Fjorton skrynkliga, handskrivna sidor

Postat den 28 februari, 2022 av Karin

I en av montrarna i den här vackra byggnaden ligger en liten skrynklig handskrift, bara fjorton sidor. Handstilen är vacker och häftet är bundet med blå silkestråd.

Den har kallats Europas första demokratiska författning och skrevs 1710 av Ukrainaren Pylyp Orlyk.

Den är på latin och finns idag i på Riksarkivet i Sverige. En kopia av den första ukrainska versionen finns i ett ryskt arkiv.

I höstas firade Ukraina sitt 30-årsjubieum som självständig stat efter Sovjetunionens fall (vilket är långtifrån första gången Ukraina är ett eget land).

Då lånades häftet ut från Sverige och ingick i en utställning i Sofia-katedralen i Kiev. En katedral som för övrigt grundlades av Olof Skötkonungs svärson, Jaroslav I, gift med Ingrid Olofsdotter.

I Ukrainas skiftande historia finns det gott om sådana kopplingar mellan Sverige och Ukraina.

Mazepa och Karl XII pratas vid i Bender. Kanske Mazepa säger ”Ska du inte ta och åka hem i alla fall?” Målning av G Cederström

Karl XII hade lierat sig med kosackledaren Ivan Mazepa och hans närmaste man Pylyp Orlyk, och de fanns med honom i Bender, efter förlusten vid Poltava. När Mazepa dog utsåg kosackerna Orlyk till statschef, ”hetman i exil”. I Bender slutförde han arbetet med den första ukrainska författningen, med maktdelning som princip. Den kallas också  ”Benderförfattningen”, den antogs den 5 april 1710 och är ett av Ukrainas mest betydelsefulla historiska dokument. Först 40 år senare skulle Montesquieu utarbeta liknande tankar i sin  skrift ”Om lagarnas anda”.

Under de följande åren kämpade Pylyp Orlyk för att befria västra Ukraina från Peter I och Moskvas trupper, men fick till sist ge upp 1714. Karl XII fick sällskap av Orlyk och ett fyrtiotal zaporizjakosacker när han återvände till Sverige. Det är sannolikt anledningen till att den lilla skriften finns i Sverige.

Skriften är tillbaka på Riksarkivet i Sverige igen. På museer och arkiv i Ukraina monterar man nu ned och gömmer undan värdefulla kulturhistoriska föremål. Personalen håller vakt  dygnet om för att hindra plundring. Den förödelse som bomber medför kan de inte göra så mycket åt, men de tänker försöka hindra att deras kulturhistoria förs bort eller saboteras på annat sätt.

Uppdatering den 1 mars: Sveriges radios P1 har idag ett långt inslag om hotet mot Ukrainas historia

Publicerat i Arkitektur, historia, Jubileum | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Bruk och missbruk

Postat den 25 februari, 2022 av Karin

När Putin häromdagen förklarade varför Ukraina är mer ryskt än Ryssland och hur Kiev egentligen är alla ryska städers moder (i min hemmagjorda sammanfattning av hans timslånga tal) gjorde jag som jag brukar, jag tog fram Nationalencyklopedin.

Där får jag lära mig att ordet Ukraina är ett östslaviskt ord för ”gränsområde”, vilket är en bra sammanfattning av landets historia, ”ständigt omtvistat och ofta behärskat av starkare grannar”. Det tidiga kievryska riket, som Putin eventuellt talade om, utvecklades till följd av den handel som vikingarna från det blivande Sverige bidrog med på sin väg till Bysans. ”Detta verkade befruktande på samhällsutvecklingen och bidrog till att infoga Kievrus i en europeisk gemenskap”, står det i Nationalencyklopedin.

”Kiev, som vikingafursten Oleg erövrade 882 och gjorde till huvudstad, framväxte på 900- och 1000-talen till ett mäktigt kommersiellt och kulturellt centrum.” Ja, egentligen var det enligt vissa källor svenskarna som grundande inte bara Ukraina utan hela Ryssland. Sedan har det böljat fram och tillbaka i så komplicerade mönster att det är svårt att återge.

Såatte … Nej, jag tycker inte att Sverige ska gör anspråk på Ukraina, med åberopande av historiska argument. Jag menar bara att det är vanskligt att grunda sina krigsstrategier på omtvistade historiska fakta. Och att det gäller att se upp med missbruk av historien i politiska syften.

Karta i Nationalencyklopedin, band 19, tryckt 1996. Då ingick Krimhalvön fortfarande i Ukraina.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter , | 11 kommentarer

Planeringsproffs

Postat den 22 februari, 2022 av Karin

Jag skriver sällan komihåglistor när jag ska handla. Det går för det mesta bra ändå och skulle glömmer jag något är det ju inget större problem i en stad där affärerna ligger nära och har öppet för det mesta. På landet är det lite annorlunda: lite längre till affären och bara en butik att välja på, vilket kan kännas pinsamt när man återvänder för tredje gången samma dag för att komplettera. ”Välkommen tillbaka!” säger expediten glatt.

Ibland känner jag mig som Lisa och Anna i Bullerbyn när de går den långa vägen till affären för att handla. Till Lisas mamma: jäst, falukorv av den bästa, ett paket ingefära, ett synålsbrev, en burk ansjovis, sötmandel. Till Annas mamma: knäckebröd, kaffe, bitsocker, gummiband och så falukorv av den bästa. Farfar vill ha bröstsocker och liniment. De traskar iväg och hittar på en sång om allt de ska köpa, med refrängen ”en bit falukorv utav den bästa”.

De glömmer förstås det ena efter det andra och måste återvända ett par gånger. Till sist är de ganska trötta på sitt uppdrag när de stretar hemåt och sjunger om den där falukorvsbiten. De tvärstannar när de inser att de glömt just falukorven. Tillbaka igen. Så är det alltsomoftast för mig också.

Men nu har jag fått planerings-hjälp av en sjuåring och en fyraåring (snart fem!). Det är otänkbart för dem att åka till affären utan komihåglista! De turas om att skriva och båda klarar att skriva det mesta. Det är ju lätt att lista ut vad ”husonspaper” är.

Fyraåringen berättade för mig att det där som låter som ”ng”, i släng, det stavas med TVÅ bokstäver n och g. Hans föräldrar har ingen aning om hur han kan kunna sånt, men jag misstänker att det kan vara följden av att ha ett äldre syskon. Det var så jag lärde mig att läsa och skriva. Och jag ser hos barnbarnen nu, samma förtjusning som jag kände då, över allt det går att veta. Måtte den känslan få vara kvar så länge som möjligt!

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Förebild, Planering | Etiketter , , | 11 kommentarer

Vem var det som hade en dålig dag på jobbet, TV4?

Postat den 16 februari, 2022 av Karin

Anna Leporskaya är en sovjetisk konstnär från Ukraina. Hon var elev till den mer kände Kazimir Malevich.

Malevich var från Kiev, verkade i Ryssland och i Sovjetunionen under den första avantgardistiska perioden. Han var påverkad av allt som hände i Europa under årtiondena kring förra sekelskiftet: impressionism, expressionism, fauvism, konkretism och kubism. Hans slutsats blev Suprematism, som innebar att det är färg, linje och form som är själva motivet.  Den mest extrema av hans målningar är Vitt på vitt, som idag hänger på Moma, Museum of Modern Art, i New York.

Anna Leporskaya, verkade i samma anda, om än inte lika extremt. På trettiotalet påbjöd Stalin den socialistiska realismen, där konstens roll var att bygga upp det kommunistiska samhället (vilket på sätt och vis är motsatsen till socialrealism). Leporskaya målade allt mindre och övergick i stället till att jobba på porslinsfabriken Lomonosov i en godkänd modernistisk stil. Så här ser en av hennes tekannor ut i serien ”Geometri”.

Hennes oljemålningar verkar dock ha varit accepterade för hon har fått utmärkelser som ”Honoured Artist of the Russian Soviet Federative Socialist Republic”.

En av hennes målningar heter ”Tre figurer” och föreställer tre personer med tomma ansikten. Kanske helt okej om konstens roll skulle vara att tjäna massan, inte individen?

Men sett på ett annat sätt kan den ju också uttrycka alienation och vilsenhet i verkligheten.

Så tolkade i alla fall museivakten Alexander Vasilyev tavlan, när den var utlånad från Moskva till Jeltsinmuseet i Yekaterinburg. Han tyckte den var otäck. Han noterade att besökarna på museet reagerade på samma sätt. Några tonårsflickor protesterade mot de tomma ansiktena och bad honom rita dit ögon. ”Gör det! Du jobbar ju här!”

Så då gjorde han det, den nyanställde vaktmästaren, första dagen på jobbet. Han tog fram sin kulspetspenna och ritade dit ögon på två av figurerna.

Längre hann han inte innan han blev stoppad. Det hela har valsat runt som en skandalhistoria i hela världen. Tyvärr sällan med någon som helst bakgrund eller information om konstnären. Värst var TV4 som hade en flabbig stund om ”En dålig första dag på jobbet”.

Inte ens radions P1 kunde göra ett vettigt inslag på detta. En en lång stund fick man lyssna till ett krafsande ljud och sedan kom förklaringen att det nog var så det lät när den där korkade vaktmästaren ritade dit ögon på tavlan. Det enda man fick veta om konstverket var att det är värt nio miljoner kronor.

Trist med den taffliga medierapporteringen i svenska medier, tycker jag. Men jag är övertygad om att Anna Leporskaya skulle vara mycket nöjd med vaktmästarens reaktion och aktion.

Publicerat i Att tolka, Debatt, konst | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Hund eller katt eller båda?

Postat den 10 februari, 2022 av Karin

Det finns ett citat som brukar tillskrivas den moderna akvarellteknikens fader, Arne Isacsson:

”Att måla med olja är som att ha hund, men att måla med akvarell är som att ha katt.” Det ligger mycket i det. Med olja bestämmer man mer själv, kan planera och ändra sig om man vill. Oljan är helt enkelt ganska lydig. Samma gäller akryl. Med akvarell är det en helt annan sak. Den gör lite som den vill och kan hitta på både trevliga och otrevliga överraskningar. Varje färg har sin utpräglade personlighet, någon är extremt transparent, en annan lite opak, en lägger sig slätt och jämnt, en annan bildar blomningar och oväntade formationer. Det finns kantbitare, löpare och stainers, dvs sådana som färgar in pappret hårt och bestämt, medan andra går att lyfta bort, lite försiktigt. Kort sagt många viljor.

Med olja och akryl är det en helt annan sak. Inga överraskningar. Lagd färg ligger, liksom. Jag testade att måla med akrylfärg i helgen och det var till en början väldigt roligt att få bestämma allt själv. Och att jag kunde måla över och ändra när jag ombestämde mig. Akrylfärgen torkar fort och man kan måla över på nytt. Om man är påpasslig kan man testa att torka bort lite av ett färglager så att det som finns under tittar fram. Så har jag gjort på den här målningen.

Den här funderar jag på att fortsätta på. Eventuellt ska den där mörka ytan, mitt i bild, ljusas upp så att det ser ut som om skogsbranden (är det väl?) speglar sig i en vattenyta. Sånt är svårt i akvarell.

På den tredje dagen märkte jag att jag började bli lite otålig. När jag höll på med den här målningen, som till en början såg helt annorlunda ut, med mycket klarblått, utbrast jag: ”Men hjälp till lite då!” En akvarell kommer alltid med egna förslag som ger nya idéer och lösningar. Och med lite tur kan sådana ”happy accidents” ge riktigt lyckade resultatet. Med akrylen måste jag kämpa på själv och hitta på alla lösningar på egen hand. Det innebär ett annat sätt att tänka.

Så vad ska jag välja i fortsättningen, hund eller katt? Medgörlig och lydig akryl eller självständig, för att inte säga självsvåldig, akvarell? Jag skulle tro att växelbruk är det bästa. I stället för att riva sönder en besvärlig akvarell som man tröttnat på, kan man låta den torka och måla över med akryl. Det blir nog lite både och för min del i fortsättningen.

Uppdatering:

Och här är en hund- och kattbild från Brorsdottern som håller med om att både hund och katt är bäst.

Publicerat i akvarell, Att måla, färg, teknikövning | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Källkritik

Postat den 31 januari, 2022 av Karin

Den här bilden har valsat runt på sociala medier och lockat fram mycken munterhet och mer eller (mest) mindre fyndiga kommentarer. Jag tycker den är fånig och framförallt ser den manipulerad ut. Det är något konstigt med händerna. Vinkeln på den barska damens hand. Kanske också handens storlek i förhållande till mannens. Och ljuset på den förmodade mamman är på något sätt gråare.

Hursomhelst förundras jag över den allmänna acceptansen av detta foto. Jag har inte hittat någon som ifrågasätter äktheten, men å andra sidan har jag inte letat särskilt mycket heller. I den kommentarstråd som jag följde var det vara idel kommentarer om de framtida kraftmätningarna mellan de två kvinnorna. Ett harmlöst skämt? Jovars, men lite källkritisk uppmärksamhet skadar inte.

Bilder som väckt desto mer kritik för att vara manipulerade, är dessa. De finns överallt på stan och det är reklambilder för ljudböcker, men ingen bryr sig om böckerna. Det är handen som är i fokus.

Alla som kämpat med att få en jämn och kraftig solbränna (här handlar det om 60- och 70-tal), vet att det är lönlöst att sola handflatorna och hur brun man än blir på översidan av handen så förblir man lika ljus som innan under naglarna. Om man spretar med fingrarna kan man bli brun på fingrarnas sidor, men inte på handens insida.

Tro mig, jag har kämpat i solgasset med äggklocka för att få en jämn och fin solbränna. Att bli brun bakom öronen var till exempel ett bekymmer, men det löste vi med att vända profilen mot solen och tejpa fram öronen. Även baksidan av öronen fick lite färg på det sättet.Men att satsa på handflator och fotsulor var absolut ingen idé.

Företaget bakom annonsen har sagt att det var ett misstag. Den annonsbyrå som utformat annonsen har sagt att det var ett misstag. De hade bara tagit en av de färdiga bilder som går att köpa på nätet, lagt på färg och klippt in mobilbilden i handen. Tänk om alla bildmanipulerare kunde vara så ärliga. Eller tänk om bildmanipulationerna kunde minska!

Uppdatering 1 Februari:

Nejmen hallå, Bookbeat, ta det inte så hårt! Inte behöver ni plocka bort alla annonserna bara för att ni klantat er lite med redigeringsverktygen.

Idag var alla annonserna med den där förmörkade handen bortplockade i tunnelbanenedgången. Det var inte en allmän omaffischering, för alla andra affischer satt kvar. Men på den här längan satt det i förrgår en radda bokbeataffischer. Till exempel som den ovanför till vänster, som jag tog just här. Den till höger tog jag i tunnelbanen vid Slussen. Undrar om den sitter kvar?

Publicerat i #när det skiter sig, Att tolka, färg, Foto | Etiketter , | 22 kommentarer

På onsdag kom den lilla damen igen …

Postat den 20 januari, 2022 av Karin

I oktober fick jag plötsligt och oväntat ont i en fot. Hålfoten och underbenet. Tänkte att det går väl över, men det fortsatte att göra ont och efter en vecka ringde jag vårdcentralen för att få en tid. Det är inte det lättaste; i början av december fick jag komma.

På vårdcentralen fick jag träffa en ny (inhyrd) läkare som var ortoped. Efter att ha knackat och klämt på relevanta punkter och knycklat ihop mig för att kolla om skelettets olika delar sitter ihop som de ska, föreslog han att jag borde träffa en sjukgymnast. ”Va”, sa jag ”en sjukgymnast?” Det kändes lite irrelevant, men läkaren insisterade på att det var vad jag behövde.

Sjukgymnasten sa att detta var verkligen inget för honom, eftersom det verkade mer handla om något cirkulationsrelaterat. Ny kontakt med vårdcentralen som föreslog ett blodprov. Ny läkartid i januari för uppföljning av proverna.

Rosenlunds sjukhus. Varför är sjukhus ofta så ocharmiga i sin utformning?

Jag fick träffa ytterligare en ny (också inhyrd) läkare som inte verkade  verkade ha läst på. Han sa att jag borde träffa en ortoped. ”Va?”, sa jag ”det har jag ju just gjort.”

Läkaren tyckte att det ändå är bäst att utesluta skelettskador och remitterade mig till röntgen på Rosenlunds sjukhus.

”Va!”, sa jag, ”där är det ju sådana köer att man aldrig kommer in!” Nä, det hade läkaren aldrig hört talas om, deras Drop in funkar finfint, enligt honom.

Så jag linkade iväg till Rosenlunds sjukhus för röntgen.

”Ack nej”, sa Rosenlunds sjukhus, ”här är så fullt att vi inte kan ta emot dig. Kom igen en annan dag, gärna en förmiddag mitt i veckan.”

Så på onsdag kom den lilla damen igen. Men då sa sjukhuset ”Ack nej, datasystemet på röntgenavdelning har pajat, här är en remiss till Farsta i stället”.

I Farsta finns bra och gratis parkering, så det gick smidigt att ta sig dit med bil och leta upp läkarhuset i sin undanskymda vrå. Men där hade röntgenapparaten gått sönder, så det gick inte att röntga. ”Försök på Dalens sjukhus”, sa Farsta.

På Dalens sjukhus har de ett parkeringssystem som sköts via sms. Man ska knappa in väldigt många siffror, som finns att läsa i liten stil på en skylt högt upp. Med hjälp av en längre medmänniska med god synskärpa gick det bra. ”Kom ihåg att du ska skicka ett nytt sms och avsluta parkeringen när du åker härifrån”, sa medmänniskan.

På Dalens sjukhus var det också många väntande, men gott om plats så att det gick bra att tillbringa dagen med fika och tidningsläsning. Det tog sin lilla tid, men röntgad blev jag och jag hann kasta mig iväg i sista minuten för att hinna åka innan stängningsdags och hämta ut ett paket som legat lite för länge på sitt utlämningsställe.

I morse fick jag ett sms från Dalens parkeringsbolag om att min parkering avlutats och att jag har debiterats för maxtid.

Publicerat i #när det skiter sig, kaoskordinator, Livet, Planering, Politik | Etiketter , | 49 kommentarer

Snyggt men inte pråligt …

Postat den 9 januari, 2022 av Karin

Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.

Därför tittar jag ganska urskillningslöst när jag väl blir insläppt. Videoinlägg där den ena  idén avlöser den andra och jag kommer på mig själv med att bara sitta och titta en lång stund. Tills jag inser att jag redan vet hur man gör en ugnsomelett. Eller att det inte är någon idé för mig att steka mina ägg i en paprika-ring, eftersom jag tycker att de är godare utan paprika. Men okej, det kan vara en bra idé om man ska servera flera personer (som gillar paprika) om man vill att det ska se lite snyggt ut.

Eftersom jag är uppväxt i en snickarverkstad lockas jag särskilt av inlägg om träslöjd. Även om min reaktion oftast blir ett häpet: ”Men varför?!”

Här har någon lagt ner stor möda och mycket lim på att såga ut hål i ett trasigt träblock och sedan såga ut figurer som passar i hålen. Figurerna pressas ner i hålen, limmet som pressas ut torkas bort, uppstickande bitas sågas av och det hela slipas. Träblocket med en spricka har fortfarande en spricka, men sitter sannolikt ihop. Men varför? Projektet kan inte vara motiverat av brist på träbitar, för under arbetets gång gick det åt en hel del finfina träbitar för att såga till de där hophållande figurerna.

Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.

Men det jag ser i Facebookflödena är av ett annat slag. Komplicerat och resurskrävande. Man bör helst – utöver vanliga verktyg – ha tillgång till svarv, fräs, rikthyvel, planslip, vinkelslip, sågklinga, pelarborr, bandsåg, tigersåg, svets, skruvstäd, mm. Är det kanske verktygsfabrikanterna som sponsrar alla dessa inlägg?

”Snyggt men inte pråligt, sa fan och målade svansen ärtgrön”, som vi brukade säga hemmavid.

Eller är det rentav instruktivt och nyttigt för de specialintresserade? För, säga vad man vill om Facebook, visst finns det användbara och intressanta instruktionsfilmer för alla tänkbara nördgrupper. Mina stapplande handarbetsförsök nyligen skulle varit omöjliga utan Facebook och Youtube.

Kolla här min alldeles egna boro-fåtölj. Armstödet riskerade att bli söndernött så jag har satt på ett armstödsskydd, som blev söndernött. Då lagade jag hålet med gammalt sysilke (eller kan det heta mouliné-garn?), som troligen kommer från Bågenholms sybehörsaffär i Falun, där min mamma jobbade extra med att brodera dukar i sin ungdom.

Publicerat i Förebild, Ordspråk och talesätt | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Nyårslöften

Postat den 31 december, 2021 av Karin

Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.

Känns lite oviktigt idag, kan jag tycka. De löften som känns vettiga nu handlar om klotets framtid och välmåga. Och nyåret kan vara en bra tidpunkt att tänka igenom vad som går att göra, BÅDE som individ och som – ja vad ska jag kalla det – samhällsmedborgare, kanske. Även om var och en gör sitt bästa i vardagen (mindre köttätande och resande, mer egen odling och bättre sopsortering) krävs det krafttag från regeringar och storföretag också. Och det händer ju bara om alla uppmuntrar, tjatar, påverkar och bojkottar. Så, jag lovar att bli mycket bättre på att sortera plast (där slarvar jag ibland) och jag ska fortsätta att lära mig mer om skogsbruk och tjata på de personer och institutioner som jag tror kan påverka utvecklingen.

Teckning av Horndalskonstnären Rune Bergström

Just nu sitter jag i det där huset längst bort på bilden och har utsikt över uthusen och grannhuset. I huset till vänster bodde för hundra år sedan åtta familjer och i mitt hus bodde fem familjer. Det långa låga huset är en jordkällare, där varje familj hade sin avdelning. Över större delen av markytan odlades potatis. Och utanför bild till höger finns de tolv dassen, ett för varje familj.

Alla som kunde odlade potatis Här får min farbror hjälp av en släkting att ploga upp ett rejält potatisland vid sitt hus, intill sjön.

Det gällde att ha potatis för hela vintern i potatiskällaren. Och morötter, juläpplen, äppelmos, och lingonburkar. Om man dessutom, som farmor och farfar hade höns och ko kunde det gå att klara även rätt svåra tider.

Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.

Gott 2022, med ett minimum av sopor!

PS. Dessutom kommer jag att stoppa alla fyrverkerier jag kan, trots att det är så härligt. Jag blir extremt uppiggad och på bra humör av fyrverkerier, men, men …

Publicerat i Livet, Nyår, Trädgård | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Årets granbetraktelse

Postat den 17 december, 2021 av Karin

Barndomsgranarna var spretiga saker, ofta huggna i närområdet eller i någon kraftledningsgata. Ändå framstod de som överdådigt vackra när de väl fått på sig glitter och diverse färggranna dekorationer, som flagggirlanger, blanka kulor, kristyrkransar, julgranshjärtan i glanspapper och julgranskarameller i silkespapper.

Julen är ju inget för sparsmakade esteter; de som fått för sig att det ska vara smakfulla julgransprydnader har nog missförstått konceptet. More is more och för mycket kan det inte bli.

Här har vi en barndomsgran i halvklätt skick. Såvitt jag kan se har det inte kommit upp några kristyrkransar ännu. Dem brukade min bror och jag gnaga på, lite försiktigt på baksidan, godissugna som vi var. Sen snurrade förstås baksidan fram och mamma fällde någon road kommentar om att det verkade som om det varit möss i farten. Och ljusen! Små stearinljus som fästes med en kraftig klämma på de stadigare grenarna.

Där fattas fortfarande också alla fina pastellfärgade små plywood-änglar med finurlig uppsyn, som pappa sågade ut med bandsågen och mamma målade.

Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.

Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.

Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.

Väl hemma i Sverige igen det till en början vanliga granar från kraftledningsgator och när barnen var små knöt jag fast granen i taket, för att den inte skulle välta. Med tiden blev jag dock lite trött på granar av nollreferenskvalitet och började snegla på plastgranar. Till sist slog jag till och köpte en på Åhléns. Jag måste ta taxi hem med åbäket, men taxichauffören var från Grangärde och det var snudd på att han vägrade köra mig. ”Ska du verkligen ha hem den DÄR?!” Jo det skulle jag. Den granen har fört ett omväxlande liv, ibland i källaren, ibland tagen till nåder och några år på rymmen, men nyss återfunnen på bodvinden.

I övrigt består julpysslet i år av att återanvända kasserade akvareller. De akvareller som är målade på 300 grams papper, eller tunnare, kan med fördel användas till julhjärtan. Som till exempel det här.

Trevlig fjärde advent!

Publicerat i akvarell, Jul | Etiketter , , | 22 kommentarer