Ett par äldre herrar framför mig på trottoaren talade så högt att det var omöjligt att inte tjuvlyssna, vilket jag gärna gör när tillfälle ges. Den ena såg mycket distingerad ut, lång och gänglig, med välvårdad silverman. Av samtalet framgick att han var en Fas 1-person, dvs över åttio år. (Korrigering: han var en Fas 2-person, eftersom han uppenbarligen var en rask och kry över-80-åring.) Han var upprörd.
– Jävla krångel med detta vaccin.
– Va, har inte du fått ditt första shot? Du har ju åldern inne.
– Jo, jag har fått första sprutan. Men inte min sambo. Vi bor ju ihop, så om jag får vaccin måste ju hon också få.
– Hon är väl yngre?
– Ja, tyvärr, annars hade hon åtminstone kunnat sätta upp sig på slasklistan.
– Slasklistan?
– Dom kallar det så. Om man kan ta sig till vårdcentralen snabbt, kan man skriva upp sig på listan och så ringer dom om det blir vaccin över. Ifall folk inte dyker upp som planerat. Men det är bara för fas 2-personer.
– Och hon är … ?
– Fas 3. Hon har en bit kvar till 60.
– Men då är hon ju inte i någon riskgrupp, eller?
– Nej men vi är ju sambos. Vi vill ju kunna resa ihop. Ska jag vänta till i höst bara för att hon inte får vaccin?
Där skildes våra vägar, så jag vet inte hur samtalet fortsatte. Men jag tänkte att ack ja, det är inte lätt att vara ung, alla gånger …
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
