Jag är osams med min dörrmiljö

Dörrmiljön …

Vi har fått porttelefon, vilket innebär att man öppnar med sin mobil när någon vill in i porten nere i gatuplanet.

I reklambroschyrerna får jag veta att ”porttelefonen är en del av dörrmiljön” vilket får mig att se på den gamla skavda ytterporten med nya ögon.

Jag har dock sällan stött på en sån porttelefon som fungerar. När jag hälsar på hos vänner och bekanta med den sortens porttelefon brukar den vanligaste lösningen bli: ”Äsch, jag kommer ner och öppnar!” När man ska skrolla fram namnet på den man söker för att bli insläppt, är det dessutom ofta rätt svårläst; matt och skavd plast gör att man inte ser texten så bra. Då kan det hända att man ringer på fel namn. I värsta fall svarar då en sömndrucken röst som förklarar att klockan är tre på natten i Brasilien och ”ge fan i att ringa mig så här dags!”

Lägger man därtill möjligheterna att busringa på porttelefonen är jag sammantaget lite skeptisk till dessa nymodigheter. Men eftersom jag också har en ip-telefon tänkte jag att det vore fiffigt att koppla porttelefonen dit i stället för till mobilen. Ifall jag ska åka till Brasilien, eller så. Men porttelefonen vill inte ha med min ip-telefon att göra. Det funkar inte.

Jamen då vidarekopplar jag väl ip-telefonen till mobilen, dårå. Tänkte jag och gick ut på gatan för att träna på att öppna med mobilen. Det funkade inte heller. Och eftersom det gamla kodlåset är borttaget fanns det bara ett annat sätt att komma in genom porten, med nyckeln. Den hade jag inte tagit med mig, så jag var helt enkelt utelåst. I sådana lägen är det bra att ha barnen inom promenadavstånd, eftersom de har extranycklar både till min port och lägenhet!

Det här inlägget postades i bostad, När det skiter sig, otur, Planering och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Jag är osams med min dörrmiljö

  1. Brorsdottern skriver:

    Uuuuh, jag har en kund med en porttelefon som ger mig ångest varje gång jag ska in. Det är som att den är felkopplad men bara ibland. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till grannfirman istället och eftersom det är en advokatbyrå så börjar jag bli orolig att bli stämd för trakasserier

    • Karin skriver:

      Jag säger bara: Om vi nödvändigtvis ska ha porttelefon, ge oss i så fall den gamla sortens porttelefoner tillbaka. De där med en knapp att trycka på vid porten och en egen lur att prata i uppe i lägenheten och en knapp att trycka på när man bestämt sig för att släppa in den som ringde. Fast det funkade ju bra med portkoden också …

      • Brorsdottern skriver:

        Ja och busvissling ,sen kastade man ner en nyckel

      • Karin skriver:

        Ack, det finns några saker jag har kvar att lära mig:
        1. Att backa med släp – eller köra med släp överhuvudtaget. Det har jag aldrig gjort.
        2. Att crawla. Nu simmar jag bara bröstsim, med högburet huvud, ungefär som en svan.
        3. Att busvissla.

        • Brorsdottern skriver:

          Jag kan bara busvissla med massa fingrar i mun, det blir en ganska salivig uppvisning.

          Du kan få köra med släp hemma hos oss i juli. Sen crawla över sjön!

        • Karin skriver:

          Det var ju några utmaningar som heter duga! Kanske jag gör ett nytt crawlingsförsök, men det brukar oftast sluta med variationer på Svansjön.

  2. Det är livat i stan, det märker jag. Dörrmiljö är knepigt. Våra grannar här har både grindlås och dörrlås två gånger om innan man slipper in till dem om de är hemma och kan öppna med telefonen. Det händer sällan att det fungerar så då blir det ev. garageporten, den gemensamma med alla andra som bor i deras hus som blir ingången om man råkar se att någon kommer med bil, antingen ut eller in. Ibland fungerar inte ens den porten. Ibland står den fullständigt öppen dygnet runt. Knepigt det där! Vi har till all lycka bara vanliga nycklar till alla dörrar och grindar vi måste igenom. Enklast så.
    Lycka till med dörrmiljön !

    • Karin skriver:

      Tack, Äventyret! Jag funderar på att i fortsättningen låta det vara som det är. Dvs icke-fungerande. Besökare får ringa mig och så får det bli som det brukar: ”Jag kommer ner och öppnar!”

  3. Kicki Englund Frost skriver:

    Spännande. Och om man ska ringa dig när man vill hälsa på så är det ju väldigt bra om du är i närheten av mobilen och har ljudet på. T ex.

    • Karin skriver:

      Eller hur! Men det är ju mera sällan som det är på det viset; telefonen är ofta på villovägar och jag har den alltid på ljudlöst på natten, vilket liksom spiller över på dagarna också.

      Förut kunde jag lämna ut portkoden i förväg till besökare och de kunde ta sig in och ringa på dörren hos mig. Det funkade alltid. NU ÄR PORTKODEN BORTTAGEN!

    • Karin skriver:

      PS. Men den fasta ip-telefonen är pålitlig och springer inte och gömmer sig. Numret kan du ju, eftersom det är samma nummer som vi hade i barndomshemmet.

    • Martin Frost skriver:

      Vi har ett liknande problem, i och med att vi har en snarlik lösning.

      Vi själva kan ju komma in med såna RFID-taggar (”en blipp”, som man tydligen kallar dem numera), men om någon ska komma på besök så är det porttelefonen som gäller. Det står båda våra namn i listan på skärmen (som såklart har ofantligt dålig kontrast), men när man väl klickar så ringer det bara till Jennie.

      Ingen av oss är väl särskilt bra på att ha ljudet på telefonen, men en av oss brukar ha telefonen i en ficka. Tyvärr är det inte den personen det ringer till.

      …och hur ska det fungera om någon vill komma och hälsa på när bara jag är hemma?

      Det finns många frågor när det kommer till sånt här med modern teknik. Och oftare än jag skulle vilja så tänker jag att de som designat och byggt systemen borde tänkt till några varv till, och kanske även pratat med någon av de tilltänkta användarna, innan de bestämer hur saker ska fungera.

      • Karin skriver:

        Alla dessa krångelsystem sänker troligen vår BNP på ett oroväckande sätt. För att inte tala om humöret! Ja tänk om porttelefondesignarna hade tänkt några varv till … Då hade man kanske kommit fram till att den gamla sortens porttelefoner, med en slags fast lina och en insläppningsknapp, kanske inte var så tokiga ändå.

  4. Staffan skriver:

    Jag börjar förstå att det är näst intill omöjligt att besöka dig – om man inte är dataexpert. Du skriver att ”porttelefonen är en del av dörrmiljön”. Men måste jag ha en smartphone för att få se Sesam öppna dig? Eller duger en simpel, ”vanlig” nalle? Men vad är en vanlig nalle? Och vad är en IP-telefon? Är den verkligen en IP-telefon eller en VOIP-telefon eller kanske till och med en SIP-telefon? IP-telefonen kan ju också vara av två slag, en traditionell fysisk bordstelefon eller en softphone. Fördelen med SIP-telefoni är att du kan ringa var du än är – vilket jag en gång i världen trodde man kunde göra med alla telefoner. Men nu vet jag att en så kallad SIP-session helt enkelt är ett telefonsamtal via SIP-trunken. Det är stor skillnad mot det gamla PTSN-nätet, alltså det fysiska nätet som tidigare utgjorde ryggraden i all telekommunikation. Den stora fördelen med SIP är att du kan etablera sessioner mellan två parter, mottagare och avsändare, genom att mottagaren meddelas om den inkommande sessionen. Detta läser jag mig till på nätet, men frågar mig om det inte alltid har varit en mottagare och en avsändare när man ringer? Alltså en som ringer upp och en svarar. Men jag kanske minns fel.

    Nä, skulle jag besöka dig måste jag veta på vilken våning du bor. Upp till fjärde våningen tror jag att jag fortfarande kan kasta en lagom stor sten för att väcka din uppmärksamhet. Skulle stenen vara för stor tror jag att min drulleförsäkring täcker skadan. Dock skulle försäkringsbolagets sannolika frågor om IP-telefoni och ”modern dörrmiljö” kännas mycket besvärande.

    Ingenting ska vara lätt, varken i dörrmiljön eller i värla.

    • Brorsdottern skriver:

      Det är nog bäst att ha på sig en hjälm om man använder din metod, Staffan. Jag tycker den metoden känns pålitligast men GLÖM INTE hjälmen. Tänk att det krävs nån typ av tillbehör att ta sig in hos faster!

      • Staffan skriver:

        Ja, metoden är nästan hundraprocentigt säker. På 19 försök under de senaste tio åren har bara 8 rutor krossats. Inte ens hälften, alltså.

        Bär alltid hjälm sen det blivit så stekhett på Öland och jag läste om fåglar som föll döda ned från skyn – visserligen i Indien, men ändå…

    • Karin skriver:

      Precis så är det. Porttelefonen ÄR en del av dörrmiljön, dvs sitter fast där den sitter intill ytterporten, ganska diskret. Gör inget väsen av sig. Inget alls, faktiskt, eftersom den inte funkar överhuvudtaget.

      Så pappersbrev (i god tid) får det bli i fortsättningen för att avisera ankomst. Eller en näve grus på rutan.

  5. margareta börjesson skriver:

    Flinar igenkännande när du låser dig själv ute – syrran har en porttelefon och varje gång jag försöker ta mig in hos henne – fungerar ingenting. Jag står där och hon kommer (efter telefonsamtal) ner och öppnar – vem tjänar stora pengar på saker som inte fungerar? Stenkastning är inte att rekommendera. Lycka till Karin, du får springa i trapporna de gånger du inte själv står utanför utan nyckel…

    • Karin skriver:

      Visst är det märkligt! Och sannolikt ett mycket underrapporterat problem, om än av lyxkaraktär. Men lik förbannat är det väldigt irriterande. Både att bli utelåst och att inte kunna släppa in besökare. Grrrrr …

  6. Teknik är bra många gånger, men kan också göra livet betydligt besvärligare.
    Tur du kom in till slut och lycka till i fortsättningen.
    Skön söndag!

    • Karin skriver:

      Jag har kommit på att det går bra att ställa upp dörren med en tejpbit när jag väntar besök. På det sättet slipper jag springa ner och öppna varje gång någon anländer. Siste man tar bort tejpen! För min porttelefon fungerar fortfarande inte: ”Telia kundbesked: Samtalet avslutas.” Rätt snopet, tycker jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.