Jag är lite osäker på vad det beror på, men jag målar inte så ofta blommor. Kanske jag har för mycket respekt för dem? De är ju fulländade som de är och en målning blir ju för det mesta en sekundär kopia.
Utom i mästarhänder förstås, som holländska 1700-talsmålare, med sina grundliga studier av blommornas växtsätt och färgnyanser, som sedan komponerades ihop i symbolladdade konstverk.
Här ett stilleben av holländska målaren Willem van Leen kring slutet av 1700-talet
Jag är inte särskilt hemmastadd i vare sig blomsterspråk eller symbolism, men jag kan inte tänka mig annat än att det lilla fågelboet nere till höger har en innebörd. Byggt av torra döda kvistar härbärgerar det fågelägg och nytt liv … Blomsterprakten kommer att vissna ner, för att uppstå på nytt. Eller nåt.
Och så har vi 1900-talsexpressionister som den omdiskuterade Nolde. Blommor som motstånd, uppror, eller bara som livskraft i största allmänhet. Många av hans målningar kom till under en period då nazisterna hade förbjudit honom att måla. Han målade ändå, i smyg, akvarell på tunnaste bibelpapper och gömde målningarna under en bräda i golvet.
Med sådana förebilder är det kanske inte så konstigt att man tvekar innan man ger sig på att måla blommor.
Men så här års, när det efter en lång svartvit säsong, börjar dyka upp färg lite här och där, känns det ändå som en lockande idé.
Egentligen handlar det nog helt enkelt om goda ursäkter för att få plocka fram akvarellfärgerna.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
