Jag tömmer bloggens låda med skräpkommentarer då och då och kollar om någon riktig kommentar hamnat där av misstag (en relevant kommentar kan uppfattas som spam av den automatiska spamkontrollen om den har många länkar). Idag var det bara skräp, men kommentarerna har ändrat karaktär. I stället för långa haranger på ryska, eller övertydliga säljförsök, dyker det upp nästan normala kommentarer. Trevliga och uppmuntrande, men mycket allmänt hållna.
”Hej, det är jag! Jag brukar besöka den här sidan varje dag eftersom den är så bra och verkligen delar med sig av kloka tankar.” Avsändaren är en säljsajt för fotbollströjor.
”Howdy! Den här bloggen är toppen! Inlägget påminner om min rumskamrat, som alltid pratade om detta. Jag vidarebefordrar till honom, för jag är säker på att han kommer att gilla det.” Denna kommentar gällde inlägget om Sofia-gympan, ett samtalsämne som rumskamraten tydligen tjatade om hela tiden
”Spiced ham”= SPAM. Eller mer korrekt: Something Posing as Meat. Innehåller slaktrester, vatten, salt, potatismjöl, socker och nitrat. Att det används i betydelsen skräpkommentar kan bero på en populär Monty Pyton-sketch, där menyn på en restaurang är full av (oönskad) SPAM.
”Intressant och läsvärd sida! Men borde du inte ha bilder också? Det skulle höja läsvärdet!” Eh, bilder? Ännu fler?
Det är uppenbart att spamproducenterna förfinat sina verktyg. Och jag undrar hur nästa steg ser ut. Med hjälp av robotanalys borde det vara lätt att se vad ett inlägg handlar om och skapa spamkommentarer som anknyter till ämnet. Då gäller det att webbhotellen och spamkontrollen hänger med, så att det går att hålla rent i kommentarsfälten. Ungefär som kapprustning. Starkare pansar ger starkare projektiler som ger ännu starkare pansar, etc.
Nedrustning vore ett bättre alternativ. Peace and love!
PS. Just som jag postat det här inlägget med en undran om vad spamvärlden ska hitta på härnäst, släcks hela sidan ner! Det var väl ändå att ta i, hörni alla spammare!
Nu är den igång igen, utan lösensumma, så man får väl vara glad att man får vara tacksam.
Sedan krånglade parkeringsappen. Betalningsproceduren för att parkera är numera lika komplicerad som att köpa en bostadsrätt. Och värre blev det när appen ändrades från den 1 oktober till det mest användarovänliga man kan tänka sig.
Idag ville Sofia att man skulle ha ett kvastskaft som träningsredskap och visst har jag väl ett sådant någonstans i lägenheten, men var?
Jag gav mig, mot bättre vetande, på en hortensia. Det är ju ganska stela och svårmålade blommor, men jag tänkte att jag kanske kan lösa upp den lite.
Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.
Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:
Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Och här kommer lite mer arkivforskning.
Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.
… det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.
