Karin Englund

Farmor och farfar fortsatte att diskutera Palmemordets upplösning tills farmor fick dåligt samvete för barnbarnet och ropade att de strax skulle komma upp. ”Vi ska bara ta en kopp kaffe till …” Barnbarnet svarade då med en replik ur Kastrullresan: ”Kaffe i små doser medför ångest och hjärtklappning. Kaffe i stora doser medför hjärtförlamning och DÖD!” Men eftersom farmor också kunde sin Kastrullresan svarade hon lugnt: ”Vi dricker varken ur små eller stora doser, vi dricker ur plastmuggar från Epa.” Hon granskade sin kopp och la till: ”Eller i alla fall från Coop.”

Barnbarnet gav dem några minuter för kaffet. Hon såg sig om däruppe på kajutataket och upptäckte något som verkade användbart. De hade fortfarande inte kommit så lång, bara någon timme från hemmahamnen, men barnbarnet tyckte att det var dags att lägga om kursen och resa söderut i stället. ”Det brinner!” ropade hon ”det brinner!”

Båda kom uppspringande från kajutan. ”Var? Var brinner det och vad gör du däruppe! Kom genast ner!”

Barnbarnet pekade mot land, där två rökpelare steg upp mot skyn. ”Kolla ett rökeri! Vi KAN väl köpa rökt fisk!” Eftersom hennes farföräldrar både hade dåligt samvete för att de inte sett efter henne och var lättade att det inte brann ombord, gick de med på det. Fiskargubben muttrade visserligen lite när han gick för att lägga om kursen: ”Köpa fisk! Ja, ja, någon gång i livet ska man väl göra det också.”

När de blev ensamma sa barnbarnet till sin farmor: ”Tror du att det skulle kunna gå att åka någon annan stans än till Söderhamn? Där har vi ju varit och fiskargubben har vi med oss. Honom behöver vi inte åka och se på museum. Jag skulle så gärna vilja åka till Stockholm!”

”Stockholm, minsann” sa farmor, ”gärna det, som ett stopp på vägen. Själv skulle jag vilja åka till Sankt Petersburg.” ”Oj!” sa barnbarnet och så gick de i land och köpte fisk på Bergman Fisk och Rökeri i Norrsundet.