Just som jag börjat oroa mig för att jag känner mig lite folkilsken, får jag syn på en välgörande artikel i Huffington post. Den kom mycket lägligt eftersom min irritation över hur folk beter sig har stegrats till en nivå där jag funderar på att sätta krokben för ungdomar som går tre i bredd på trottoaren och tvingar ut mig i gatan, eller att styra om kursen för en tant med rullator som går mitt i gångbanan, så att jag måste hoppa upp i en snödriva. Eller när två personer står på gångbanan och pratar, med väl tilltaget säkerhetsavstånd mellan sig. Såhär:
Här är det svårt att komma förbi. De där vita prickarna mellan dem ska illustrera det moln av partiklar som bildas när man andas i kylan. I bästa fall innehåller ångan bara ofarlig andningsluft, men om man har otur kan den innehålla förkylningsvirus, eller värre. I vanliga fall skulle jag såklart ha frågat vänligt om dom inte kunde ställa sig på samma sida av vägen i stället (med samma avstånd emellan sig) så att andra kunde passera. Nu stampade jag i stället argt ut i terrängen, snubblade på en rot, borstade av mig snön och stampade vidare, ännu argare. Så dumt!
Sedan satt jag en stund i solen vid Brotorpet och lugnade ner mig, med hjälp av P2 Klassiskt. Stugan var stängd idag, men på helgerna går det bra att fika här och äta våfflor. Servering utomhus, med välordnad kö. Solen värmde lite och det droppade från taket. Lite vårkänsla faktiskt! 
När jag kom hem hittade jag Huffington Post-artikeln med rubriken Det är inte bara du. Många av oss går in i pandemiväggen nu. Den handlar om att det är nu det är risk att drabbas av pandemi-fatigue. Inte det trötthetstillstånd som kan vara ett resultat av en Covid-infektion, utan en slags oförmåga att mobilisera. Efter att ha hittat på strategier i ett år, klarat av isolering och varit uppfinningsrik när det gäller det praktiska, för att minimera smittriskerna, kommer en dag, enligt artikeln, då man inte har några reserver kvar.
Irritationen ökar, lusten att hitta lösningar minskar och risken är stor att man blir oresonligt arg för struntsaker. Klart det är så, säger artikeln vidare, det vore ju konstigt annars. Vi är gjorda för att mobilisera i krislägen, men inte hur länge som helst.
Råden är att man ska ta ett snack med någon om man kan, eller kanske med sig själv. Försöka mobilisera lite till, tänka på att man ändå klarat det så här långt. Härda ut fram till vaccinering. Hitta små trevligheter som delmål.
Jahapp, då säger vi väl det då. I stället för att gå ut på stan och sparka tonåringar på smalbenen ska jag lägga upp ett fyraveckors komma-i-form-program med solskenspromenader, skidturer, trevliga yoga-övningar och bara riktigt god (och nyttig!) mat.
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!
Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!
Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).
Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten. 
Här har jag målat med ett svart Parker-bläck som heter Quink. Lättjobbat och trevligt.
Här har vi ett annat bläck, ett österrikiskt som heter Leipziger Schwartz. Där dominerar rosa och blått, när det löses upp. Riktigt vad man ska ha just de här egenskaperna till hos dessa bläcksorter är jag osäker på. Just nu nöjer jag mig med att ha lockat fram lite färg ur svärtan.
