Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Visserligen är det många olika bud om när vaccinet verkligen har tagit ordentligt så att det ger en bra skyddseffekt. Där finns en fascinerande mängd teorier om detta.
Ett par veckor efter andra dosen bör jag dock vara någorlunda skyddad, om man ska tro Folkhälsomyndigheten.
”God skyddseffekt ses redan efter den första dosen/-/. Skyddseffekten efter den första dosen uppnås 2 veckor efter vaccinationen. En förstärkning av skyddet uppnås 2 veckor efter den andra dosen.”
Så inom kort kan jag … eh, ja vadå? Någon kanske tänker att mitt bildval här ovanför inte är så lyckat, för ett sånt där landskap som skymtar utanför grottöppningen har ju varit tillåtet hela tiden. Den avgörande skillnaden är dock att grottan finns på Korsika och DET har ju varit förbjudet.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Å andra sidan har vi ju just inlett den säsong då man helst umgås utomhus. Så det blir väl cykelturer, skogspromenader, trädgårdsjobb och uteluncher i vanlig ordning.
Diverse pandemi-parafernalia får nog hänga med ett tag till. Det skadar inte att ha mask i tät kollektivtrafik och handtvättandet och spritandet har nog kommit för att stanna.
PS. Jag undrar om jag vågar byta ut bilden i sidhuvudet. När jag skulle åka och byta till sommardäck i måndags såg det ut såhär:
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
