Den här bilden har valsat runt på sociala medier och lockat fram mycken munterhet och mer eller (mest) mindre fyndiga kommentarer. Jag tycker den är fånig och framförallt ser den manipulerad ut. 
Det är något konstigt med händerna. Vinkeln på den barska damens hand. Kanske också handens storlek i förhållande till mannens. Och ljuset på den förmodade mamman är på något sätt gråare.
Hursomhelst förundras jag över den allmänna acceptansen av detta foto. Jag har inte hittat någon som ifrågasätter äktheten, men å andra sidan har jag inte letat särskilt mycket heller. I den kommentarstråd som jag följde var det vara idel kommentarer om de framtida kraftmätningarna mellan de två kvinnorna. Ett harmlöst skämt? Jovars, men lite källkritisk uppmärksamhet skadar inte.
Bilder som väckt desto mer kritik för att vara manipulerade, är dessa. De finns överallt på stan och det är reklambilder för ljudböcker, men ingen bryr sig om böckerna. Det är handen som är i fokus.
Alla som kämpat med att få en jämn och kraftig solbränna (här handlar det om 60- och 70-tal), vet att det är lönlöst att sola handflatorna och hur brun man än blir på översidan av handen så förblir man lika ljus som innan under naglarna. Om man spretar med fingrarna kan man bli brun på fingrarnas sidor, men inte på handens insida.
Tro mig, jag har kämpat i solgasset med äggklocka för att få en jämn och fin solbränna. Att bli brun bakom öronen var till exempel ett bekymmer, men det löste vi med att vända profilen mot solen och tejpa fram öronen. Även baksidan av öronen fick lite färg på det sättet.Men att satsa på handflator och fotsulor var absolut ingen idé.
Företaget bakom annonsen har sagt att det var ett misstag. Den annonsbyrå som utformat annonsen har sagt att det var ett misstag. De hade bara tagit en av de färdiga bilder som går att köpa på nätet, lagt på färg och klippt in mobilbilden i handen. Tänk om alla bildmanipulerare kunde vara så ärliga. Eller tänk om bildmanipulationerna kunde minska!
Uppdatering 1 Februari:
Nejmen hallå, Bookbeat, ta det inte så hårt! Inte behöver ni plocka bort alla annonserna bara för att ni klantat er lite med redigeringsverktygen.
Idag var alla annonserna med den där förmörkade handen bortplockade i tunnelbanenedgången. Det var inte en allmän omaffischering, för alla andra affischer satt kvar. Men på den här längan satt det i förrgår en radda bokbeataffischer. Till exempel som den ovanför till vänster, som jag tog just här. Den till höger tog jag i tunnelbanen vid Slussen. Undrar om den sitter kvar?
I Farsta finns bra och gratis parkering, så det gick smidigt att ta sig dit med bil och leta upp läkarhuset i sin undanskymda vrå. Men där hade röntgenapparaten gått sönder, så det gick inte att röntga. ”Försök på Dalens sjukhus”, sa Farsta.
Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.
Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.
Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.
Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.
Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.
Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.
Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
