. Vi får se om jag lyckas bättre vid nästa försök.

Jag får väl göra som jag brukar med mina målningar. Om jag ger bort någon är det alltid med förbehållet att jag vill byta ut den när jag blivit lite duktigare. När jag målar akvarell lär jag mig nytt hela tiden. Jag ser ju på sånt som jag målade för ett par år sedan att jag kan mera nu. Så tanken på att jag skulle stöta på något riktigt uselt alster från förr i tiden, hemma hos någon kompis, skulle kunna hålla mig sömnlös om nätterna. Därför är det bäst att byta ut målningarna vartefter.

Publicerat i Att måla, Att tolka | Etiketter , | 14 kommentarer