En hälsning från 1924

Postat den 31 januari, 2021 av Karin

På en av de översta hyllorna i skafferiet på landet finns en behändig liten korg med sällansaker, som ugnssvärta och kopparputs. Häromdagen fick jag för mig att fräscha upp den och ta bort en gammal tygklädd pappskiva i korgens botten. (Ja, det är sånt som man hinner med under en corona-karantän … )

Så jag plockade ut Röda Björn-burk, ugnssvärta, stålull och diverse borstar och lirkade loss pappskivan. Lyckligtvis vände jag på den innan jag skulle slänga den i soporna och där hittade jag vad som måste vara en födelsedagshälsning till min mamma på 14-årsdagen, den 27 april 1924.

Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.

Här är det ett slags lite kärvare carpe diem-råd, kanske, att man inte ska lata sig? Så här står det:

Framtiden giver visserligen
goda löften
Men den närvarande betalar
kontant
Den gör klokt som tager vara på
tidens flyende minuter
för att handla och verka

27 Aprill 1924

Undrars vad som låg i korgen på födelsedagen. Förhoppningsvis inte rengöringsmedel och ugnssvärta!

Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.

Nu har jag borstat av pappskivan lite och lagt tillbaka den i korgen. Och jag undrar om mamma någonsin såg vad det stod där på undersidan av den grönklädda pappskivan.

Jag ska försöka leta ihop bilder på min mamma i olika åldrar. Där jag finns nu hittar jag ingen bild på henne som 14-åring. Den här bilden är urklippt ur ett odaterat gruppfoto som troligen är taget senare än 1924.

April 1924, snart hundra år sedan. Hitler satt fängelse för ölkällarkuppen i München. Han skulle släppas ut i december 1924 och under fängelsetiden skrev han Mein Kampf. Mussolinis parti fick 60% i allmänna val i Italien. Händelser som en fjortonåring i Falun inte hade en aning om.

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , | 18 kommentarer

Gäller 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande?

Postat den 24 januari, 2021 av Karin

Om det är så att 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande gäller kommer alla klockare att få bråda dagar framöver. Där står nämligen att

5 § De som antas till klockare skall inte bara kunna slå åder utan också vaccinera och bistå vid mindre läkargöromål. (Detsamma gäller även barnmorskor, men de verkar ha väldigt bråda dagar ändå, födelsetalen har inte gått ner, snarare tvärtom).

Tanken är att betrodda medborgare, samhällets stöttepelare, ska ställa upp och vaccinera när det fanns ett sätt att stoppa framförallt smittkopporna. Min enda farhåga här är att klockaryrket kanske inte finns längre, i och med automatiserad klockringning. Vem ska då göra det?

Jag hittade häromdagen i en låda på landet ett litet vaccineringskit. Där finns en minikniv att rista med (det brukar vara två sådana knivar i dessa kit), en nål att sticka med, och ett par igenkorkade glasrör med suspekt innehåll. Jag vågar inte ens tänka på vad det små glasrören innehåller, eftersom ingen vet hur länge ett smittkoppsvirus kan överleva. De tål både hetta torka och tid.

Jag skulle inte haft en susning om vad detta är för något om inte min kloka moster Frida insett att detta lilla kit kunde behöva en förklaring. Därför stoppade hon i en hopvikt liten lapp i det tomma lilla facket där det skulle ha legat ytterligare en minikniv.Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.

Nåväl. Idag finns också vaccinmotståndare. Det är svårt att förstå, tycker jag, eftersom de inte bara utsätter sig själva för fara utan också andra. Det finns mängder av anti-vaxxare-skämt på nätet. Svårt att välja, eftersom de flesta är ganska morbida. Men jag fastnade till sist för den här bilden av hur det var förr i tiden när tonåringarna smet ut för att få ett shot. Och hur det är idag i vaccinmotståndarfamiljer.

Men åter till 1816 års vaccineringslag. Om det är ont om klockare, vilka betrodda medborgare kan vi då skicka ut i vaccinationsärenden?

Publicerat i Döden, Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Nej, inte tejp!

Postat den 18 januari, 2021 av Karin

Den i övermorgon före detta presidenten i USA har satt sig över gällande lagar och regler i många avseenden.

Nu är det JAG som är president och då är det JAG som bestämmer, tyckts han tänka, utan att alltid bekymra sig om den maktdelningsprincip som råder mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt.

Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.

Utom när det gäller en fråga som svider i hjärtat och där jag undrar vad som händer: alla dessa barn, som skildes från sina föräldrar när familjer från Sydamerika kom till USA för att söka asyl.

Barnen sattes i  läger, föräldrarna utvisades. Fortfarande har över sex hundra barn inte återförenats med sina föräldrar.

Den nya presidenten tillträder i övermorgon. Överlämningen till Joe Biden sker klockan 12.00 den 20 januari och det är bara att hålla andan och tummarna, så att den avgående presidenten inte hittar på något otäckt innan dess.

Trumpadministrationens arkiv tas om hand …

Men när framtida forskare vill undersöka exakt vad som hände under den trumpska eran kommer det att bli problem. Presidenten har haft som vana att riva sönder inkommande post som han inte gillar.  När han ändrat sig om något och påstår att han aldrig påstått… etc kan man förmoda att mycket av den dokumentation som borde finnas har försvunnit. Vid utländska statsbesök har han sagt åt tolkarna att de inte får anteckna och i den mån de gjort det, har han lagt beslag på alla papper efteråt.

Rose Mary Woods move

Och just som jag funderar över bristerna i de senaste fyra årens USA-administration sänder P3 påpassligt en repris av en dokumentär om hur Nixon trixade, ljög och lät radera inspelningar under sin tid i Vita huset. Mest kända är de 18,5 minuter som raderades från en inspelning (”The smoking gun-tapes”) där det tydligt framgick att Nixon var ordentligt inblandad i den så kallade Watergate-skandalen.

Hans extremt lojala sekreterare, Rose Mary Woods sa att hoppsan, jag höll på att skriva rent och svarade i telefon och råkade visst trycka på fel tangent så att de där minuterna försvann! Den domare som undersökte anklagelserna sa att det var ju olyckligt. Kan jag få se hur det går till när man gör ett sånt misstag. På bilden ses en rekonstruktion av det där knapptryckandet och det visar att det är fysiskt omöjligt att klara av att både svara i telefon och hålla ner den aktuella knappen. Nixon avgick, för att slippa ställas inför riksrätt.

När man undersökte de saknade 18,5 minuterna närmre upptäcktes att de handlade om flera stopp och raderingar, minst nio, kanske fler. Men när det gäller dokumentationen av de senaste fyra åren i Vita huset finns det säkert mycket mer som saknas. I en artikel i The Guardian i går läser jag om hur tjänstemännen i vita huset försöker tejpa ihop sönderrivna dokument. Och arkivarien inom mig ropar högt: NEJ! INTE TEJP! Jag hoppas verkligen att personalen i Vita huset har bättre koll än så på hur man hanterar papper som ska sparas.

Publicerat i historia, Politik | Etiketter , , | 16 kommentarer

Bergen i Picinguaba

Postat den 4 januari, 2021 av Karin

Om man kör västerut (mittåt – österut!) från São Paulo, längs kusten, ungefär halvvägs till Rio de Janeiro kommer man till en liten fin by som heter Picinguaba. Med bergen, havet och båtarna blir det nästan för pittoreskt för att måla, men frestande ändå. Himlen är alltid dramatisk, troligen för att havet möter höga berg. Där det ligger toppiga öberg närmast havet, reflekteras ljuset mellan öar och berg så att det ser ut som om stora strålkastare  fasadbelyser bergen. Mycket effektfullt.Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.

Men det går också att  – i stället för akvarellfärger – ta det där magiska svarta bläcket, Parker Ouink, som är en blandning av olika färger. Om man häller ut det över ett vått papper delar färgerna upp sig igen: blått biter snabbast, sedan gult och det röda flyter liksom ovanpå. Om man är snabb och sköljer av bilden vid rätt tidpunkt får man blått och gult. Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.

Pappret är ett Saunders&Waterfort, helark, som tyvärr hade en hel del skador. Det syns extra bra när jag använder bläck. På den här lilla bilden märks det dock inte så mycket.

Eftersom det är väldigt dumt att resa just nu, får man försöka resa i fantasin i stället. God fortsatt seglats 2021!

Publicerat i akvarell, Att resa, färg, teknikövning | Etiketter , | 39 kommentarer

God skjuts!

Postat den 31 december, 2020 av Karin

”Gott slut!” är en ganska vanlig tillönskan om en trevlig avslutning på året. Det kan dock uppfattas fel av känsliga personer och det vill jag ju inte. Jag letar efter alternativ, men det verkar lite tunnsått med sådana. Man kan förstås säga att man önskar en trevlig nyårsafton, eller att året ska sluta bra eller något annat vänligt åt det hållet. Något färdigt uttryck som en motsvarighet till ”God jul” eller ”Gott nytt år” verkar det dock inte finnas som alternativ till ”Gott slut”.

I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!

Illustrationerna till denna önskan om God skjuts är ofta glada barn som åker kälke, eller kanske en vacker vinterbild från en granskog med ett skidspår.

Lite ovanligare är dessa sjöfåglar (kan det vara svanar?) som försiktigt tar sig fram på isen. Egentligen är det en ganska bra illustration inför det nya året, just i år. Ta det varligt! Bli inte övermodig, med ett Coronavaccin i sikte! Det gäller att vara försiktig, inte utsätta sig själv eller andra för riskabla situationer detta årsskifte, som förhoppningsvis leder till ett bra 2021. Tänk vad snopet det skulle vara, efter trekvarts år av karantän, att trilla dit i en besvärlig sjukdom bara någon månad innan vaccinering!

En inställd nyårsafton är också en nyårsafton! Ta det lugnt och God skjuts!

Publicerat i fåglar, Förebild, Hälsa, Livet, Ordspråk och talesätt | Etiketter , | 26 kommentarer

Från mörker stiga vi mot ljuset …

Postat den 22 december, 2020 av Karin

När man tillbringat en mörk och dyster decembermånad med att sakna adventspysslet med barnbarnen, då blir man VÄLDIGT glad när femtonåriga barnbarnet överraskar med ett egentillverkat pepparkakshus!

Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!

Jag kommer att njuta av en lugn och fridfull (om än rätt osocial) jul. Det finns bra musik på P2, en hel del filmer på TV. Och så böcker förstås. Det känns på något sätt lite lättare att slå sig ner i en fåtölj och ta det lugnt och avvakta bättre tider nu när det finns ett vaccin i sikte.

GOD 2020-JUL (trots allt) till alla!

Publicerat i Jul, Livet | Etiketter , , | 25 kommentarer

Decemberljus

Postat den 14 december, 2020 av Karin

Ibland ser jag mig om här på sidan och tänker att jag borde möblera om. Eller städa i alla fall. Ta bort färggranna höstlöv i sidhuvudet och ersätta med något som passar bättre till årstiden. Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).

Så här ser det ut mitt på dagen på den del av Slussen som nu är färdig. Notera skylten ”Gångtrafik förbjuden” längst ut till höger! Om man går ska man hålla sig längst ut åt öster, vilket innebär rejäla omvägar om man till exempel ska från Stadsmuseet till Kornhamnstorg.

Jag har svårt att få ihop den här bilden med de lockande arkitektritningarna som visade lekande barn, spelande trubadurer och promenerande par, hand i hand. ”En plats att mötas…” Idag är det snarare en plats man vill komma bort från så snabbt som möjligt. Vi får se om det blir bättre framemot sommaren.

Himlen idag, fotograferad över Skarpnäck

I väntan på det fortsätter jag med mina tusch- och akvarellexperiment.

Idag var det nästan så att vi kunde ha fått se solen för första gången i december. Men bara nästan. Den här sortens ljus – eller brist på ljus – kan man bara använda till en sak: Akvarellinspiration.

Den här akvarellen heter Decemberljus. Om någon vill tolka det som bitter ironi går det bra.

Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten.

Sedan lade jag på det svarta bläcket på torrt papper och föste omkring det med vatten. Där bläcket landade först blev det mörkblått och där det sedan är utspätt går det mer åt gult. Alltid lika spännande att se vad bläcket ska hitta på!

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att måla, Slussen, Slussens Golden Gate-bro, teknikövning | Etiketter , , | 38 kommentarer

Årets dystraste dag?

Postat den 5 december, 2020 av Karin

Gårdagen har chans på pallplats i tävlingen om årets dystraste dag. I tolvtiden var det eftermiddagsmörkt och klockan tre var det kvällsmörkt och klockan fyra var det mitt-i-natten-mörkt. Något riktigt dagsljus såg jag överhuvudtaget inte till och då letade jag ändå ordentligt.

Så vad gör man? Bekämpar mörkret. Försöker utvinna lite färger ur det svarta. Det finns svarta bläcksorter där man blandat olika färger, för att få fram den rätta svärtan. Med rätt tajming, rätt papper och lagom mycket vatten kan man locka fram de olika färgerna igen.

 

Här har jag målat med ett svart Parker-bläck som heter Quink. Lättjobbat och trevligt.

Landskapet är målat på Montval-papper, som inte suger åt sig färgen så snabbt.

Ansiktet är också målat med Parkers Quink, men på Saunders & Waterford-papper, som är ett mer sugande. Då blir det lite fläckigare och mer svårmålat.

Det går inte att styra hur färgerna ska falla ut – eller jag har i alla fall inte förstått hur det funkar. Det blir som det blir och man får försöka hänga med så gott det går.

Här har vi ett annat bläck, ett österrikiskt som heter Leipziger Schwartz. Där dominerar rosa och blått, när det löses upp. Riktigt vad man ska ha just de här egenskaperna till hos dessa bläcksorter är jag osäker på. Just nu nöjer jag mig med att ha lockat fram lite färg ur svärtan.

För övrigt tycker jag att vi har hamnat i fel tids-zon och ser gärna en ändring, så att vi får ljusare eftermiddagar, dvs sommartid året om. Visserligen till priset av mörkare morgnar, men det är det värt.

Publicerat i akvarell | Etiketter , , , | 40 kommentarer

Återfallsnybörjare

Postat den 26 november, 2020 av Karin

Det är inte så länge sedan jag började med akvarell på allvar och jag brukar presentera mig som återfallsnybörjare i akvarellsammanhang.

Vid tidigare försök, för några eller flera årtionden sedan, har jag inte haft tålamod nog, inte haft tillgång till bra material, inte hittat vettiga kurser … Det har blivit några ganska oakvarelliska försök genom tiderna.

De senaste fem året har jag dock envisats med att försöka att lära mig något. Lite veckoslutskurser, några femdagarskurser på akvarellcentret i Malingsbo. Det blir många olika metoder och intryck. Många ”do:s and don’t:s”. Det är därför jag känt mig som nybörjare hela tiden.  Men det är också ett bra sätt att få testa olika stilar.

För att försöka skapa lite ljus i den långa mörka corona-tunneln har jag nu anmält mig till en kurs i Malingsbo nästa sommar. Många fina kurser att välja på men almanackan avgör. Vecka 29 fick det bli och då är det en italiensk akvarellist som håller i kursen, Giordano Gattolin, från Assisi i Italien. Så om sisådär en åtta månader hoppas jag kunna måla så här:

Ett intressant alternativ som passade sämre rent almanacksmässigt var engelsmannen Joe Dowden.

Så här inleder han en liten videosnutt om vad man ska tänka på när man målar akvarell:

Stop thinking – start painting

Stop talking – start painting

Stop waiting – start painting

Kloka ord som man kan ta med sig oavsett vilket akvarellkurs man anmäler sig till!

Publicerat i akvarell, Planering | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

Stoppa plågsamma julförsök

Postat den 22 november, 2020 av Karin

Julen börjar bli ett allt vanligare samtalsämne. Hur gör ni? Hur ska man tänka?

Min mamma sa: ”Jag tycker att vi ska stoppa alla plågsamma julförsök”, när hon kände att julfirarplanerna blev för vidlyftiga. Och vi har försökt leva upp till hennes kloka ord i alla år, även sedan hon gick bort för mer än tjugo år sedan. Lite adventspyssel med barnbarnen, lite lagom julstress och så förstås några onödiga panikpresenter i sista minuten. Det hör liksom till. Men vi har framförallt satsat på att umgås, framför att tokfixa.

Men i år? I år borde kanske mottot vara: ”Stoppa farliga julförsök!” Jag ska kanske hoppa över julen helt och hållet. Julklappar går ju att köpa på nätet, men allt det andra, pysslandet och mysandet. Ska jag verkligen riskera livet för det? Med tanke på hur det ser ut nu, tror jag att det får bli en annorlunda jul i år.

Det skulle ju till exempel gå bra att gå julpromenader med den närmaste familjen.  Eftersom vi är tretton stycken (snävt räknat) kanske vi får ordna någon sorts julpromenad-stafett.

Och eftersom det lär bli gott om tid kan det bli av att skicka julkort, något som annars blivit en sorgligt försummad syssla.

Kanske jag till och med kan måla lite nya julkort. Den här något idylliserade versionen av min farfars stuga målade jag för många år sedan.

Alla presumtiva julkortsmottagare har nog fått det vid det här laget. Dags för förnyelse, alltså på den fronten. Ett akvarelluppdrag så gott som något.

Publicerat i Hälsa, Jul, Livet, Planering | Etiketter , , | 35 kommentarer