Jag tänker ibland att det kunde vara en bra idé att skriva dagbok, men har det inte blivit av hittills, så lär det inte ske nu heller. Bloggen får fungera som ett slags ersättning för den dagbok jag inte skriver; en ganska slumpartad blogg, där nedslagen i min samtid och mitt liv är mycket osystematiska.
Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.
Då sköts han av en stalker, John Schrank. Kulan gick igenom Roosevelts ytterrock, genom ett glasögonfodral och genom det hopvikta, ganska långa talet i hans innerficka. Den fortsatte in i bröstmuskeln och stannade där.
Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.
Sen höll han handen för munnen och hostade till för att se om det kom något blod, om hans lungor var skadade. Det kom inget blod, så han ryckte på axlarna och sa att det är bara ett köttsår och nu åker vi till valmötet så att jag kan hålla mitt tal. Det gjorde han och efteråt, på sjukhuset konstaterade man att kulan kunde stanna kvar där den var – att plocka ut den skulle troligen orsaka mer skada. På bilden visar hans sekreterare Elbert Martin upp talet, med kulhål genom sidorna.
Om det alls går att hitta något upplyftande i denna våldsamma berättelse är det väl möjligen Roosevelts lugn och hans uppmaning både till sina anhängare och till polisen att inte bruka våld. Han hade som polischef i New York bekämpat maktmissbruk och korruption och visste hur det kunde gå till.
Här hemma i Sverige kan vi i värsta fall gå mot en period av större godtycke när det gäller brottsbekämpning, med den långa åtgärdslista som de blivande regeringspartierna presenterat idag, tillsammans med Sverigedemokraterna. I det gemensamma Tidöavtalet finns åtgärder som kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, effektivare hemliga tvångsmedel, utvisning på grund av bristande vandel, visitationszoner och anonyma vittnen. 
På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.
Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.
Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.
Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.
Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp. 
Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.
Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?
Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.
Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.
När jag sedan såg de här förberedelserna för en fönster-renovering kom jag att tänka på konstverken på Söder-sjukhuset.
Han föddes den 23 september 1901 i en förort till Prag i en arbetarklassfamilj. Pappan var socialdemokrat, mamman var mer opolitisk, men troende katolik. När föräldrarna gifte sig fick pappan en kommunistisk medalj av mamman (katoliken) och mamman fick ett kruicifix. Seifert noterar detta i sina memoarer och tycker att det tyder på ett öppet sinne hos båda föräldrarna.
”Det spelar ingen roll vad man röstar på, det blir ju ändå som det blir, säger någon annan.” Förvisso kan det bli lite olika lösningar och konstellationer, det har vi ju sett täta exempel på de senaste åren. Men vill man att politiken ska dra åt ena eller andra hållet är det viktigt att vara med och putta den just åt det hållet.
Det var sent och jag såg inga röda utropstecken eller andra varningar någon stans och jag tänkte att det nog skulle dyka upp strängare varningar om det var något riktigt allvarligt. Så jag ställde bilen i garaget.
