It takes two to tango

Postat den 24 oktober, 2021 av Karin

Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.

Takt och lösgjordhet passar ju rätt bra, liksom kontakt och schwung. Och föralldel, rakriktning, stöd och samling också.

Men affischen sitter i ett ridhus, så tangoassociationen var ju fel. Eller? Det gav mig anledning att fundera på eventuella likheter mellan tango och ridning.

Och idag lyssnade jag på Martin Wicklins intervju med ryttaren, medaljören, mm Peder Fredricson. En intressant intervju som faktiskt också ledde tankarna till talesättet att ”it takes two to tango”. Det var spännande att lyssna på Fredricsons resonemang kring hur han förbättrat sina resultat vartefter för att nu listas som världens bästa ryttare.

Förbättringarna har dels handlat om att träna på styra upp fokus och kringarbetet så att det inte ska vara kaotiskt och hindersamt. Men framförallt har det handlat om kommunikationen med hästen. Hur mår hästen bäst? Det gäller att lära känna hästen och förstå vad den ”säger. ”Jag tror att vi andas i takt”, sa Fredricson i intervjun. ”Ett andetag per galoppsprång.”

Han har funderat igenom vad som ligger närmast hästen naturliga förutsättning. Måste en häst ha hästskor om den bara har mjuka underlag till vardags och tävlar på mjuka banunderlag? Han har valt bort skor på hästen och det har ju gått bra.  Han låter också hästar i mångmiljonklassen springa fritt med andra hästar i hagen, trots skaderisker, eftersom ”hästar är ju flockdjur”.

Själv jubilerar jag i år i stallet där den där affischen om lösgjordhet hänger. I tio år har jag följt äldsta barnbarnet varje vecka på hennes lektioner. Det är fint att se hur förståelsen mellan häst och ryttare utvecklas. Till och med mellan en ett-par-gånger-i veckan-ryttare, som hon är och ridskolehästarna, som ju är olika från gång till annan. Hon kan deras personligheter och de kanske känner igen henne.

Uppdatering 25 oktober. Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.

Publicerat i Förebild, Livet, Språk, Träning | Etiketter , , | 6 kommentarer

”Och här blir det fint …”

Postat den 20 oktober, 2021 av Karin

I söndags åkte jag mil efter mil genom granskogarna från sydöstra Dalarna, en sväng in i norra Västmanland och bort till västraste delen av södra Dalarna, till Grängesberg, nära Värmlandsgränsen. På vägen hämtade jag upp min svägerska och namne i Ställdalen, för ett gemensamt konsertbesök på Cassels.

Högt över de nedlagda gruvanläggningarna ligger en byggnad som ser ut som en korsning mellan Akropolis och Bank of England. Det är Cassels, finansierad av en donation till Grängesbergs arbetare av Grängesbergsbolagets skapare, Ernest Cassel. Här skulle gruvarbetarna få en chans att lyssna till musik, se teater, höra recitationer och bilda sig i största allmänhet.

I söndags gav Bergslagssymfonikerna sin uppskjutna sommarkonsert och jag tyckte det märktes att de gillade att kunna spela tillsammans igen.

När jag jobbade i arkivvärlden hade vi en depå i Grängesberg och jag hade ofta anledning att åka dit. Om jag hade tur var det konsert. En gång kom jag lite för tidigt till konsertlokalen och fick en chans att prata med en av de lokala arrangörerna. Jag hjälpte till att ställa ut notställ. Han bläddrade lite bland notbladen och stannade plötsligt upp och pekade på partituret och sa med känsla och inlevelse, som förstärktes av hans bergslagsmål: ”Här … här blir det fint!” Han berättade också att det var lätt att hitta musiker som ville komma och spela i Cassels, eftersom konsertlokalen har internationellt rykte om sig att ha ovanligt bra akustik.

Varje år väljer Bergslagssymfonikerna ut en ung musiker som årets solist. I år är det den 23-åriga oboisten Klara Borgqvist. Jag undrar ju hur man är funtad när man kan stå inför en publik som solist och spela igenom Strauss konsert för oboe och orkester utan några noter. Det blir väldigt många toner att hålla reda på. Fint blev det i alla fall och akustiken var mycket riktigt väldigt bra.

Sen for jag hem med den nästan fulla månen som sällskap. Det är gott om små sjöar i de där trakterna och plötsligt såg jag siluetten av en älg avteckna sig mot en spegelblank sjö. Jag stannade försiktigt och hoppades kunna ta en bild, men älgen älgade på älgars vis in i skogen på andra sidan vägen.  

Men månen stannade kvar och lät sig villigt fotograferas

Publicerat i Arkitektur | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Det verkar som om hösten är här

Postat den 5 oktober, 2021 av Karin

Höstterminen har stapplat igång, lite ovant och trevande. Vad kan man, vad får man, vad bör man? Träffa familjen inomhus, träffa kompisar, åka tåg och tunnelbana, gå på bio … hur var det nu man gjorde, förr i tiden?

En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.

Denna termin startade vi med bläckövningar, liksom i början av förra terminen.

Jag laborerar med tre olika bläck, varav två snarare är tusch, dvs inte vattenlösliga när de väl har torkat: Leipziger Schwarz, som är vattenlösligt, Zeichentusche från Rohrer och Klingner och Parker Quink, som båda är vattenfasta när de torkat.

Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.

Den här gången var det femminutersmålningar som gällde, så det blev en ganska omfattande produktion. Tolv målningar på två träffar, om jag har räknat rätt. Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.Och här har vi teckningstuschet som heter ”Schwarz”. Den är verkligen bara svart. Hur jag än försöker locka ur den andra nyanser förblir den bara svart, eller olika nyanser av grått, beroende på hur jag spär ut det. På den här målningen har jag alltså gjort en undermålning i svart-grått. När den väl var torr kunde jag gå över med några olika nyanser med akvarellfärg, utan att undermålningen löses upp. Mycket smidigt.

Om man sprejar vatten på ett akvarell-papper och sedan målar med till exempel Leipziger Schwarz blir det så här. Den gula färgen letar sig gärna ut i dropparna.

Ett bra sätt att komma igång efter sommaren. Det här är ju målningar som i stort sett målar sig själva. Och när man väl är igång brukar idéerna dyka upp lite vartefter.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , | 10 kommentarer

Allt är under fullständig kontroll … troll … troll …

Postat den 24 september, 2021 av Karin

Om ett automatiserat system försäkrar en att allt är under kontroll ska man nog bli lite vaksam. På samma sätt om ett automatiserat system larmar om att något är galet.

Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.

Så var det med det meddelande som dök upp här på bloggen i fredags, om att en angripare försökte stjäla mina uppgifter. Det var långt ifrån så dramatiskt som det lät.

Saken var den att det pågick lite städning på sidan, som krockade med ett blogginlägg som jag började skriva in, innan städningen var klar. Då fick systemet lite panik.

Inlägget försvann i hanteringen och här kommer en rekonstruktion. Det handlade om hur man gjorde förr i tiden, innan Instagram, mm fanns. Då målade man såklart av sina måltider, i stället för att fotografera och dela dem på sociala medier. Det är därför, förstår ni, som konsthistorien är full av matmålningar. Här ser vi Paul Cezanne i full färd med att avbilda vad han har på bordet.

För min del blev det rökt sik till middag i fredags. Så här såg den ut.

Det pågår forskning om hur olika frukter har förändrats sedan 1500-talet. Och då är de gamla matmålningarna en bra källa, för frukt finns det gott om på tavlorna.

Fast konstnärerna hade andra preferenser också. Jan Davidsz de Heem, till exempel, som bara måste ha med en hummer. Alltid. Enligt honom var inget fruktfat komplett utan en hummer.

Eller Frans Snyders, som också gillade hummer, men ännu hellre målade fågel och vilt. På den här målningen ser det ut som om han blivit tillsagd att det måste vara lite mer frukt med, så han låter en assistent sätta dit vindruvor. Assistenten ser ut att tveka om att det verkligen är en bra idé: ”Menar du såhär?”

Publicerat i Att måla, Förebild, historia | Etiketter , | 17 kommentarer

Levande, frimodig, öppen, i tiden, för framtiden …

Postat den 12 september, 2021 av Karin

POSK, FiSK och ViSK. Levande kyrka. Frimodig kyrka. Öppen kyrka. Kyrkan i tiden. Framtidens kyrka. Det är fler än jag som har problem med de olika nomineringsgrupperna kyrkovalet. Hur väljer man mellan alla förkortningar och grupperingar?

Men jag tänker att det måste vara likadant om man till exempel som invandrare, eller nybliven 18-åring, som aldrig intresserat sig för politik, ska välja i ett riksdagsval. Vad VILL egentligen alla dessa partier. Miljö- och Vänsterparti är någorlunda begripligt, men Sverigedemokrater, Kristdemokrater, Moderater, Liberaler, Centerpartister, Socialdemokrater? Namnen säger inte så mycket. Vi som växt upp med dem har väl någorlunda koll, men som nykomling i valsammanhang måste det vara svårt.

Det är bara att sätta sig in i partiernas historia, deras ställningstaganden i viktiga frågor, deras planer och löften och vilka deras kandidater är.

Torsåkers kyrka, där församlingen har inte mindre än 13 grupper att välja på, politiska partier och mer eller mindre opolitiska grupper, som Öppen kyrka, Frimodig kyrka och Himmel och jord

Och samma sak gäller för kyrkans olika grupperingar. Visst var det lättare när det mest var de olika välkända partierna som ställde upp i kyrkovalet. Nu försöker man komma bort från partipolitik och i stället ha dessa nomineringsgrupper. POSK betyder partipolitiskt obundna i svenska kyrkan. FiSK är fria liberaler i svenska kyrkan och ViSK är vänstern i svenska kyrkan.

När man läser de olika programmen inför kyrkovalet handlar det mycket om medmänsklighet, trivsamma träffar, ”mer kramar att dela ut”, värn av kulturarvet och liknande.

Frågan om vigsel av samkönade par är omdiskuterad nu, när det gäller kyrkans roll och inställning. En församling har inte rätt att vägra viga, men de enskilda prästerna kan vägra. Ändå syns denna fråga sällan i de olika gruppernas valmanifest. Några svarar på direkt fråga att man letar upp någon hyrpräst när man inte har präster inom församlingen som vill åta sig jobbet. Skulle det inte vara enklare att verka för att det finns sådana präster inom församlingen, kan man undra.

Framtidens kyrka vill ha mångfald och jämställdhet och är de enda där jag i valmanifest och motsvarande hittat uttalanden om att vigsel av samkönade par ska vara en självklarhet.

Kyrkan i tiden är lite svårgreppad, men vill att kyrkan ska vara ”En bättre plats för alla” med tradition och förnyelse. Levande kyrka ser ut att vara Kristdemokraternas religiösa gren, så att säga. Nomineringsgruppen Alternativ för Sverige motsvarar partiet med samma namn och ligger långt, långt ut på den nationalistiska skalan.

Längre än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Jag tar gärna mot mer information inför det kommande kyrkovalet den 19 september. Eftersom kyrkan förvaltar stora tillgångar inom samhället, som kulturhistoriska byggnader och skog, tycker jag att det är viktigt att det sköts på bästa möjliga sätt. Och eftersom bakåtsträvande, intoleranta krafter jobbar på att få inflytande i kyrkan tycker jag det är viktigt att rösta. Jag känner några som gått med i svenska kyrkan i år, just för att kunna rösta och stärka en öppen, toleranta och icke-kommersiell kyrka, som ett viktigt inslag i civilsamhället. Och, upptäckte jag häromdagen, man får rösta från 16 års ålder!

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Miljö, Politik | Etiketter , , | 18 kommentarer

Hemma – och varför det aldrig klickat mellan mig och Island

Postat den 7 september, 2021 av Karin

Det finns en sång av Marvin Gaye från 1962 ”Wherever I Lay My Hat That’s My Home”. Så kan det kanske vara för många, men jag (som aldrig har hatt) byter gärna ut hattkravet mot ett trädkrav. Det måste finnas träd för att jag ska trivas.

Den insikten fick jag serverad nyligen när jag lyssnade på P1-programmet ”Tankar för dagen” med Thomas Lindström. Han berättade om en resa till Island, som var perfekt på alla sätt, men han trivdes inte. Något saknades, nämligen träd. För honom är det viktigt med ”trädkronor som sluter sig som ett tak – vackrare är Sixtinska Kapellets – och stammar som pelare i ett tempel. Där känner jag trygghet, där är jag hemma.”

Jamenvisst! Där fick jag ju förklaringen både till att det aldrig riktigt klickat mellan mig och Island och till varför jag trivts så bra på vissa adresser och mindre bra på andra. Träden!

Jag är inte så kinkig och kräver inga Sixtinska trädvalv. För mig går det bra med en lite risig och pinnig granskog. Eller alsly och asp. Eller blandskog. Bara det är träd är jag glad.

Det beror troligen på att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogen. Eller skogarna. Det var stor skillnad på de mörka täta granskogarna och de ljusa lövskogarna fulla av fågelkvitter. Eller tallskogen på rullstensåsen.

Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.

Det är möjligt att omslaget till den här boken också spelade in. Lyssna till den granens susning …

Jag minns att jag var fascinerad av den där kraftfulla granen som kramar om den lilla stugan. Boken fanns bland annan gammal skolbråte på vinden i mitt barndomshem, som tidigare varit en skola.

Jag förstår så väl att världen numera är full av trädkramare och skogsbadare. Ju fler som inte har träd inpå knutarna, desto fler måste hitta sätt att få knyta trädkontakter. Men hur sjutton gör islänningarna, undrar jag. Hur klarar dom sig utan träd?

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur | Etiketter , , | 20 kommentarer

Upp till tampkamp!

Postat den 26 augusti, 2021 av Karin

Om man fixar tampar till båten, samma slags tamp fram och bak, samtidigt, och sedan en av dem går av efter ungefär tio års nötning. Vilken slutsats bör man då dra?

Helt rätt! Den andra går också av ungefär samtidigt. Det borde jag ha tänkt på när jag genomförde min båträddningsbedrift häromdagen, men jag var så nöjd med att ha öst och förtöjt båten att jag inte ens tänkte på det. Men idag insåg jag mitt misstag.

Där låg den och slängde lite hursomhelst, hit och dit. Jag halade in den, öste igen och satte dit en provisorisk tamp som jag inte riktigt litar på trots att den är tredubbel.

Det regnar och stormar och det vettigaste vore väl att ta upp båten, men då är ju sommaren slut, så det får allt vänta lite till!

Publicerat i kaoskordinator, Planering | Etiketter , | 13 kommentarer

Att angöra en brygga – och ligga kvar

Postat den 20 augusti, 2021 av Karin

Det har regnat duktigt i Dalarna och Gästrikland. Mest i Gävle, verkar det som, men även i delar av Dalarna.

Båten fylldes till relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?

Lägger man sig på mage på bryggan och försöker ösa därifrån? Nej, armarna räcker inte till.

Hoppar man i sjön och trampar vatten medan man öser liksom från utsidan? För jobbigt!

Gör man loss båten och leder den till stranden och öser där? För stor risk att den skadas mot vassa stenar när den är så tung och det blåser friskt.

Nej man tar såklart en stege och ställer intill relingen, så att man kommer åt att ösa tillräckligt mycket för att det ska gå att hoppa i båten och fortsätta.

Det gick hyfsat bra, även om det blev lite vingligt när vinden tog i. Efter ett tag kunde jag i alla fall klättra i båten och fortsätta ösa. För att få plats med stegen mellan båt och brygga hade jag lossat tampen i fören. Vågorna (i och utanför båten) vickade iväg den så att den hamnade bak och fram. I manövern att vända den rätt, gick andra tampen av. Båten gled den iväg från bryggan och jag måste ta fatt i en bryggstolpe för att inte driva till havs. Nåja, till sjöss, men ändå. Jag hade inte varit förutseende nog att ta med årorna.

På sätt och vis är jag glad att ingen bevittnade och dokumenterade mitt lika klumpiga som desperata sätt att hålla kvar båten vid bryggan. Men å andra sidan hade det ju varit praktiskt med en bild. Ungefär såhär såg det nog ut. Kallt var det, så jag hade ylletröja över baddräkten.

Till sist lyckades jag i alla fall angöra bryggan igen, utan att dratta i sjön. Nu ligger båten där, nyöst och fin och väntar på nästa skyfall. Under tiden kanske jag ska skaffa en pump av något slag, även om det känns lite som fusk.

Publicerat i kaoskordinator, När det skiter sig, otur | Etiketter , | 16 kommentarer

Om man funderar på att fylla år

Postat den 18 augusti, 2021 av Karin

Det där med födelsedagar ser lite olika ut, beroende på vilka siffror vi talar om. För tioåringen är det kanske någorlunda enkelt: kul med presenter.

Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”

”Jamen”, invänder då många ”klart det ska firas! Tänk på alternativet!” Men jag är ju bra på att tänka på alternativet och vara glad åt att jag lever, varje dag, alldeles utan att fira några födelsedagar. Men å andra sidan kan en födelsedag vara ett bra sätt att samla flocken. Det blir lättare att hitta ett datum när man har en födelsedag som argument. Och man kan passa på att kombinera.

Min bror Gunnar med farmor och farfar i stugan där han föddes.

Vi hade anledning att samlas i vår släkt, för en minnesstund för min bror som gick bort på försommaren och vars aska nu finns i en minneslund här i Horndal där han föddes. Det visade sig vara en bra kombo, det där med minnesstund och födelsedagsfirande: minnas honom som inte finns med oss längre och ta vara på tillfället att umgås med varandra, vi som finns.

Så vi träffades vid farfars och farmors stuga, där min bror föddes på övervåningen. Sedan fortsatte vi till en minneslundstund på kyrkogården.

Därefter blev det födelsedagsfirande med återknytande av många kontakter, både sådana som varit vilande på grund av pandemin och andra som vi slarvat med sådär som man gör ibland. ”Vi måste ses!” Och sen blir det inte av. Men nu blev det av. Väldigt kul! Så, om jag får frågan om jag tycker att man ska fira födelsedagar blir svaret utan tvekan: ”Ja!”

Publicerat i Döden, Jubileum, Livet | Etiketter , | 10 kommentarer

Kända och okända mål, uppnådda och inte uppnådda …

Postat den 10 augusti, 2021 av Karin

Jag är mållös. Jag uppnår mål som jag inte visste att jag hade och jag uppnår inte andra mål, trots att det verkligen känns som att jag gör det.

Jag fick ett meddelande från den lokala butiken: ”Du har uppnått ditt mål!” Oj, jösses hade jag ett sånt, tänker jag. Målet var tydligen att handla för drygt tusen kronor under en period och belöningen för detta blev en rabatt på 75 kronor, på dagens köp. Tackar och tar emot, såklart, men inser att  det nog var mer tursamt än ett resultat av målmedvetet konsumtionsarbete.

Annorlunda är det med den aktivitetsapp som håller reda på hur pass bra jag håller igång om dagarna. ”Du har inte uppnått ditt aktivitetsmål en enda gång denna vecka” säger den. Inte den här veckan heller, skulle den nog gärna vilja lägga till, men det gör den inte.

Men far och flyg, tänker jag då. Här har jag klippt gräs på ett ganska stort område, kört gräsklipp med skottkärran till lämpliga ställen, kantskurit rabatten och kört de borttagna grästuvorna till en plats där jag håller på att jämna ut den sluttande tomten, grävt bort grässvålen under äppelträden och tagit en lång simtur varje dag. Inte uppnått aktivitetsmålet? Dumheter!

Den numera delvis kantskurna rabatten i sin krafts dagar. Så här såg den ut på 1970-talet, då min farbror skötte den. Det är ett mått på hans skicklighet som trädgårdsmästare att den alls finns kvar idag. Några blommor har gett upp, men till exempel stjärnflocka och axveronica finns kvar.

Humlorna älskar dessa blommor och min farbror planerade så att de skulle ha något gott hela sommaren. Nu är stjärnflockan överblommad, men då blommar de populära axen. Jag vill minnas att min farbror kallade blommorna axveronica, men det är möjligt att jag minns fel. Uppskattade är de i alla fall av humlorna.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Hälsa, historia, Natur, Planering, Trädgård, Tur | Etiketter , | 13 kommentarer