De där pumporna, varifrån kommer de? Jo, det handlar om en listig irländare, ”Stingy Jack”, som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ. 
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Men han fick i alla fall en bit glödande kol från helvetet och för att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en stor rova för sin kolbit. Och så irrar han omkring än idag! Eftersom han är en ond och opålitlig typ gäller det att hålla honom borta och det gör man bäst med en utkarvad rova, eller pumpa med skrämmande uppsyn. Och eftersom Halloween kommit att handla inte bara om de heligas afton (Hallow Eve) utan också om häxor och benrangel, kan det vara säkrast att sätta något avskräckande på farstukvisten just den helgen.
Man kan också klistra upp något skrämmande på ytterdörren, som det här:
Om man vågar sig på att lyda uppmaningen att öppna hittar man hemskheter som en pumpa, spöken och en popup fladdermus.
Halloween är ju en rätt ny företeelse i Sverige och i början tyckte jag som många andra att det mest är ett fånigt kommersiellt amerikanskt påfund. Men jag har ändrat mig när jag insett vilken kreativitet det lockar fram och hur kul ungarna har. Och amerikanskt är det ju inte.
Happy Haloin!
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
relingen. Hur öser man en båt som är alldeles full?
Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”
