När jag flyttade in i min nuvarande bostad för ett år sedan fick bredbandsabonnemanget följa med. Tänkte att det där får jag ta itu med sen. Och det kan ju ta ett tag innan ”sen” inträffar.

Idag upptäckte till min förvåning att jag betalar två abonnemang. Dels det som alla i bostadsrättsföreningen betalar, dels det som jag flyttat med mig. Det medflyttade abonnemanget ska dessutom höjas, med två hundra kronor till nästan fem hundra i juli. Löjligt dyrt med andra ord.

Uppsägningsproceduren är ingen barnlek. Först en god stund förgäves för att säga upp det via nätet. Sedan två timmar i telefonkö. Väl framme fick jag bekräftat att det inte går att säga upp abonnemang via hemsidan och det kanske är en klok säkerhetsåtgärd, men om man vill ha det på det sättet ska man ha lite bättre telefonservice. Vidare ville man absolut veta varför jag sa upp avtalet. Jag tänkte att det kan ju inte vara nödvändigt att berätta att jag är dum i huv’et, eller i alla fall en slarvig konsument, så jag sa att det var hemligt. ”Men om vi sänker avgiften till 190 kronor i stället?”

Så om det är någon som vill ha lägre bredbandsavgift (och som har gott om tid) kan det vara en bra idé att ringa sin bredbandsleverantör och säga att man funderar på att säga upp sitt avtal.

Mitt andra projekt idag blev att försöka rädda någon av de akvareller och skisser som jag började på i går. ”Tycker ni om att måla hus?” frågade vår kursledare. ”NÄ!” sa kursdeltagarna samfällt. ”Bra”, sa kursledaren, ”då behöver ni träna på det.” Så utöver Nordiska museet (i gårdagens inlägg) skulle vi ge oss på villa Källhagen, som står som i ett valv av grenar mellan två träd.

Först ett hopplöst fall. För mycket hus för att det ska kunna bli något. Och sedan ett alldeles anorektiskt hus som det inte heller är någon idé att försöka rädda. Några ytterligare haverier ligger redan i  papperskorgen.

Sedan fanns det bara ett möjligt räddningsobjekt kvar så det får bli dagens akvarell, med viss tvekan.