Den 25 april fick Aten till sist ge upp det krig som pågått i 27 år. Stadsstaten var försvagad av pest och kapitulerade för Spartas övermakt. År 404 f kr var det Peleponnesiska kriget äntligen slut. Aten fick behålla sin självständighet, men förlorade kolonierna.
Eftersom jag jobbade som reseledare i Grekland i min ungdom var det sånt jag pluggade in för att kunna återberätta för turisterna.
Kanske jag har någon Aten-bild som jag kan använda som motiv tänkte jag och började rota efter bilder från den tiden, men det finns inga. Lite utflyktsbilder från Rhodos, men inget från Aten.
Tänk vad man inte fotograferade förr i tiden!
För säkerhets skull kollar jag på vinden också. Inget. Men det finns ju ytterligare en möjlighet: det kan finnas något på landet, men i så fall får det vänta till ett obestämt sedan.
Dagen går, som den gör när man dyker ner i gamla papper och jag hittar en hel del annat, som den här teckningen från Prag, av senare datum. Eller, nåja, – 91 står det visst.
Den teckningen leder mig in på nya spår.
Kanske det finns någon skiss i de gamla skissböcker som jag aldrig kan bestämma mig för om jag ska slänga eller behålla.
Nja, det blev lite magert resultat även där. M
en ett par blyertsskisser verkar vara från Aten och en har till och med färginstruktioner, så den skulle jag kanske kunna använda?
Jag brydde mig aldrig om att göra några teckningar på Akropolis eller andra berömda byggnader, när jag var där, I stället finns lite caféskisser från Syntagman, en katt på en trapp och någon smal slingrande gränd.
Det här vill jag minnas var något från den Ottomanska tiden. Alltså det förfallna huset till höger, som mest bara bestod av en port och lite murrester. (Märkligt vad väl man minns de platser man ritat av!) Jag verkar ha tyckt att det var något att måla eftersom jag varit så noga med ljusriktning och färger.
Annars gjorde jag mest tuschteckningar, som var klara när de var klara. Som Vaclavplatsen här ovanför. Vi får se om jag kan göra något av min skiss från förr i tiden!
Om man inte riktigt vet vad man håller på med, blir åtminstone den första versionen ett evigt trevande. Jag tror att det här motivet får vila i frid. Men det blev i alla fall en akvarell idag också och en och annan lärdom.
Idag läste jag en artikel om hur resurserna stramats åt de senaste årtiondena för 
Konstigt akvarellpapper. Väldigt kraftigt, som kartong. Vanligtvis brukar jag måla på papper som väger 300 gram per kvadratmeter, ibland 640. Det här verkar väga bortåt 800. Jag vet inte när jag skaffat eller fått det, men jag misstänker att det var ett tag sedan. Det luktar lite skumt om det när det är vått. Gammalt lim kanske. Och jag hittar ingen stämpel.
Puh! Nu när jag är klar med allt det där börjar klockan bli så mycket att jag bara hinner göra en snabbskiss. Kanske blir det en fortsättning på påskliljorna i morgon. Eller kanske något helt annat.
Men sedan blev det ännu värre. Mitt nästa försök blev mer som något slags korsikanskt berg, med en smal liten väg. Eller nåt. Och en ganska svajig horisontlinje.
De här två är väl bofink och en blåmes, tror jag. Talgoxar och domherrar känner jag också igen, och skator förstås, men sedan är det nog inte så många fler. Trots att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogsområdena hemmavid, har jag dålig koll på fåglar.
Här ser dom lite för stora ut. Det är småfåglar – tänkt er att dom är i närbild, med ett stort fält mellan fåglarna och björkarna där långt borta.
Själv skulle jag nog inte känna mig riktigt bekväm med någon av dessa och framförallt inte med att niga! Men ett enkelt ”namaste” tycker jag fungerar bra.
Jag skulle ju aldrig ha hunnit måla en akvarell om dagen om livet sett ut som vanligt.
Det bör helst vara vitt silkespapper, annars kan det bli konstigt! Sånt brukar det alltid finnas, för det blir över när man gör julgranskarameller, eftersom ens medhjälpare tycker att det är roligare med färgstarka kombinationer.
När jag försökte få till en målning av mitt Websterlexikon i går fick jag ta till gamla perspektivkunskaper från förr. Sånt man kämpade med på teckningslektionerna, som det hette då. Den här sortens upplägg, ni vet. Om taket hade varit platt hade det varit ett ganska bra porträtt av Webster. Minus fönster, förstås.
