När jag kom hem från akvarellkursen granskade mitt observanta sexåriga barnbarn vad jag hade åstadkommit under fem dagar och så frågade hon varför mina målningar var så prickiga och fläckiga.
”Jo”, kunde jag berätta, ”det är för att vi fick lära oss att måla genom att stänka färg”. Hon såg upplivad ut vid tanken och jag inser att jag måste visa hur vi gjorde. Det får nog bli utomhus.
Här har vi en sån där stänkmålning.
Det är rätt svårt att få stänken att hamna där de ska och vi kursdeltagare var ganska prickiga efter några lektioner. Men med lite träning kan det nog funka för motiv som ska vara rufsiga och inte för ordentliga.
Kursen skulle egentligen handla om stadsmotiv, vilket kan vara svårt att förstå, när man tittar på resultatet, med båtar, vatten, stugor och halmbalar. Men övningarna handlade om ljus och skugga, särskilt skugga. Och om kontrasten mellan strama byggnader och mer spontan växtlighet. Och en och annan stadsmiljö blev det ju också.
Läraren heter Giordano Gattolin, och kommer från Italien. Hans ambition var att få oss att måla lite friare och använda starkare skillnader mellan ljus och skugga och att gå loss med kraftigare färger. Nyttigt, roligt, högt tempo och alla målningar känns som förstaskisser. Kanske återvänder jag till några motiv. Eller också tar jag med mig teknikerna till nya motiv. 
Tolv bilder på fem dagar – klart det blir lite skissartat.
Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.
Om man har möjlighet att söka skugga under träden eller svalka i sjön när det är som varmast, då är den här sortens sommar riktigt njutbar: soliga dagar och nattliga regn som gör att det inte blir för torrt. Som sommarloven förr i tiden.
I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument. Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.
På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.
Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?
Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.
I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.
Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.
Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.
En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.
Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.
Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.
Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.
Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
