Om man håller på med ett projekt av något slag, en bok, en trädgårdsplantering, en renovering, eller vad det nu kan vara, kommer det en punkt där man liksom tapper sugen. Vad hände? frågan man. Erfarna medmänniskor svarar: Mitten! Mitten hände. Så är det med projekt, för det mesta.
När jag började måla en akvarell om dagen i hundra dagar, tänkte jag mig det som ett projekt. Om hundra akvareller är det här coroneriet över. Men så kommer det ju inte att bli. Situationen är mer som en ökenvandring, kanske. Ger man sig ut på en sådan går det ju inte an att sätta sig ner halvvägs och säga att man vill ge upp. Som med så mycket annat är det ett steg i taget och envishet som gäller. Och målet har en tendens att flytta sig lite längre bort vartefter som man kämpar på.
I februari sköt jag upp planerade luncher, middagar och andra träffar till ”efter påsk”. Efter påsk ändrade jag till ”kanske i sommar…”
Jag hade tänkte att få gå i närkamp med de korsikanska bergen igen – det är svårt att måla ur minnet och mina bergsbilder från senaste resan funkar inte.
Nu funderar jag på hur det kan tänkas bli med akvarellkursen i Malingsbo i juli och kursen på Korsika i slutet av augusti. Det ser inte alltför lovande ut. Kanske nästa år?
Men mitt hundraakvarellerprojekt tuffar på och jag är förbi mitten utan att jag ens tänkte på det. Det är dock tveksamt om jag ger mig på hundra nya, när jag har gått i mål den 25 juni. Ett i veckan, kanske?
et var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
Jag brukar göra en liten skiss på ungefär en decimeter för att komma ihåg hur jag vill planera målningen, i alla fall när det gäller något som det finns en förebild för i verkligheten. Eftersom det är lätt hänt att horisontlinjen hamnar mitt i bilden (=tråkigt) brukar jag dela in pappret i tredjedelar på höjden och bredden och placera huvudmotivet två tredjedelar upp eller ner och till vänster eller höger. Såhär tänkte jag mig att det skulle se ut.
Jag envisas med vattenfall, en gång till, ni får ursäkta. Det är det sista för den här gången. Nästa vattenfall måste bli live, jag får åka till Njupeskär, Getaforsen på Åland, Viktoriafallen eller vad det nu kan bli, för att studera hur ett vattenfall ser ut och fungerar.
Då inledde jag förhandlingar med den duktiga frisör som brukar klippa mig: hon kanske skulle kunna ta sig ut i någon park med sin frisörsax och klippa mig där? Nej, det gick inte av olika anledningar, som hennes akuta pollenallergi. Skulle jag kanske våga mig till salongen om vi båda använde munskydd, visir, skyddshandskar och sprit?
Men då får det ju bli ett annat motiv idag. Hår, till exempel. Det är inte heller lätt kan jag berätta.
