Jag brukar försöka ha koll på hur färgerna trivs ihop, vilka som är invasiva eller som tvärtom är lite undflyende, vilka som är tillräckligt transparenta för att ge fina resultat när man laserar dem ovanpå varandra, vilka som är ”blomningsbenägna” och vilka som bits, dvs bildar egna konturer när de torkar.
Men man glömmer ju och då är det bara att återknyta bekantskapen med färger som man inte använder så ofta. En bra övning är att göra pausblommor, enkla blommor med fem, sex penseltryck med en färg, gärna med en riktigt stor pensel och sedan dutta i någon annan färg innan det första hinner torka. Här har jag testat om den aggressiva gula färgen gamboge rår på turkos. (Gamboge är syntetisk och ersätter hartsfärgen gummigutta som har dålig beständighet.)
Japp, gamboge är starkast och tar sig nästan ända ut i bladspetsarna. På nedersta bladet till vänster ser man vilka duktiga kantbitare båda är: pigmenten drar sig ut mot kanterna och bildar fina konturer när färgen torkar.
Här är det i stället två snällingar, Turner’s yellow och Scarlet red. Den röda kryper bara ut lite försiktigt, trots att den gula är alldeles våt.
Om man vill man få till släta ytor, utan överraskningar, som ovälkomna blomningar, då är dom riktigt användbara.
Dom bits inte och dom bråkar inte med varandra. Men dom är inte särskilt transparenta, så det där med laseringar är dom inte bra på.
Så där håller jag på. Rött på blått, blått på orange, gult på rött. Och så lite laseringar, till exempel en lätt rosa lasyr över blått så att det blir ängsklockefärg. Nästa försök bli malva. Det är svårt.
Och så råkade det bli en ”riktig” blomma också. En sån där intensivt starkdoftande lilja som under en period fanns på varenda lägenhetsvisning i Stockholm. Det måste ha varit kring år 2000 för då gick jag mycket på lägenhetsvisningar. 
Jag undrade alltid vad det var för skumma lukter som skulle döljas. Den gör sig bäst utomhus. Eller kanske i akvarellform.
Grattis cykeln och tack för lång och trogen tjänst!
Akvarellveckan i Dalarna som skulle hållits i mitten juli är inställd. Läraren vågar sig inte hit från Tyskland. Men det inställt också förstås av allmänna försiktighetsskäl.
Så vad bidde det då? Jo det bidde några magnolior från närområdet.
Bakom lås och bom, brukar jag tänka när jag stänger boddörren på kvällen, när jag jobbat klart utomhus.
Innan en häst släpps ut på grönbete måste den få handbeta lite lagom mycket, så att den inte föräter sig på färskt gräs när den väl släpps ut för sommaren. En lite längre stund varje dag tills den har vant sig vid färska grönsaker. De stod stilla länge så det gick bra att sätta sig på närmaste sten och skissa motivet. Hästträning för mig också … Lite trind var den faktiskt, den där hästen. Och välryktad så att den glänste.
Om man inte ser upp när man målar akvarell kan det bli förargliga blomningar. Sådana där mönster som det gärna blir när man är oförsiktig med ett nytt lager färg på ett tidigare, som inte hunnit torka helt. Inte så snyggt på en lugn vattenyta, men användbart i andra sammanhang. Det finns akvarellister som praktiskt taget bygger upp sina akvareller på blomningar.
Men lite retfullt att bryta serien nu när jag kommit till nummer sjuttio. Så här kommer en snabbskiss på ett motiv som jag tänker hålla på med ett tag. I alla fall vattnet. Det kommer nya försök.
