Klotgrillprojektet och dess följdverkningar

Postat den 20 juli, 2022 av Karin

Jag har ju utlovat en rapport om min benlösa klotgrills vidare öden. Klotgrillen ingår i min sommarprojektsamling och så här kan man göra om man råkar ha ett huvudlöst symaskins-underrede till hands:

Man tar ett par kättingar som klotet kan vila på och på dem lägger man något runt som är lagom stort för klotgrillens runda buk. I det här fallet fick det bli ett gammalt mått för runda knäckebrödskakor. (Jag har fler sådana, om jag skulle få lust att baka knäckebröd.)

Jag funderar på att säkra den runda ringen med ståltråd. Sedan är det bara att sätta dit klotgrillen och grilla!

Jag hittade en stor rund järnskiva i boden och tänkte att den passar fint under grillen, som någon slags extra säkerhetsanordning.

Sen tog jag itu med nästa projekt, en bordsskiva till en gammal gjutjärnsfot.

På loppis hittade jag en sån där snurrmojäng, med två skivor, som man kan ha på matbordet och snurra på den övre, för att skicka runt kryddor eller såser eller nåt. Jag skruvade loss den övre skivan som passade rätt bra som bordsskiva till gjutjärnsfoten. Här är den grundmålad. Planen är att försöka måla den så att den ser ut som en marmorskiva.

Men när jag skulle skruva fast träskivan var det något som verkade bekant med de där fyra skruvhålen i själva foten. Precis samma fyra hål, med samma avstånd, finns ju på den runda järnskivan under symaskinsfoten!

Och visst, det är järnskivan som är järnfotens bordsskiva! Lite rostborttagning och kärlek bara …

Jahapp. Då återstår att leta upp en ny lämplig fot till den där träskivan. Alternativt skruva ihop den igen med den andra skivan och använda som serveringsnurra. Jag vet dock av tidigare erfarenhet, från restauranger som använder snurrskivor, att barn (med dålig koll på hur centrifugalkraften fungerar) kan tycka att det är VÄLDIGT kul att sätta snurr på sådana. Så det får nog bli ett litet bord i stället.

Publicerat i Planering, renovering | Etiketter , , | 25 kommentarer

Långa barr: tall …

Postat den 14 juli, 2022 av Karin

Och så var det skogvaktaren som hade en fusklapp i sin skrivbordslåda:

Långa barr: tall 
Korta barr: gran

Själv kan jag skilja på gran och tall och jag vet hur en björk ser ut. Ek, ask och al likaså. Och asp, förstås: ”Aspen darrar i vindens musik och kan omöjligt hålla sig still. Den darrar för Jönköpings tändsticksfabrik och det det har den orsak till.” Men när det gäller de ogenomträngliga massorna med almsly och liknande är mina kunskaper bristfälliga. Jag försöker hålla tillbaka växtligheten så gott det går. Eftersom jag tycker det är jobbigt (och kontraproduktivt) att hugga ner almbuskagen, försöker jag håll dem kort. Klipper in och klipper ner. Och visar det sig, det är precis vad man ska göra om en av de där buskarna visar sig vara hasselnöt i stället!

Här har vi hassel till vänster och alm till höger. Det går ju någorlunda lätt att skilja dem åt när man granskar dem så här. Men de kraftiga lövmassorna är svårare att genomskåda.

Men syrran upptäckte små hasselnötskart häromdagen, under bladmassorna på en buske nära uppfartsvägen till mitt hus. Det ska bli spännande att se om det blir något ätligt av dem till hösten.

När hon kollade upp hur man bäst sköter en hasselbuske visade det sig att min slybekämpning har varit helt rätt. Klippa ner och klippa in, regelbundet. Sedan kan det vara så att hasselbusken gärna vill ha ett par varma år på sig innan den bestämmer sig för att det är dags att föröka sig. Som nu.

Här har vi almbuskage till vänster och hassel till höger. Eller var det kanske tvärtom?

Publicerat i Att odla, Trädgård, Tur | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Sommaren är den tid på året då …

Postat den 9 juli, 2022 av Karin

Min bror Gunnar, aka Skogsgurra (som tyvärr inte finns bland oss längre), brukade säga att sommaren är den tid på året då det som inte blev gjort i fjol inte blir gjort i år heller. Det ligger mycket i det och jag tror han har rätt, om man ser till helheten. Men ett och annat blir trots allt gjort och bland slår jag mig själv med häpnad.

Det fanns en gång en sittplats med en soffa och några stolar under balkongen. Mina föräldrar satt gärna där i skuggan under varma sommardagar. Då brukade de sätta en lapp på dörren på framsidan med texten: ”Vi är bakom”.

Med tiden tog dock jasminbusken över nästan hela platsen och vresrossnår fyllde i  tomrummen. Det blev ett ogenomtränglig buskage på den gamla platsen. Och nu borde jag förstås ha haft en bild på det, men det har jag inte. Bara en ganska ointressant bild på en av de där tio – tolv kärrorna med kvistar och grenar som jag forslade bort.

När jag klippt mig genom det som kändes som en törnrosahäck hittade jag en brädhög som såg riktigt sorglig ut. Jag hämtade en kärra för att köra skräpet till kasen som jag ska elda upp när väderleken tillåter. Men när jag försökte få ordning på brädorna insåg jag att de satt ihop och kanske kunde räddas till en sån där fin (och dyr) trädgårdssoffa som man kan köpa i butiken på Gysinge byggnadsvård.

Här är brädhögen på väg att bli en soffa igen. Någorlunda renskrubbad, trasiga bitar är utbytta, en ny strategisk tvärslå är på plats, lite limjobb återstår där tvingen sitter.

Och så här ser den ut idag, när den är tillbaka på sin plats under balkongen. Det är inte klokt vad nöjd man känner sig efter att ha slutfört den här sortens projekt!

Publicerat i Miljö, renovering, Trädgård | Etiketter , , | 11 kommentarer

Jag tog mig ett återfall …

Postat den 4 juli, 2022 av Karin

Jag brukar ju säga att jag är återfallsnybörjare när det gäller akvarellmålandet, men inser att jag efter ungefär sex års sporadiskt akvarellmålande borde hitta någon annan definition på det jag gör. Iblandmålare, eller sällanmålare, till exempel. Det är mest när jag går på kurser som jag kommer mig för att måla och nu var det dags igen: fem dagar i Malingsbo med den polska akvarellisten Michał Jasiewicz som lärare.

Ny lärare, nya metoder. Det är då jag känner mig som nybörjare. Michał målar helt annorlunda än jag är van: kraftigare, mer täckande färger och mycket vitt! Puristerna i akvarellvärlden anser ju att det bara är det vita pappret som gills som vitt och att blanda i vit färg anses (eller har ansetts) som lite suspekt. Så då är det ju kul att få gå loss med precis hur mycket vit färg man vill!

Här är ganska mycket utsparat vitt, men stolpar och snöeffekter lite här och där har jag duttat dit i efterhand med vit färg.

Vit färg på master och smådetaljer på båtarna.

Akvarellcentret i Malingsbo ligger vid en fin sjö och det finns gott om motiv i närområdet. Här en liten snabbskiss från verandan. Det skulle varit tallar, men blev någon sorts lövträd.

Där finns ett motiv som jag misslyckats med förr och trots att jag lovat mig själv att inte måla det igen, trillade jag dit på nytt. Här är årets version av den fina paviljongen nere vid stranden. Den gör sig mycket bättre i verkligheten än på mina målningar. Här är det nog bara flaggstången som är målad med vitt. Överst i flaggstången vajade den ukrainska flaggan, för att de som jobbade i köket skulle känna sig lite mer hemmastadda. De har återkommit år efter år, för att laga mat på kurserna, så även i år.

Här är en målning som bara har några små duttar vitt. Michał döpte den till ”Den galne trädgårdsmästarens trädgård”.

Och så ett riktigt svårt motiv från Valencia. Det märks att läraren också är arkitektutbildad och gillar motiv med hus och gatubilder.

Det blir mer skissande än jag är van vid (och som jag nog egentligen inte har tålamod till). Men lite kul att pröva på i alla fall.

Och vad tog jag med mig från denna kurs, om jag försöker summera? Kanske en ökad uppmärksamhet på att det är bra att hålla ihop motivet färg- och valörmässigt? Med en beige himmel funkar det bäst med en beige gata längst ner så att det blir lite enhetligt.

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att rita, färg, Planering, teknikövning, Träning | Etiketter , | 16 kommentarer

Midsommarfrid!

Postat den 24 juni, 2022 av Karin

Under 2020 arrangerade Svenska Botaniska Föreningen en omröstning om Sveriges nationalblomma. Liten blåklocka, Campanula rotundifolia, vann.

Och visst är den förtjusande, den lilla blåklockan, med sina tunna fina lätt rundade klockor. Gullig!

Det gladde mig mycket att det blev blåklockan som vann. För att den är trevlig, såklart, men mest för att det avgör den  den urgamla kampen mellan ängsklockan och blåklockan om vilken som är Dalarnas landskapsblomma. Inte kan blåklockan förväntas vara både nationalblomma och landskapsblomma samtidigt. Därmed biläggs gamla strider och hetsiga midsommardiskussioner om vilken blomma som egentligen är Dalarnas landskapsblomma.

Ängsklockan är min favorit. Graciös och elegant. Campanula patula. Campanula för ”klocka” och patula för ”vid” eftersom den öppnar sig.

Trevlig midsommar!

Publicerat i Debatt, Midsommar, Natur, Tävling | Etiketter , , | 12 kommentarer

Jag är osams med min dörrmiljö

Postat den 8 juni, 2022 av Karin

Dörrmiljön …

Vi har fått porttelefon, vilket innebär att man öppnar med sin mobil när någon vill in i porten nere i gatuplanet.

I reklambroschyrerna får jag veta att ”porttelefonen är en del av dörrmiljön” vilket får mig att se på den gamla skavda ytterporten med nya ögon.

Jag har dock sällan stött på en sån porttelefon som fungerar. När jag hälsar på hos vänner och bekanta med den sortens porttelefon brukar den vanligaste lösningen bli: ”Äsch, jag kommer ner och öppnar!” När man ska skrolla fram namnet på den man söker för att bli insläppt, är det dessutom ofta rätt svårläst; matt och skavd plast gör att man inte ser texten så bra. Då kan det hända att man ringer på fel namn. I värsta fall svarar då en sömndrucken röst som förklarar att klockan är tre på natten i Brasilien och ”ge fan i att ringa mig så här dags!”

Lägger man därtill möjligheterna att busringa på porttelefonen är jag sammantaget lite skeptisk till dessa nymodigheter. Men eftersom jag också har en ip-telefon tänkte jag att det vore fiffigt att koppla porttelefonen dit i stället för till mobilen. Ifall jag ska åka till Brasilien, eller så. Men porttelefonen vill inte ha med min ip-telefon att göra. Det funkar inte.

Jamen då vidarekopplar jag väl ip-telefonen till mobilen, dårå. Tänkte jag och gick ut på gatan för att träna på att öppna med mobilen. Det funkade inte heller. Och eftersom det gamla kodlåset är borttaget fanns det bara ett annat sätt att komma in genom porten, med nyckeln. Den hade jag inte tagit med mig, så jag var helt enkelt utelåst. I sådana lägen är det bra att ha barnen inom promenadavstånd, eftersom de har extranycklar både till min port och lägenhet!

Publicerat i bostad, När det skiter sig, otur, Planering | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Otänkbart, därför omöjligt

Postat den 23 maj, 2022 av Karin

”Den allmänna åsikten var att fyrtiotre år av fred och framsteg hade gjort ett krig mellan de utvecklade västerländska industrinationerna otänkbart, därför omöjligt. De moderna vapnens destruktionspotential, de kapitalistiska ekonomiernas ömsesidiga beroende och solidariteten hos Europas arbetarklass, förkroppsligad i Socialistinternationalens mer än fyra miljoner medlemmar, hade gjort militära konfrontationer föråldrade.”

Så skriver Ernst Pawel i sin biografi  Franz Kafta  – ett liv. Den är mer än en biografi, eftersom den också ger en kunnig skildring av politik och samhälle i Europa, särskilt Tjeckoslovakien, Österrike-Ungern och Tyskland.

Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand mördas den 28 juni 1914 av en serbisk nationalist. Österrike-Ungern, som ville få slut på serbiskt inflytande i Bosnien (och gärna ville provocera fram ett krig) utformade ett ultimatum med en kravlista som var omöjlig för Serbien att acceptera. Det fungerade. Serbien vägrade gå med på villkoren och Österrike kunde förklara krig.

Kafka verkar inte ha trott på något med omfattande krig. Möjligen ytterligare ett Balkankrig. Kafkas vän Max Brod skildrar stämningen i den krets Kafka tillhörde i Prag: ”Vi var helt enkelt enfaldiga … inte ens pacifister, eftersom pacifism åtminstone förutsätter en föreställning om att det finns något som heter krig och ett behov av att bekämpa det.”

För Österrikes det gick det inte så bra. De led ett förnedrande nederlag mot Serbien. Pawel skriver: ”Långt ifrån att röka ut ’terroristtillhållet’ drevs österrikarna i stället tillbaka, med stora förluster längs hela stridslinjen.” Kriget hade utvidgats österut och även där gick det riktigt dåligt.  ”Tidigt i september ansåg den österrikiske generalen Staff att det var dags för en första krigskommuniké, ett mästerverk av förljugenhet och bluff. De österrikare som levde i tron att deras arméer marscherade rakt mot Moskva fick nu veta att ’Lvov är fortfarande i våra händer'”

Jag måste erkänna att min reaktion när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina var lite som Max Brods, totalt oförstående: Det är ju otänkbart, hur är det ens möjligt att det får ske? When will they ever learn?

Kanske kan vi slippa utvidgade konflikter i Europa denna gång.

Den här bloggen är ju inte särskilt bra på omvärldsbevakning och lite slumpartad när det gäller rapportering om viktiga händelser i landet och internationellt. Men det kan kanske ändå vara på plats att notera att Sverige lämnade in en ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj i år. Och att Turkiet sätter sig på tvären.

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, Planering, Politik | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Jag som alltid drömt om att bli gåramålare …

Postat den 13 maj, 2022 av Karin

Vårt sopsug-system renoveras. Vi har en fiffig anordning för soporna där man lägger allt organiskt material i gröna påsar (och övrigt i vanliga soppåsar) och slänger i sopnedkastet. Sopsugen fraktar påsarna till en sopsorterings-central, som plockar ut de gröna påsarna så att det biologiska materialet kan bli biogas. Under renoveringen ser det ut såhär och det är ju inte så kul. Liknar aggressiva jättespindlar.

Det måste ju piffas upp. Frågan är hur.  Ett sätt skulle ju kunna vara att helt enkelt tejpa för någon målning som är tillräckligt stor. Det fungerar någorlunda, men det ser lite konstigt ut med vanliga tavlor i sopnedkasthöjd.

Därför tänkte jag att det vore kul att göra något mer tematiskt. Ett sopnedkastporträtt. Kanske såhär, helt enkelt.

Sopsugsrenoveringen gäller alla hus längs gatan, så jag skulle säkert kunna få avsättning för ganska många sopnedkastmålningar. Det skulle ju vara en variant av det som var mitt drömyrke som barn: gåramålare. Gåramålarna var mer eller mindre skickliga konstnärer som gick runt i bygderna och målade av folks hus och sålde målningarna till dem. Deras yrke dog dock ut när det i stället blev vanligt med flygfotobilder av gårdarna.

Jag skulle kunna variera lite från port till port, genom att till exempel färgmatcha de olika trappuppgångarnas väggar. Kanske så här?

Dessvärre ser min nya konstnärliga bana ut att vara lika hotad som en gång gåramålarnas. Det verkar som om sopsugen är färdigrenoverad och det ryktas att den redan är igång i ett grannkvarter… Nåväl. Då får jag väl glädja mig åt ett fungerande sopnedkast i stället.

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att måla, Porträtt, renovering | Etiketter | 9 kommentarer

Grön? Använder du köpegrön?!

Postat den 8 maj, 2022 av Karin

När det gäller akvarell betraktar jag mig som återfallsnybörjare och sällanmålare. Jag målar nästan bara när jag går på kurs. Utöver tisdagsgruppen som jag är med i på vintrarna har det blivit ganska många kortkurser under de sex-sju år som jag hållit på. Kanske i snitt tre veckoslut och någon endagarskurs per år. Plus vissa år en halv vecka i Malingsbo.

Malingsbo akvarellcenter är en idyllisk plats med en fin badsjö. Men just det här motivet har jag slutat försöka måla. Det är FÖR vackert.

Om jag räknar ihop alla dessa kurser och deltagare blir det – jösses! – bortåt trettio kurser och sammanlagt och kanske 350 kursdeltagare som jag mött. Alltid lika intressant att bekanta sig med olika trender och uppfattningar om hur det ska vara. Och alla kursledare har förstås olika förslag på utrustningslistor för deltagarna.

Detta kom jag att tänka på när jag inventerade mina färger inför sommaren och hittade bortglömda akvarellådor lite här och där. HUR kan det ha blivit så många? Och vilka konstiga färger jag har använt! Här finns lådor som jag tvekar att ha med på bilden, eftersom de är en smula pinsamma för en akvarellist.

De första lådorna köpte jag med färdigt innehåll, en till stan och en till landet. Plus ett par till barnbarnen. Det förklarar varför det finns några onödiga färger. Vit, som funkar dåligt i akvarell, men som ändå finns med i standardlådorna. Lila, som ju är plättlätt att blanda själv. Och grön! Vem vill ha ”köpegrön” när det går att blanda till så många vackra nyansrika gröna färger?

När jag blev mer intresserad av färgernas karaktär måste de klumpiga, nästan täckande kadmiumfärgerna kompletteras med mer transparenta färger. Därefter började jag gilla jordfärgerna och inredde en hel låda med sådana.  Ganska snart upptäckte jag att de där små halvkopparna inte räcker någonvart och gick över till helkoppar. Sedan blev den så kallade Ryska lådan populär, billig och pigmentstark, men aldrig riktigt någon favorit för mig.

En kursledare menar att man kommer långt med tre färger. En annan sa strängt att max åtta färger är vad man behöver. En kall och en varm av vardera blå, röd och gul färg, plus bränd och obränd sienna. Jag har testat med en liten åttafärger-låda. Men det räcker ju ofta inte. Jag vill ju ha umbra också och helst fyra blå och fyra gula. Och så slank det med en trevlig färg som heter green gold, som egentligen inte behövs. Nitton färger! Jag vet många som skulle tycka att det är pinsamt.

”Men”, kommer nog någon av mina kurskamrater att invända, ”du använder väl tuber?”

Eh … jo. Också. För det mesta. Men de där platta praktiska lådorna är lättpackade och bra.

Men nu blir det köpstopp ett tag, tills jag lyckats använda upp det mesta av de här färgerna.

I sommar blir det en Malingsbokurs igen, med ny kursledare. Det skulle förvåna mig mycket om hans utrustningslista innehåller någon färg som jag saknar!

Publicerat i akvarell, Att måla, färg, Planering | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tankspridd? Jag?? Jajamän!

Postat den 22 april, 2022 av Karin

För några år sedan skrev jag om den trösterika boken Handbok för tankspridda, av Johan Rapp. Där kan man läsa om svårslagna rekord, som kvinnan som tog buss till bilbesiktningen, eller tjejen som ringde till jobbet för att sjukskriva sig efter en hård festnatt, glömsk av att det var ett tag sedan hon jobbade just på det jobbet.

Riktigt så illa har den nog aldrig varit för mig, utan mer en fråga om förvirring av normalgraden. Som att försöka starta bilen med cykelnyckeln, lägga glasögonen i besticklådan och att glömma kassen med barnbarnens påskägg på tunnelbanan (linje 17 mot Åkeshov om någon vill kolla med hittegodset).

Andra lätt igenkännliga exempel är att gå iväg till jobbet på morgonen med soppåsen glatt dinglande i handen, att vandra ut på stan i de där blå tossorna man får hos tandläkare vid slaskigt väder, att lägga in fjärrkontrollen i kylen, eller försöka ringa med den, eller att tillkalla en låssmed som konstaterar att dörren redan är upplåst…  Jag skulle nog kalla allt detta för allmänmänskligt beteende.

Idag kan jag lägga till ytterligare en sådan förvirrings-incident på min redan ganska långa lista.

Jag var på väg till tandläkaren och stoppade ett munskydd i fickan. Eftersom jag var ensam i väntrummet började jag inte att sätta på det förrän det var min tur. Lyckligtvis hann jag hejda mig när jag kom på – innan jag satte mig i tandläkarstolen – att det inte är så lyckat med munskydd just där och då.

I en uppföljande bok framhåller Rapp att tankspriddhet är en bra egenskap ”ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration, om än på något annat”. Boken heter Rätten att vara tankspridd och konsten att komma ihåg. Det där sista, om att konsten komma ihåg, har jag tyvärr glömt vad det gick ut på.

Publicerat i Böcker, kaoskordinator, Livet, Planering | Etiketter , | 28 kommentarer