Att ta farväl

I tisdags begravdes min bror, Gunnar Englund, eller Skogsgurra som han brukade kalla sig här på bloggen när han kommenterade. Det var mycket sorgligt, men också en ovanligt fin och trösterik begravning, framförallt för att han var så närvarande i hela ceremonin. Eftersom han visste att han inte hade så lång tid kvar att leva pratade han med sin fru, dvs min svägerska (som också heter Karin Englund), om vad han tyckte skulle kunna passa i samband med begravningen.

I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument.  Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.

Karin berättade att han någon av de sista dagarna de kunde talas vid, citerade Evert Taubes Så länge skutan kan gå: ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn …” Och Karin fyllde i med ”och höra böljornas brus och kunna sjunga.” Han bad henne ta med texten nästa dag, men då var han för trött för att orka ta till sig något, eller diskutera vidare. Just den Taube-sången blev i stället ett självklart inslag i begravnings-ceremonin.

Vi hann prata lite i telefon, Gunnar och jag, medan han fortfarande orkade det. Han tyckte det var synd att det snart skulle vara slut, men också att han haft ett bra liv: ”Jag har ju haft jävligt roligt och kanske gjort lite nytta också.” Så ett annat givet musikstycke under begravningen fick bli Povel Ramels Underbart är kort.

Strax innan han dog kom ett nummer av Grönköpings veckoblad, med en artikel som han verkligen skulle ha uppskattat. Den kom dock för sent för att han skulle kunna ta del av den.

Den handlade om energipolitiken i Grönköping (energipolitik var ett ämne som Gunnar gärna diskuterade) och hur man lyckats ersätta den koldrivna ångmaskinen på ortens ångbåt med en fossilfri elektrisk motor. Dock visade det sig att köpingens elkraftverk inte hade tillräcklig produktionskapacitet för att förse den nya båtmotorn med el. Lösningen fick därför bli att ladda elmotorn med el från den gamla koldrivna ångbåtsmotorn … Just det, lite som när vi importerar kolkraft från kontinenten.

Vid begravningen satte sig Karin därför bredvid kistan och läste artikeln för Gunnar (och för oss närvarande). Så fint och så helt och hållet Skogsgurra!

På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall  blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.

Till begravningsfikat tog vi med oss hembakt som vi trodde att Gunnar skulle ha gillat, som till exempel sockerkaka enligt mammas recept; syrran bakade en sorts komplicerade kakor, strassburgare, som mamma brukade baka vid högtidligare tillfällen.

Allt som allt blev det ett fint farväl av vår storebror.

Minnena av honom finns ju här hela tiden i den stuga där han föddes och där vi har så många gemensamma upplevelser, alltsedan barndomen och från helt nyligen. Han trivdes här och kom ofta förbi för att ta ett dopp i sjön om somrarna när han hade jobb i närheten. Så nu sitter jag nere vid stranden om kvällarna och tänker på honom och lyssnar på storlommen, som han hade en särskild relation till.

 

Det här inlägget postades i Döden, Förebild, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

27 svar på Att ta farväl

  1. hyttfogden skriver:

    Tack!

  2. Brorsdottern skriver:

    Ett väldigt fint farväl med, faktiskt, många skratt. Hundar, ungar och ett fantastiskt väder gjorde det till en toppendag. Sorglig anledning men jag tror att han skulle ha varit nöjd!

    • Karin skriver:

      Precis som det ska vara med begravningar när de är som bäst. Sorgligt och vemodigt men också en möjlighet att kunna vara tillsammans och minnas – och ha roligt!

      Och har man dessutom fint väder och tillgång till en vacker plats vid Norasjöns strand … ja Gunnar skulle ha varit mycket nöjd!

  3. Pysseliten skriver:

    Det låter som en fin begravning!

    • Karin skriver:

      När vi pratade i telefon när han låg på sjukhuset sa jag till honom att jag ville ha honom kvar.
      ”Nej, hördu”, sa han ”den här gången får du inte som du vill.” Så, eftersom det nu måste bli en begravning var det verkligen bästa sortens.

  4. Kicki Englund Frost skriver:

    När vår faster Alice begravdes konstaterade han att vi brukar ha så trevligt på våra begravningar. Och så var det ju också denna gång, fint men sorgligt.

  5. Lotten Bergman skriver:

    Vad glad jag blir när Brorsdottern skriver ”många skratt” – för det passar Skogsgurra så bra!

    • Lotten Bergman skriver:

      Till Skogsgurras ära kommer jag att om en timme att öppna och bjuda på en magnumflaska med rosa bubbel, som han och Hyttis gav mig förra året. SKÅL!

    • Karin skriver:

      Ja, han borde ju förstås ha varit med. Eller … det var han ju på sätt och vis. Men på det vanliga sättet, menar jag. Han skulle garanterat haft roligt.

      Oj, missade bubbeltillfället 16.30. Men vi får väl leta upp något ändå i skåpen och skåla tillbaks. Ibland brukade han ”rensa skafferigolvet därhemma”, som han sa och tog med sig flaskor som han köpt för att de såg roliga ut, för att de hade ett trevligt namn eller baraföratt. Ibland var det gott, ibland odrickbart. Jag har säkert någon persikolikör eller liknande på lut.

  6. Så fint och stämningsfullt du beskriver din käre bror och begravningen❤.

    • Karin skriver:

      Tack Lena! Ja, han var en mycket uppskattad bror och det hjälper lite lite grann i sorgearbetet med en minnesrik begravning, när vi nu inte får ha honom kvar.

  7. Musikanta skriver:

    Så sorgligt! Jag har ju läst många av hans långa och fina och ibland roliga kommentarer på din blogg i många år.
    Stjärnflockan är också en av mina favoritblommor. Hade sådana i rabatten vid vårt gamla hus. Jag lyckades gräva upp några plantor för att sätta dem i vår lilla trädgård på landet ute i skärgården och det verkar som de har överlevt. Jag är inte där så ofta utan det är sonen som har övertagit stugan.
    Fin och stämningsfull musik vid begravningen.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, det märks på många sätt att han inte finns längre, även här i kommentarsfältet. Han var ju väldigt påpasslig och gillade att retas och provocera, men var också bra på att ta argument och invändningar.

      Stjärnflockan finns i min rabatt sedan länge – min trädgårdskunniga farbror satte det, troligen någon gång på 1950-talet och den verkar trivas bra. Hoppas din stjärnflocka trivs i skärgården!

      Min bror gillade verkligen Evert Taube och reste gärna i hans fotspår, så det var självklart med en Taubelåt på begravningen.

  8. Staffan skriver:

    Fin text. Jag avskyr begravningar men på den här skulle jag nog finna mening.

    • Karin skriver:

      Tack! Det där med begravningar är ju så olika. Jag har med tiden kommit att uppskatta begravningar som ger sammanhang, tröst och gemenskap. Det är få begravningar jag varit på som inte lyckats med det, i någon mån. I min bror fall var det i mycket hög grad så.

  9. Så fint beskrivet – och så goda minnen av en älskad bror, och av begravningen. Stjärnflocka är en favoritblomma, hade sådana i Västmanland. Vackra, skira – essensen av en blomma… Tack för att du delat med dig av dina tankar och känslor, du har alltid din bror med dig, liksom vi alla har våra döda

  10. Tove Olberg skriver:

    Öppet sinne
    ett vackert minne
    av en man som gick
    fast han så gärna stanna fick

    Leva med till sista stund
    den grunden
    och den stunden
    är rimligt vacker och sund

  11. Barbro Andersson skriver:

    Karin. Det är längesen jag tittade in på din blogg, som jag brukade göra ibland tidigare. Nu gråter jag lite över berättelsen om din bror. Barbro.

  12. Cecilia N skriver:

    Det blir tomt i båset hos dig och hos Lotten utan Skogsgurras kommentarer.
    Och för er i familjen blir det ju ännu mer tomt.

    Bra sånger till begravning. Vi sjöng Så länge skutan kan gå på pappas begravning också. Bara man har åtminstone två psalmer så kan man klämma in nån allsång också även vid en kyrklig begravning.

    • Karin skriver:

      Ja, tomt på så många sätt! Jag saknar till och med de felskick som jag brukade få ibland, eftersom Skogsgurras fru och jag heter likadant. Jobbmeddelanden som gick iväg med kopia till Karin Englund. Det kunde vara riktigt underhållande!

      Vad bra att kyrkobegravningarna har hängt med i utvecklingen psalmsången är ju tänkt som allsång och då kan det vara trevligt med några profana favoritlåtar också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.