Vi måste ju ha fiskarhustrun med också. Det var Hyttfogden som påminde mig om henne i kommentarerna till förrförra inlägget och det är klart att hon ska ha ett porträtt. Hon är inte på långa vägar så sentimental som sin make, den gråtande fiskargubben, utan mer åt det humoristiska och ironiska hållet. Visst kan hon bli lite rörd någon gång men verkligen inte lika ofta som gubben.
Möjligen skulle jag testa ett lager färg till över ansiktet, för att öka nyanserna lite. Och en lämplig bakgrund dessutom? Ja, kanske, men risken är stor att jag förstör bilden i stället, så det får vara så länge. Men jag kommer nog att ge mig på den igen, längre fram.
Dom gillar varandra och fiskargubben brukar säga till henne att hennes ögon är som havet och hennes hår – i alla fall på senare år – som fina sommarmoln. Den blå polotröjan har hon stickat själv och fiskargubben har fått en i samma modell, fast röd. Och nu ska de alltså fara sin kos. Undrar om vi får se dem igen?
Jag tycker hon ser ut att heta Valborg.
Och jag tycker att Valborg låter som ett perfekt fiskarhustrunamn!
Perfekt! Val är ett vanligt strömmingsmått. Och Valborg borgar för rätt antal i varje val och kast.
Bojan till vardags. Passar ju också bra!
Det känns som att Valborg finns irl. Hon är väldigt porträttlik om än jag nog aldrig träffat henne.
Jag kände likadant, när jag målade henne – vad lik hon blev! Fast jag vet inte vem, i så fall.
Jag håller en peng på att vi inte får se dem igen. Fiskargubben tar för sig för mycket av det Valborg har i väskan, båten går hårt på grund och alla ombord drunknar – utom barnbarnet. Det är ju hon(?) som för skrönan vidare till generation efter generation…
Nejmen, det ska vi väl inte tro. Det skulle Bojan ALDRIG gå med på. När hon är ombord är det strikt måttlighet som gäller.
Jo, så heter det alltid. Men lita på mig. Det barkar åt fanders. Den som lever får se…
Den som skrumplever?
Dom kanske kommer till Hudiksvall i alla fall?
Det är lika bra att sluta drömma
det går åt helvete i alla fall
om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
ändå bara i Hudiksvall
i bästa fall …
En klok kvinna som styr över både hem och båt om du frågar mig. Fast nte så synligt kanske.Någon måste ju vara den starka, och det behöver inte alltid vara mannen. Ett mycket kärleksfullt porträtt, jag skulle vilja bli avmålad med alla rynkor o skavanker, precis tvärtom mot alla fotoselfies som tas där all naturlighet bortretuscheras med olika filter så man ser lika slät ut som en rosenknopp även när man fyllt åttio!
Just precis, Bojan har en mild auktoritet som funkar bra i sammanhanget.
Om jag skulle slå mig på att måla porträtt – vilket jag nog inte ska för det är rätt svårt – men om, då skulle jag hålla mig till barn eller gamla för de är på något sätt uttrycksfullast.
Fiskarhustrun blev döpt till Valborg/Bojan och det passar ju hur bra som helst.
Hon är lite blek förstås, men hon har säkert bara suttit inne i kajutan med barnbarnet och spelat Svarte Petter. Hennes blåa jumper skulle jag gärna ha. Kanske hon stickar en åt mig också?
Ja, Bojan behöver få lite sol på sig. Jag ska se vad jag kan göra. Men jag bävar lite, för det blir ofta så att förbättringsförsöken slutar med att jag måste kassera målningen …
Det går säkert att ta upp en förhandling med Bojan om stickuppdrag. När hon väl återkommit från seglatsen, förstås.