Påskharen skuttar fram så fort

Postat den 17 april, 2022 av Karin

Den här varningen kommer kanske lite sent på säsongen. Men klipp ur den och spara till nästa år för säkerhets skull.

Påskharen förbryllar. Varför en hare överhuvudtaget och dessutom en hare som lägger ägg! Varför blev det så galet?

Det är tyvärr höljt i historiens dunkel. Jag skulle gärna vilja tro på berättelsen om den förkristna vårgudinnan Eostre, som räddade en fågel som förfrusit sina vingar. Hon förvandlade den till en hare, för att den skulle kunna ha ett OK liv utan att kunna flyga. Men den fortsatte att lägga ägg, för den var ju egentligen en fågel.

Eftersom påsken från början handlade om att fira våren och livets återkomst och sånt, passade äggen som en bra symbol och sedan kunde vårgudinnans hare leverera dem på hemliga platser som barnen sedan letade upp.

Men jag är rädd att allt är lite hoprört här. Ägg och vår och Eostre kan stämma. Påsk heter  Easter på engelska och Oster på tyska och infaller just när man kan tänka sig att vårens gudinna ska hyllas. Men kaninen kom i bilden långt senare, först på 1600-talet.

Vare därmed hursomhelst. Här har vi i alla fall en blyg påskdagshare som trycker i fjolårsgräset och snön ligger kvar i norrsluttningen. God påskdagsafton!

 

Publicerat i akvarell, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Jag vet inte hur man ska göra

Postat den 14 april, 2022 av Karin

Årets Vårsalong på Liljevalchs är över. ”Ska du inte vara med nästa år?” undrar snälla medmänniskor. Ja, vem vet – förut har jag alltid varit lite avskräckt av det krångliga och vanskliga i att rama in, frakta och lämna in de fysiska konstverken. Vem orkar …

Men numera kan man anmäla sig via nätet och ladda upp foton på sina verk. Inte underligt att antalet anmälningar skjutit i höjden. Kombinationen av nätinlämning och corona-kreativitet har dubblerat antalet bidrag. Men antalet antagna konstverk är detsamma.

Amanda Prisings bidrag till årets Vårsalong: ”Jag vet inte hur man ska göra”

Hursomhelst, ett och annat verk i årets salong inspirerar onekligen till att skicka in något. Det här till exempel, med titeln ”Jag vet inte hur man ska göra”.

Det är ju så bra! Vilsenheten! Någon ber dig skära tulpanerna och där står du med en bukett tulpaner, en kniv och en skärbräda och undrar vad det är du ska göra. Skära tulpanerna? Okej, tänker du och sätter igång. Ett roligt och rörande konstverk, med lite vardagsångest i botten.

Jag kanske ska skicka in mina tulpaner nästa år, med titeln ”Så här kan man också göra”.

Om man blandar akvarell och krita kan det bli ganska färgglatt.

Publicerat i akvarell, Att tolka, konst | Etiketter , | 18 kommentarer

Råd från en vän

Postat den 31 mars, 2022 av Karin

Branting som ung

Hjalmar Branting reste en hel del som ung. Den första större resan företog han redan 1878 när han var 17 år. Den gick till Finland, Ryssland, Tyskland och Frankrike. Tack vare brev hem till ”lilla mamma” vet vi en del om hans reseintryck, till exempel från Åbo, där han kommenterar det ryska storfurstendömets soldater. ”Eländiga trashankar, som klippta och skurna att vara kanonmat”.

På tåget till Berlin träffar han ett par ryska studenter som han också skildrar i ett brev till modern. ”Liksom hela det bildade Ryssland ansåg de dock den närvarande régimen omöjlig och hoppades på ett snart införande av en konstitution.”

Fyra år senare planerade han en ny resa med ungefär samma resmål som tidigare. Ryssland ingick i de ursprungliga resplanerna, men ett anonymt brev fick honom att tänka om. Det var skrivet på franska och undertecknat ”Un ami”, en vän.

Där stod ”Ert rykte att hysa kärlek till friheten är så utbrett att era åsikter är kända av personer som frukta dem, och som är mäktigare än ni.”  Det kunde kort sagt vara riskabelt att åka till Ryssland, med tanke på hans tidigare umgänge med radikala kretsar där. Brevet klargör att Brantings signalement finns på strategiska platser längs den planerade färdvägen. Syftet med brevet var enligt brevskrivaren bara att ge Branting ett råd, men tillägger han, ominöst och oprecist, i andra hand tillkommer det honom att handla. Och så kommer en passage som troligen fick Branting att inse allvaret. ”Ofta gör man bekantskaper som är mer intressanta än nyttiga. Minns ni till exempel de två unga män i vilkas sällskap ni for från St. Petersburg i riktning mot Berlin, Strasbourg och Paris?”

Jo, det mindes han ju och beslöt att avstå från Rysslandsresan 1882.

Varför jag nu kom att tänka på detta …

Publicerat i Att resa, historia, Politik | Etiketter , | 26 kommentarer

Vad ska man göra?

Postat den 22 mars, 2022 av Karin

Jag lyssnade på radions P1 och deras program Filosofiska rummet, om eskapism. Ordets ursprung är latinskt och betyder – enligt programmet – att krångla sig ur sin cape och komma undan när någon försöker fånga en. Lite så känns det när jag ibland försöker fly undan den heltäckande nyhetsrapporteringen genom att slå på P2 och i stället lyssna till klassisk musik. Eller när jag tar fram akvarellfärgerna.  

Idag kombinerade jag den ofta ganska lätta och luftiga akvarellen med kol. Det går bra det också. Det blir en slags frihet med de kraftiga svarta linjerna. Kolet blandar sig rätt fint med akvarellfärgerna.

 

Kopparbunkar och lerfat får mer tyngt och ”täthet” med kolet och det går att fånga genomskinligt glas också.

Men när det blir dags att förnya färgbeståndet kommer jag inte (och troligen inte någon av mina akvarellkompisar heller) att köpa de populära ryska färgerna, hur prisvärda och pigmentrika de än är.

Det kanske är en helt meningslös gest, men det skulle kännas fel att måla med ryska färger nu. Och att lägga till några kronor extra för att köpa engelska eller franska färger är ju ingen stor sak.

Publicerat i akvarell, Att måla, Debatt, färg, Politik, teknikövning | Etiketter , | 14 kommentarer

Vid Bullens pilsnerkorv går nog gränsen

Postat den 6 mars, 2022 av Karin

I går fick jag för mig att handla på det relativt nyöppnade köpcentret i närområdet. I den jättestora livsmedels-hallen var det lätt att gå vilse och jag insåg att jag var ganska udda med min lilla röda plastkorg; alla andra gick omkring med stora varuvagnar. När jag väl kom till kassan hamnade jag bakom en person som verkligen hade storhandlat. Eftersom jag inte hade bråttom stannade jag kvar i kön och såg med stigande förvåning på allt som hon lastade upp på bandet. Tio kilo mjöl. Stora ris- och pastaförpackningar. Mängder med frukostflingor. Ofattbart många förpackningar krossade tomater.

Jösses vilken stor familj, tänkte jag först. Men det var så mycket att jag undrade om hon kanske handlade för en förskola eller skola. Men på en lördag? Inte så troligt. Kanske hade hon tagit på sig uppdraget att storhandla åt sig själv och grannarna? Så cyklade jag hem med min lilla kasse. Väl hemma hamnade jag i en diskussion om huruvida man ska bry sig om att förbereda sig för en eventuell kris, där det varken finns el, vatten eller mat.

Aha, det var förstås det som det handlade om! Beredskaps-shopping. Bygga upp förråd, just in case. Klart man ska göra det! Nej inte som en del gör i USA, där de bygger bunkers, skaffar proviant för flera år och framförallt vapen och massor med ammunition. Men lite lagom. OM det skulle blir nåt hack i försörjningen av livsnödvändigheter kan det vara bra att vara beredd, oavsett världsläget. Min planering är lite väl mycket ”just in time”, som det blir när butiker som har öppet till klockan tio på kvällen finns inom tre minuters promenad.

Vevradio har jag redan. Nån sån där powerbank också, för att ladda mobilen. Och Trangiakök. Dock lite dåligt med bränsle tror jag.

Fast på landet finns ju vedspis och egen brunn med vatten, så egentligen gäller det bara att se till att ha tillräckligt med bensin i tanken så att jag kan ta mig dit.

Och så var det ju det där med proviant, förstås. Jag har letat upp broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och deras checklista är ganska vettig. Varför inte, tänkte jag, krossade tomater, havregryn och tonfisk på burk kan man ju äta även om det inte är kris.

Så idag var det jag som åkte tillbaka till den nya stora köpladan och provianterade. Ett av förslagen som annonserades som en bra beredskapsvara var en groteskt stor konservburk med Bullens pilsnerkorv. Alltså minst ett kilo korv, tror jag. Där går gränsen för min beredskapsvilja. Gärna tonfisk och ansjovis, ja kanske till och med makrill, men inte en megastor burk med konserverad korv.

Publicerat i Debatt, Livet, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 26 kommentarer

Fjorton skrynkliga, handskrivna sidor

Postat den 28 februari, 2022 av Karin

I en av montrarna i den här vackra byggnaden ligger en liten skrynklig handskrift, bara fjorton sidor. Handstilen är vacker och häftet är bundet med blå silkestråd.

Den har kallats Europas första demokratiska författning och skrevs 1710 av Ukrainaren Pylyp Orlyk.

Den är på latin och finns idag i på Riksarkivet i Sverige. En kopia av den första ukrainska versionen finns i ett ryskt arkiv.

I höstas firade Ukraina sitt 30-årsjubieum som självständig stat efter Sovjetunionens fall (vilket är långtifrån första gången Ukraina är ett eget land).

Då lånades häftet ut från Sverige och ingick i en utställning i Sofia-katedralen i Kiev. En katedral som för övrigt grundlades av Olof Skötkonungs svärson, Jaroslav I, gift med Ingrid Olofsdotter.

I Ukrainas skiftande historia finns det gott om sådana kopplingar mellan Sverige och Ukraina.

Mazepa och Karl XII pratas vid i Bender. Kanske Mazepa säger ”Ska du inte ta och åka hem i alla fall?” Målning av G Cederström

Karl XII hade lierat sig med kosackledaren Ivan Mazepa och hans närmaste man Pylyp Orlyk, och de fanns med honom i Bender, efter förlusten vid Poltava. När Mazepa dog utsåg kosackerna Orlyk till statschef, ”hetman i exil”. I Bender slutförde han arbetet med den första ukrainska författningen, med maktdelning som princip. Den kallas också  ”Benderförfattningen”, den antogs den 5 april 1710 och är ett av Ukrainas mest betydelsefulla historiska dokument. Först 40 år senare skulle Montesquieu utarbeta liknande tankar i sin  skrift ”Om lagarnas anda”.

Under de följande åren kämpade Pylyp Orlyk för att befria västra Ukraina från Peter I och Moskvas trupper, men fick till sist ge upp 1714. Karl XII fick sällskap av Orlyk och ett fyrtiotal zaporizjakosacker när han återvände till Sverige. Det är sannolikt anledningen till att den lilla skriften finns i Sverige.

Skriften är tillbaka på Riksarkivet i Sverige igen. På museer och arkiv i Ukraina monterar man nu ned och gömmer undan värdefulla kulturhistoriska föremål. Personalen håller vakt  dygnet om för att hindra plundring. Den förödelse som bomber medför kan de inte göra så mycket åt, men de tänker försöka hindra att deras kulturhistoria förs bort eller saboteras på annat sätt.

Uppdatering den 1 mars: Sveriges radios P1 har idag ett långt inslag om hotet mot Ukrainas historia

Publicerat i Arkitektur, historia, Jubileum | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Bruk och missbruk

Postat den 25 februari, 2022 av Karin

När Putin häromdagen förklarade varför Ukraina är mer ryskt än Ryssland och hur Kiev egentligen är alla ryska städers moder (i min hemmagjorda sammanfattning av hans timslånga tal) gjorde jag som jag brukar, jag tog fram Nationalencyklopedin.

Där får jag lära mig att ordet Ukraina är ett östslaviskt ord för ”gränsområde”, vilket är en bra sammanfattning av landets historia, ”ständigt omtvistat och ofta behärskat av starkare grannar”. Det tidiga kievryska riket, som Putin eventuellt talade om, utvecklades till följd av den handel som vikingarna från det blivande Sverige bidrog med på sin väg till Bysans. ”Detta verkade befruktande på samhällsutvecklingen och bidrog till att infoga Kievrus i en europeisk gemenskap”, står det i Nationalencyklopedin.

”Kiev, som vikingafursten Oleg erövrade 882 och gjorde till huvudstad, framväxte på 900- och 1000-talen till ett mäktigt kommersiellt och kulturellt centrum.” Ja, egentligen var det enligt vissa källor svenskarna som grundande inte bara Ukraina utan hela Ryssland. Sedan har det böljat fram och tillbaka i så komplicerade mönster att det är svårt att återge.

Såatte … Nej, jag tycker inte att Sverige ska gör anspråk på Ukraina, med åberopande av historiska argument. Jag menar bara att det är vanskligt att grunda sina krigsstrategier på omtvistade historiska fakta. Och att det gäller att se upp med missbruk av historien i politiska syften.

Karta i Nationalencyklopedin, band 19, tryckt 1996. Då ingick Krimhalvön fortfarande i Ukraina.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter , | 11 kommentarer

Planeringsproffs

Postat den 22 februari, 2022 av Karin

Jag skriver sällan komihåglistor när jag ska handla. Det går för det mesta bra ändå och skulle glömmer jag något är det ju inget större problem i en stad där affärerna ligger nära och har öppet för det mesta. På landet är det lite annorlunda: lite längre till affären och bara en butik att välja på, vilket kan kännas pinsamt när man återvänder för tredje gången samma dag för att komplettera. ”Välkommen tillbaka!” säger expediten glatt.

Ibland känner jag mig som Lisa och Anna i Bullerbyn när de går den långa vägen till affären för att handla. Till Lisas mamma: jäst, falukorv av den bästa, ett paket ingefära, ett synålsbrev, en burk ansjovis, sötmandel. Till Annas mamma: knäckebröd, kaffe, bitsocker, gummiband och så falukorv av den bästa. Farfar vill ha bröstsocker och liniment. De traskar iväg och hittar på en sång om allt de ska köpa, med refrängen ”en bit falukorv utav den bästa”.

De glömmer förstås det ena efter det andra och måste återvända ett par gånger. Till sist är de ganska trötta på sitt uppdrag när de stretar hemåt och sjunger om den där falukorvsbiten. De tvärstannar när de inser att de glömt just falukorven. Tillbaka igen. Så är det alltsomoftast för mig också.

Men nu har jag fått planerings-hjälp av en sjuåring och en fyraåring (snart fem!). Det är otänkbart för dem att åka till affären utan komihåglista! De turas om att skriva och båda klarar att skriva det mesta. Det är ju lätt att lista ut vad ”husonspaper” är.

Fyraåringen berättade för mig att det där som låter som ”ng”, i släng, det stavas med TVÅ bokstäver n och g. Hans föräldrar har ingen aning om hur han kan kunna sånt, men jag misstänker att det kan vara följden av att ha ett äldre syskon. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva. Och jag ser hos barnbarnen nu, samma förtjusning som jag kände då, över allt det går att veta. Måtte den känslan få vara kvar så länge som möjligt!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Förebild, Planering | Etiketter , , | 11 kommentarer

Vem var det som hade en dålig dag på jobbet, TV4?

Postat den 16 februari, 2022 av Karin

Anna Leporskaya är en sovjetisk konstnär från Ukraina. Hon var elev till den mer kände Kazimir Malevich.

Malevich var från Kiev, verkade i Ryssland och i Sovjetunionen under den första avantgardistiska perioden. Han var påverkad av allt som hände i Europa under årtiondena kring förra sekelskiftet: impressionism, expressionism, fauvism, konkretism och kubism. Hans slutsats blev Suprematism, som innebar att det är färg, linje och form som är själva motivet.  Den mest extrema av hans målningar är Vitt på vitt, som idag hänger på Moma, Museum of Modern Art, i New York.

Anna Leporskaya, verkade i samma anda, om än inte lika extremt. På trettiotalet påbjöd Stalin den socialistiska realismen, där konstens roll var att bygga upp det kommunistiska samhället (vilket på sätt och vis är motsatsen till socialrealism). Leporskaya målade allt mindre och övergick i stället till att jobba på porslinsfabriken Lomonosov i en godkänd modernistisk stil. Så här ser en av hennes tekannor ut i serien ”Geometri”.

Hennes oljemålningar verkar dock ha varit accepterade för hon har fått utmärkelser som ”Honoured Artist of the Russian Soviet Federative Socialist Republic”.

En av hennes målningar heter ”Tre figurer” och föreställer tre personer med tomma ansikten. Kanske helt okej om konstens roll skulle vara att tjäna massan, inte individen?

Men sett på ett annat sätt kan den ju också uttrycka alienation och vilsenhet i verkligheten.

Så tolkade i alla fall museivakten Alexander Vasilyev tavlan, när den var utlånad från Moskva till Jeltsinmuseet i Yekaterinburg. Han tyckte den var otäck. Han noterade att besökarna på museet reagerade på samma sätt. Några tonårsflickor protesterade mot de tomma ansiktena och bad honom rita dit ögon. ”Gör det! Du jobbar ju här!”

Så då gjorde han det, den nyanställde vaktmästaren, första dagen på jobbet. Han tog fram sin kulspetspenna och ritade dit ögon på två av figurerna.

Längre hann han inte innan han blev stoppad. Det hela har valsat runt som en skandalhistoria i hela världen. Tyvärr sällan med någon som helst bakgrund eller information om konstnären. Värst var TV4 som hade en flabbig stund om ”En dålig första dag på jobbet”.

Inte ens radions P1 kunde göra ett vettigt inslag på detta. En en lång stund fick man lyssna till ett krafsande ljud och sedan kom förklaringen att det nog var så det lät när den där korkade vaktmästaren ritade dit ögon på tavlan. Det enda man fick veta om konstverket var att det är värt nio miljoner kronor.

Trist med den taffliga medierapporteringen i svenska medier, tycker jag. Men jag är övertygad om att Anna Leporskaya skulle vara mycket nöjd med vaktmästarens reaktion och aktion.

Publicerat i Att tolka, Debatt, konst | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Hund eller katt eller båda?

Postat den 10 februari, 2022 av Karin

Det finns ett citat som brukar tillskrivas den moderna akvarellteknikens fader, Arne Isacsson:

”Att måla med olja är som att ha hund, men att måla med akvarell är som att ha katt.” Det ligger mycket i det. Med olja bestämmer man mer själv, kan planera och ändra sig om man vill. Oljan är helt enkelt ganska lydig. Samma gäller akryl. Med akvarell är det en helt annan sak. Den gör lite som den vill och kan hitta på både trevliga och otrevliga överraskningar. Varje färg har sin utpräglade personlighet, någon är extremt transparent, en annan lite opak, en lägger sig slätt och jämnt, en annan bildar blomningar och oväntade formationer. Det finns kantbitare, löpare och stainers, dvs sådana som färgar in pappret hårt och bestämt, medan andra går att lyfta bort, lite försiktigt. Kort sagt många viljor.

Med olja och akryl är det en helt annan sak. Inga överraskningar. Lagd färg ligger, liksom. Jag testade att måla med akrylfärg i helgen och det var till en början väldigt roligt att få bestämma allt själv. Och att jag kunde måla över och ändra när jag ombestämde mig. Akrylfärgen torkar fort och man kan måla över på nytt. Om man är påpasslig kan man testa att torka bort lite av ett färglager så att det som finns under tittar fram. Så har jag gjort på den här målningen.

Den här funderar jag på att fortsätta på. Eventuellt ska den där mörka ytan, mitt i bild, ljusas upp så att det ser ut som om skogsbranden (är det väl?) speglar sig i en vattenyta. Sånt är svårt i akvarell.

På den tredje dagen märkte jag att jag började bli lite otålig. När jag höll på med den här målningen, som till en början såg helt annorlunda ut, med mycket klarblått, utbrast jag: ”Men hjälp till lite då!” En akvarell kommer alltid med egna förslag som ger nya idéer och lösningar. Och med lite tur kan sådana ”happy accidents” ge riktigt lyckade resultatet. Med akrylen måste jag kämpa på själv och hitta på alla lösningar på egen hand. Det innebär ett annat sätt att tänka.

Så vad ska jag välja i fortsättningen, hund eller katt? Medgörlig och lydig akryl eller självständig, för att inte säga självsvåldig, akvarell? Jag skulle tro att växelbruk är det bästa. I stället för att riva sönder en besvärlig akvarell som man tröttnat på, kan man låta den torka och måla över med akryl. Det blir nog lite både och för min del i fortsättningen.

Uppdatering:

Och här är en hund- och kattbild från Brorsdottern som håller med om att både hund och katt är bäst.

Publicerat i akvarell, Att måla, färg, teknikövning | Etiketter , , , | 22 kommentarer