Utsläppt och uppsläppt!

Postat den 25 maj, 2020 av Karin

Idag har jag varit på grönbete och kände mig både utsläppt och uppsläppt. Det skedde under former som Anders Tegnell hade varit helt nöjd med. Egen bil till Skansen, där vi träffades vid den nedstängda bergbanan för att måla tillsammans, en mycket liten grupp på tre personer och Marianne Chayet. Hon har ställt in alla sina akvarellkurser under våren och akvarellresorna under sommaren, men ger endagskurser i Stockholm med få deltagare. Trivsamma övningar, med pedagogiskt upplägg och väldigt kul att måla ute. Marianne hade dessutom med en tumstock med som markör, främst mot eventuella besökare som kunde tänkas bli närgångna och vilja se akvarellerna på nära håll.

Det funkade vi fick vara ifred och det blev ett par olika Skansenvyer, som till exempel den här.

Här ser man att jag använder  bra papper, men det är inte så smart att ha firmastämpeln (Saunders&Waterford) i övre högra hörnet. Det hade varit smidigare att vända på pappret så att stämpeln hamnat nertill. Dessutom tycks jag ha målat på baksidan, men det spelar inte så stor roll. Jag märker ingen större skillnad på rätsida och avigsida på S&W-papper.

Det som ser ut som lite vag grönska i bakgrunden var egentligen utsikten över Östermalm. Men det motivet kräver mer tid, så det får bli en annan gång.

Den andra akvarellen kom det några regnstänk på. Det kan man kanske tycka att en akvarell ska tåla, men det beror sig på. I det här fallet blev blev det inget vidare, så den får ni inte se!

Publicerat i Att måla, Natur | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Penselgymnastik

Postat den 24 maj, 2020 av Karin

En av mina favoritfärger är grönt. Jag tycker inte illa om andra färger, men alla olika gröna nyanser är så läckra. Möjligen har jag sträckt ut spannet för ”grönt” mer än vad som är vanligt, för jag kunde ibland hamna i diskussioner som:

”Snygg grön vas!” säger jag om en snygg grön vas.

”Vilken då? DEN? Den är ju blå”, kan då någon annan säga.

Numera argumenterar jag inte, men det fanns en tid då jag envisades, slog vad och höll på, tills jag insåg att man drar gränserna på lite olika ställen mellan färgnyanserna. Mitt gröna sträcker sig från Medelhavsturkosgrön till brungrön oliv.

Jag har dock bara en grön akvarellfärg. Och den har jag inte för att den är grön utan för att den är en bra så kallad kantbitare, dvs en färg som bildar fina vallar i ytterkanterna när den torkar. Om man spolar av färgen när den börjat torka kan det, om man har tur, bildas snygga konturer.

Eftersom dagen varit fylld av annat nöjer jag mig med en liten penselövning såhär på kvällskvisten. Med en lagom tjock pensel, med fin spets, ska man med ett drag kunna skapa snygga lövformer. Jag får träna på det lite.

Känns lite som det som japanerna är så bra på.  Att utnyttja penseldragen ändamålsenligt. Här ser man min tråkgrågröna färg, perylene green, lite matt, utan skimmer.

Men den är som sagt en hejare till kantbitare om man väntar tillräckligt länge med att spola av. Här har jag varit för snabb, det mesta av kanterna försvann.

När man väl fått en yta och kant (här blev det i stället lite för mycket!), blir det ju en del jobb med att lägga på lite trevliga lasyrer med färglager så att färgen blir mer levande och så lite nerver och sånt. Lite pillrigt, ja och man kan fråga sig varför. Men det där med kantbitning är bra i många sammanhang när man vill ha en tunn linje, till exempel vid abstrakt måleri.

Någon riktig dagens akvarell är det ju inte, det där lövet, så jag gjorde en snabbövning till, på ett helt annat tema, akvarellpenna plus pensel. Alltid lika kul!

Publicerat i färg, Planering | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Att flyga, eller inte flyga …

Postat den 23 maj, 2020 av Karin

Den 23 maj år 1936 invigde kung Gustav V flygplatsen i Bromma. Det var sämre väder då än idag, dimmigt och regnigt, men ska man inviga flygplats så ska man.

Och ja, ni ser rätt, det är nazi-flaggan som vajar där. Inte fullt så konstigt som det ser ut (men ändå konstigt, förstås).

Den blev Tysklands officiella fana redan 1933. Så det verkar som att det inte fanns något annat att välja på när man hissade de europeiska grannarnas fanor vid festliga tillfällen. Den tidigare svart-röd-gula återtogs 1945 .

Idag tror jag personligen att det skulle vara en bra idé att lägga ner flygplatsen och bygga bostäder där i stället. Förhoppningsvis kommer flyget att kunna minska lite och Arlanda borde räcka till, efter alla genomförda och planerade ombyggnader.

MEN. Jag kan delvis förstå flygnostalgiker som vill ha flygplatsen kvar. Mitt förhållande till flygandet är alldeles för romantiskt, vilket måste bero på favoritböcker som Saint Saint-Exupérys Nattflyg och Lille prinsen, och Karen Blixens Mitt Afrika.

När jag arbetade i Östafrika i några år fick jag många chanser att bekanta mig med de behändiga flygplan som användes i nästan väglöst land. I stället för mödosamma och riskfyllda flerdagsresor med jeep i svårforcerad terräng, kunde man komma fram på ett par timmar med en liten Cessna eller Piper. Eller som här, flyga över från Mombasa till Zanzibar, på ingen tid alls. Jag jobbade som färdledare under en tid i Kenya och när jag skulle undersöka utflyktsmål i Tanzania eller avlägsnare delar av Kenya var det en välsignelse att det så gott som alltid fanns någon att lifta med.

Jag har alldeles för få bilder från mina år i Kenya och Tanzania. Den här visste jag dock att den fanns någonstans, men var? Jag gick igenom osorterade fotohögar och ett och annat album innan jag kom på det: det skulle kunna vara en diabild. Det var det och nu har jag gjort ett provisoriskt ljusbord av en lampa. Bildkvalitén är kanske inte den bästa.

Planen kunde landa så gott som var som helst, bara det var tillräckligt glest mellan akaciorna och ingen elefant i vägen.

Jag hittade faktiskt en flygbild till, denna gång från Mombasa. Jag har fotat en dum typ som landat och parkerat sitt plan alldeles galet utanför ett av ”mina” hotel, Whispering Palms.

Skälet till att jag tog den bilden måste ha varit att det kanske skulle bli bråk om var man får och inte får parkera sitt flygplan. Då är det bra att ha ett bildbevis.

Jahapp, efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt att leta efter ett foto som egentligen inte behövs, fick det bli en snabb akvarell med den flygplanstyp som var vanligast på den tiden, ett sånt där med vingarna liksom ovanför sig.

Egentligen borde jag måla planets skugga på marken, men jag vet att jag i så fall kommer att sabba bilden. Låt oss säga att det är ganska sent och skuggan faller utanför bild.

 

Publicerat i Att resa, Foto, historia | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Prisbelönt!

Postat den 22 maj, 2020 av Karin

När jag köpte lägenhet här i Skarpnäck för drygt ett år sedan fanns det två alternativ att välja på, dvs två lägenheter till salu samtidigt, ganska likvärdiga. En låg högst upp i sitt hus och den andra en trappa upp i sitt. Jag kontrollmätte avståndet till tunnelbanan. Från lägenheten högst upp tog det drygt tre minuter att gå i rask takt från porten. Från den på en trappa tog det knappt två minuter.

Rätt givet, tyckte alla i min omgivning, klart du ska välja lägenheten högst upp. Utom sonen, som känner mig: ”Men inte kan du förslösa ditt liv på att ta dig till och från tunnelbanan! Ta lägenheten som ligger närmast!”

Det var februari då och svårt att bedöma utomhusmiljöernas sommarkvalitet. Jag velade lite hit och dit, men följde till sist sonens råd och gick dessutom på en vag känsla av mer trivsel i kvarteret närmast tunnelbanan.

Stora ytor, en liten kulle, många sittplatser, lekplatser, stor grill, tvättstugor i markplanet och vackra träd gör den kringbyggda gården till en flitigt använd plats. Mitt enda klagomål är att cykelbodarna blev lite för knallröda när de målades om i höstas.

Nu när jag börjar intressera mig för lokalhistoria förstår jag varför. Hela Skarpnäck fick ju mycket uppmärksamhet, även internationellt, när det var nybyggt. Idén var att bygga en ganska tät men låg stadsdel, som i en ”riktig” småstad, med kringbyggda gårdar. Och just det här kvarteret där min lägenhet ligger en trappa upp, ansågs vara särdeles lyckat och belönades med Kasper Salin-priset 1983. 

Så, dagens akvarell skulle alltså ha blivit en vy över gården, men det gick åt pipsvängen. Men eftersom akvarellmålandet alltid innehåller väntetider brukar jag göra två akvareller samtidigt så att jag kan ägna mig åt den ena medan något område på den andra torkar lagom mycket. ”Den andra” är i det här fallet en våg- och båt-övning. Så den får väl hoppa in som vikarie åt gårds-akvarellen som havererade.

Den lilla båten närmast längtar ut på havet och den lite större därute vill bara hem. Tänk på att den här bilden hoppar in som vikarie, så döm den inte för hårt!

 

Publicerat i #när det skiter sig, Arkitektur, bostad | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Lite lokalhistoria

Postat den 21 maj, 2020 av Karin

Friedrich Neumüller hette en framgångsrik bryggare i Stockholm på 1800-talet. År 1862 köpte han och hans fru Emelie Skarpnäcks gård och kringliggande torp. Ett av torpen, Ekudden, användes som sommarbostad och med tiden tog dottern Sofia och hennes man Gustaf Piehl över Ekudden.

Där fanns fyra bostadshus, växthus, kägelbana och badhus. De anlade en engelsk park och var överhuvudtaget intresserade av trädgårdarna.

På 1900-talet övergavs husen vartefter och vandaliserades eller brann ner. Stockholms stad köpte marken och anlade Flatens naturreservat 1971.

Idag är det ett fint område med ängsmarker och – som namnet antyder – många gamla ekar. Om man letar lite i markerna ska man också kunna hitta rester av de gamla trädgårdarna, men så långt har jag inte kommit än. Tvärs över viken ligger Lilla och Stora Flatenbadet. Allt på ungefär sju minuters cykelavstånd hemifrån, så dit går cykelturerna ofta. Med skissblock.

 

Det blev lite väl mycket synliga grenar där, ser jag nu, och ändå har jag försökt att inte dra hela grenlinjer. På en akvarellkurs förra sommaren hotade läraren att åka hem om han fick se ett enda träd som målats med helt synliga grenar. ”Måla gärna lövmassorna först”, sa han ”och smyg in grenverket efteråt”. Här blev det lite både och. Det andra nybörjarfelet är att inte visa några grenar alls, sådär som barn kan rita ibland, en rund trädkrona och en rak stam. ”Lollipopträd.”

Publicerat i historia, Trädgård | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Underjordiskt samarbete och överjordiskt

Postat den 20 maj, 2020 av Karin

För många år sedan, när jag arbetade som reseledare i Östafrika, såg jag hur flöjtakaciorna samarbetade med myror för att hålla girafferna borta. Akaciorna hade långa vassa taggar, med en liksom uppsvullen bas, där myrorna gärna bygger bo.

Myrorna gnager hål på den där runda gallbildningen och när vinden ligger på från rätt håll kan det bildas en flöjtton, därav namnet flöjtakacia.

Girafferna gillar att beta av kronorna på akaciorna och lite grann kan de få ta, men efter ett tag kommer myrorna ut ur sina bon ”i nervös ifver” och ger sig på girafferna, som då drar vidare.

Så här illustreras fenomenet i Fauna och Flora, populär tidskrift utgifven af Einar Lönnberg 1909 (Almqvist & Wiksell).

Sedan läste jag för ett tag sedan att man upptäckt att paraplyakaciorna har andra försvarsmekanismer. När girafferna börjar mumsa på deras kronor kan de efter en stund utsöndra ett giftigt ämne i bladen. Då går giraffen vidare, men inte till nästa akacia, utan till några som står längre bort. Det beror på att akaciorna kan skicka varningssignaler till sina grannar så att de är försvarsberedda.

I Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben kan man läsa mer om hur träd samarbetar och kommunicerar med avancerade system både ovan och under jord. En spännande värld där forskningen bara är i sin början.

Så idag blir det ett träd som dagens akvarell.

Detta är inte en akacia, som den uppmärksamme läsaren kanske anar, utan en tårpil från mer näraliggande håll. Den finns på cykelavstånd, men är lite knubbigare i verkligheten. Här blev den kanske lite långdragen.

Publicerat i Att resa, Blommor och bin, Böcker, Natur | Etiketter , , , , , | 12 kommentarer

Fullt upp!

Postat den 19 maj, 2020 av Karin

Akvarell med glas är svårfotograferat, men det här ger ett hum om Gunnel Moheims akvareller. Landskap och blommor, denna gång.

Puh, detta var var en ovanligt fullsmockad dag för en som befinner sig i coronaisolering. Först en liten akvarellstund på morgonen, sedan en utflykt till den gamla Nobelfabriken i Vinterviken, där Gunnel Moheim ställer ut sina vackra akvareller. Fin miljö och på en gång färgstarka och rofyllda akvareller.

Sedan utomhuslunch med en av döttrarna innan det var dags att återvända till baslägret en kort stund, för att fortsätta till stallet, där äldsta barnbarnet rider.

Jag skjutsar henne inte nuförtiden, men hon ville att jag skulle komma och kolla och det ville jag också såklart. Jag har inte ens tänkt på att det går bra. Men läktarna är jättestora och det brukar vara max fem personer där. Lätt att hålla mångdubbelt fysiskt avstånd.

Det var hoppning och det är alltid kul att se, även om det blev väl dramatiskt idag, när dotterdottern blev avkastad. Hon red en häst som är lite oberäknelig och när han plötsligt kastade sig åt sidan for hon av. Han gör så ibland, och sedan rusar han runt, runt i ridhuset, omöjlig att fånga in. Men just idag stannade han upp lite när barnbarnet sakta nalkades med framsträckt hand,  han stod kvar och tog sedan ett par försiktiga steg mot henne. Vi höll alla andan och jag tror att jag blev tårögd. Hon hoppade upp igen och resten av lektionen gick finfint.

Så hem igen för en teknikcheck med de olika deltagarna i en akvarellkurs via nätet som drar igång senare i veckan. Ser ut att fungera bra och det ska bli kul att måla med andra igen, efter alltför mycket ensammåleri.

Och så var det dagens akvarell, dårå. En häst kanske? Nej det måste jag träna mer på. Och nu är klockan för mycket. Vilken tur att jag hann med en snabb liten molnstudie i morse, enligt mottot ”paint a sky a day”.

Publicerat i Blommor och bin, Förebild, Natur | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Utan att skämmas!

Postat den 18 maj, 2020 av Karin

Ni som plötsligt blivit ”kreativa” under corona borde skämmas!

Den rubriken kunde man läsa i Göteborgsposten häromdagen. Och sedan höjs tonläget: ”Nu är det dags att göra skillnad på kreativitet och att vara uttråkad.” Oj, förlåt då!

Eller vänta nu. Varför det? De flesta skapande människor brukar framhålla kreativ leda som något positivt. Men Johan Wanloo, som skrivit artikeln, är arg. Han försörjer sig på kreativt arbete (skribent och serietecknare) och han skriver om hur jobbig och osäker den tillvaron är. Krönikans huvudbudskap är att kulturskaparnas villkor är tuffa och den avslutas med: ”Kom gärna ihåg det, när det här över och du är tillbaka på din arbetsplats och rullar dig i friskvårdsförmåner, rikskuponger och betald semester.”

Han är arg på alla som under en påtvingad sysslolöshet tar fram målarskrin,  instrument eller kanske lite lera att skulptera: ”… nu, när ovissheten och ledan rider dig har du insett att det är ’viktigt med kreativitet?’ Då passar det att ta fram ukulelen och webkameran.” Ja. Just det! Nu när vi amatörer har ovanligt gott om tid passar det alldeles utmärkt att ägna sig åt det man gillar att hålla på med.

Johan Wanloo har alldeles rätt i att kulturskapares tillvaro är extremt osäker och stressig. Men han glömmer att de fria kulturskaparnas bästa ambassadörer är just amatörerna. Det finns livsvaneundersökningar på det, om någon tvivlar. Amatörmålare går oftare på utställningar och deltar gärna i dyra konstkurser, de som spelar något instrument köper oftare musik och går oftare på konserter. Amatörer på olika områden är kulturskaparnas bästa supporterskara.

Så, utan att skämmas visar jag upp akvarell nummer 60, från morgonens cykeltur i Bagarmosseskogen.

 

Den arga artikeln finns här, men troligen är den bakom betalvägg. Jag lyckades läsa den när den var nypublicerad, men nu när jag försöker läsa den är den låst.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

För trettio år sedan

Postat den 17 maj, 2020 av Karin

Kyrkan sedd från kyrkogården, från sydost

Katarina kyrka i Stockholm är en av Sveriges populäraste. Dit kommer flera hundra på Katarinamässan på söndagarna och när det är konsert är det knökfullt. Kyrkogården, mitt på Södermalm, är lummig och vacker. År 1989 återinvigdes kyrkan efter en omfattande renovering.

Men, för precis trettio år sedan, natten till den 17 maj 1990, brann den ner. Bara ytterväggarna stod kvar och kupolen hade rasat in.

Det är väl inte riktigt som när Notre Dame brann, men inte så långt ifrån. Ett tag diskuterade man om den skulle få stå kvar som en ruin, men så beslöt man att bygga upp den igen.

Det tog fem år och sysselsatte många yrkesgrupper. Det gick till exempel åt 52 000 handsmidda spikar.

Det är ju mina gamla hemmakvarter och jag har vågat mig på att försöka föreställa mig hur det kan ha sett ut när det brann som värst. Här tänker jag mig att man ser den från Högbergsgatan, alltså från motsatta sidan från bilden högst upp. Sorgligt många kulturskatter gick upp i rök. Men den renoverade kyrkan är ljus och fin och jag tror inte att någon idag saknar det gamla.

Publicerat i #när det skiter sig, Arkitektur, historia, otur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Mycket händer

Postat den 16 maj, 2020 av Karin

Det händer inte så mycket, men det senaste dygnet har det ändå varit mycket händer. Händer som tema i radioprogrammet ”Stil” och händer i ett annat program som handlade om hur hjärnan fungerar och hur till exempel handarbete kan göra det lättare för hjärnan att ta till sig kunskaper genom att lyssna. Det finns det forskning som visar. Som så ofta tänker jag: Dom kunde ju ha frågat mig i stället. Så har det alltid varit för mig, även om jag inte har handarbetet utan klottrat när jag behöver koncentrera mig.

I programmet Stil skildrades bland annat ett yrke som jag inte ens visste att det fanns, handmodell. I de flesta annonser där det förekommer händer är det olika personer för ansiktet och för händerna. Handmodellerna ska ha smala avlånga händer med långa fingrar. Absolut inga skråmor, synliga senor eller blodådror. Slätt skinn. En före detta handmodell intervjuades och hon berättade att det blev för tråkigt att hela tiden behöva tänka på händerna. Inget gym, inget riskabelt handarbete och inget jobb i trädgården.

Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?

Jo, det kan det. I alla fall nästan omöjligt. Jag försökte hitta bra förebilder och den här är den bästa jag hittade. De här händerna är rätt välkända. Adam till vänster och Gud till höger. Adam skulle nog kunna jobba som handmodell, men Guds hand är för knubbig.

OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.

Jag försökte också måla efter en bild med sådana där eleganta handmodellhänder som tvättar sig. Det gick inget vidare.

De där släta händerna är svåra att fånga. Idealet är nog äldre händer som varit med om en del. Där kan det finnas något karaktäristiskt att ta fasta på.

Publicerat i Förebild | Etiketter , , , , | 23 kommentarer