Det här är systrarna Wennerlund, min mamma i mitten, moster Frida till vänster och moster Karin till höger. 
I förra inlägget skrev jag att det finns en bild som antyder att min farbror Erland och moster Frida kunde ha blivit ett par. På bilden, som jag mindes den, står min farbror bakom moster Frida och tittar förälskat på henne där hon sitter snett framför honom. Jag mindes alldeles fel och funderar lite på varför.
Som vi fått lära oss nyligen i TV-serien Din Hjärna, med läkaren Anders Hansen, finns det många sätt att minnas fel på. Ett sånt felsätt är att vi ibland kan minnas det det som verkar troligt och rimligt, snarare än hur det faktiskt var. I det här faller skulle det ju kunna stämma rätt bra, rent åldersmässigt, med storebror Erland och storasyster Frida. Så här ser bilden ut, tagen 1931, med Erland och Frida bredvid varandra..
Men va? Farbror Erland kastar kärleksfulla blickar PÅ MIN MAMMA! Inte underligt att mitt minne stuvat om lite – det handlar ju om min existens. Om det blivit Erland och mamma, ja då hade jag ju inte funnits!
Ett annat sätt att minnas fel – ett vanligt sätt och det första som händer med våra minnen, enligt minnesforskare – är att flytta om lite, rent tidsmässigt. Ofta rycker viktiga händelser närmre i tid, medan mindre viktiga flyttas bakåt.
Idag kom jag äntligen iväg till en fysioterapeut med min axel som jag landade på vid en vurpa före jul. Den är magnetröntgad och inget är sönder, men lik förbaskat gör den ont. Den förtroendeingivande unge mannen (dvs i fyrtioårsåldern) förhörde sig om när det hände och jag förklarade att det var i slutet av november och att jag kom iväg till röntgen i början av december. ”Men … ” invände han ”de här röntgenbilderna är ju från början av november?”
Men va? Jag trodde att jag röntgades någon av de första dagarna i advent. Det är ju enkelt att kolla. Tidsbokningarna finns kvar liksom ett blogginlägg från den 17 november om att överleva magnetröntgen, trots att jag glömde ta av mig hårspännen av metall.
Tydligen tyckte mitt minne att det var en viktig händelse och lät det flytta lite närmre i tid. Alternativt är det en Corona-karantän-effekt. Svårt att hålla ordning på kronologin när nästan alla dagar är likadana.
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!
Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!
Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).
Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten. 
Här har jag målat med ett svart Parker-bläck som heter Quink. Lättjobbat och trevligt.
Här har vi ett annat bläck, ett österrikiskt som heter Leipziger Schwartz. Där dominerar rosa och blått, när det löses upp. Riktigt vad man ska ha just de här egenskaperna till hos dessa bläcksorter är jag osäker på. Just nu nöjer jag mig med att ha lockat fram lite färg ur svärtan.
Så här inleder han en liten videosnutt om vad man ska tänka på när man målar akvarell:
