Sommartid

Postat den 16 maj, 2011 av Karin

Vi har infört sommartid. Köksklockan ramlade ner och efteråt var den sig inte riktigt lik. Gick långsamt och motvilligt, men gick. Nytt batteri gjorde ingen skillnad. Den hade blivit lite tilltryckt i nosen och för att visarna skulle kunna röra sig som det är tänkt, plockades sekundvisaren bort i en varsam operation. Ingen skillnad. Då offrade vi minutvisaren också och se, nu tickar den på som den ska och det känns skönt att bara behöva bry sig om timmarna, om ens det.

En miljon sekunder är 11 dagar och fjorton timmar, lite avrundat. Då är det ungefär sex miljoner sekunder kvar av sommaren och det kan vara skönt att slippa tänka hela tiden att hjälp, nu är det bara fem miljoner niohundratretusenåttahundranittiosex sekunder kvar, niohundratretusenåttahundranittiofem…

I trädgården följer växterna sin egen tidtabell och den paradrabatt som min farbror anlade på sextiotalet (50 år sedan!) har fortfarande spår av den ursprungliga årsrytmen. Den börjar med pärlhyacinter, påsk- och pingstliljor, gullvivor och andra vårblommor i maj.

Och dessutom några okända arter, t.ex. en fin växt som är vacker hela sommaren med sina färgrika blad, men som bjuder till lite extra i maj, med söta cerisröda blommor. Undrar vad den heter?

 

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter | 6 kommentarer

Fångat i de strida bloggströmmarna

Postat den 15 maj, 2011 av Karin

Det skrivs ofattbara mängder på nätet. Blogginläggen virvlar förbi och man missar tusentals intressanta, kloka och roliga blogginlägg varje dag.

Då är det bra att det finns en slags tipsverksamhet i form av olika bloggutmärkelser, varav en nu landat hos mig. (Tack Eva, mycket hedrad!) Så här skrev upphovskvinnan till just denna:

”Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna ”girl-power award”.

Väldigt sant! Möjligen med tillägget att karlarna ofta kan få till det också. Men nu är jag alldeles villrådig om vad jag ska göra härnäst. Situationen kräver att jag skickar utmärkelsen vidare. Men som nybörjare på fältet kan jag väl inte börja dela ut ”awards”?

Jag gör i stället så att jag tipsar om två bra blogginlägg som riskerar att alltför snabbt spolas bort i de strida bloggströmmarna. Det första är skrivet av Ketchupmamman som har ”en omtänksam blogg som får andra att känna sig som bättre föräldrar”. Hon är alltid läsvärd, väldigt rolig, mycket klok (nej förresten, ibland kan hon vara rätt galen!) och med en skarp blick för samtidens udda sidor. Hennes inlägg om skolans roll för demokratifostran kan man gott spara ner och läsa om ibland. Samt bokmärka henne i största allmänhet, för att få en daglig dos uppiggande läsning.

Den andra är Kafka på jobbet, som delar med sig av sina läsupplevelser på ett generöst och ambitiöst sätt. Alltid en oväntad vinkel, alltid mycket välskrivet. Men det inlägg som jag fastnade särskilt för, handlar om när Johanna Tydell besöker modersmålslärarnas förening. Ett litet mästerverk, med mycket värme, humor och självironi.

PS. Bland alla bloggar därute finns en som jag försöker läsa någorlunda regelbundet, Tawna Fenske i USA. Låt er inte luras av det rosa fluffet. Eller att hon skriver i genren ”Romantic comedy”. Det är en skärpt tjej. Hon skrev för rätt länge sedan (dvs i höstas) ett inlägg om det där svåra med att skriva genom att gestalta, inte genom att beskriva. Ni vet: ”Show, don’t tell!”

 

Publicerat i Att läsa | 2 kommentarer

Ni har väl valt sommartema?

Postat den 13 maj, 2011 av Karin

Mellan hägg och allt det där som kommer sedan, kan det bli lite glesare med blogginlägg. Men jag kommer nog inte att kunna avhålla mig helt från att dela med mig av odlandet och andra lantliga fröjder. Planer finns. Restaurering av en gammal förfallen paradrabatt, till exempel.

Trädgårdsfirman Plantagen delar frikostigt ut råd till sina kunder. Årets tema är ”Shabby Chick” och det tyckte jag lät väldigt rätt och enkelt att fixa för mig. Det ska vara lite sjavigt, nött och skavt. Som skräddarsytt för våra väl använda miljöer. Men när jag detaljstuderar konceptet inser jag att det innehåller svårbemästrade inslag.

Rosor har inte funkat så bra vid upprepade försök, lavendeln tvärdog och det är glest mellan obeliskerna norr om Dalälven. Så jag släpper nog shabby chick-temat och satsar helhjärtat på shabby shabby i stället.

Vad sägs om en plåtburk med lite kvistar från en omkullfallen hägg, till att börja med?

Publicerat i Livet | 12 kommentarer

Inte så klyftigt

Postat den 12 maj, 2011 av Karin

”Klyftorna får inte bli för stora” löd en bildtext i DN i går. Jag skulle kanske ha läst den där artikeln om riskerna med ökande sociala klyftor om inte illustrationen fångat min uppmärksamhet i stället. Jag hann fundera i några sekunder på exakt när en mandarinklyfta blir för stor och vad nackdelarna i så fall skulle kunna vara. Och vem bestämmer rätt storlek? EU?

Sedan insåg jag att det återigen bara var frågan om sådant där tröttsamt bildskval. En bild som förvirrar mer än tusen ord. Så jag bläddrade vidare.

Jag vet inte vad det kallas men det vore intressant att få en teknisk term för detta, när illustrationen säger något helt annat än texten. Det liknar en språklig bildkrock, katakres, som det kallas när två bildliga uttryck blandas ihop: Halsbrytande fingerövningar. Eller som jag hörde på radio för ett tag sedan: Vi ska rikta kikaren mot framtidens sköte… Är det bara jag som får bisarra gynekologassociationer här?

Med dagens krav på att allt ska illustreras blir det allt vanligare med den här sortens ”bildkatakreser”. Missvisande bilder. Bilder som leder tankarna åt något helt annat håll.

Jag är i alla fall tacksam för att bildredigeraren inte valde en annan av de vanligast förekommande användningarna av ordet klyfta idag. Samtidigt som jag själv naturligtvis inte kan avstå. När Angela Merkel uppträdde urringad på invigningen av operahuset i Oslo 2008 blev det stora rubriker i stil med ”Klyftan som delar Europa”. Utan någon som helst täckning för rubriken i texten, får man väl tillägga.

Det ser ut som om ursprungsbetydelsen för ordet klyfta är på väg att försvinna. Och att hitta illustrationer är inte lätt, det måste jag medge. Man får leta i gamla vykortsalbum eller bland semesterbilder från förr då naturscenerier som Hunnebo klyfta var populära utflyktsmål.

Men frågan kvarstår. Finns en term för missvisande illustrationer, eller kan man helt enkelt använda begreppet bildkatakres?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , | 7 kommentarer

Platt som en pappersdocka

Postat den 11 maj, 2011 av Karin

På tunnelbaneperrongen vid Slussen stod en flicka på sju-åtta år och hennes mamma.

– Mamma, är det där en pappersdocka?

– Va? Nej, det där är ett foto av en riktig människa.

– Men hon ser konstig ut.

– Ja, de har väl skurit bort lite i midjan och på låren, tror jag.

– Skurit bort?! Går det?

– Ja, alltså bara på bilden. De har liksom klippt bort lite på sidorna på fotot.

– Jamen, då är det en pappersdocka?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet | 2 kommentarer

Man ska vara försiktig med sina önskningar

Postat den 10 maj, 2011 av Karin

… de kan gå i uppfyllelse. Jag skulle verkligen vilja se en bild från fartkamerorna, har jag sagt ibland. Jag undrar om det är riktiga bilder eller bara bilnumret som registreras på något finurligt digitalt sätt. Och om de alls är igång de där kamerorna. De kanske bara är attrapper.

Nu har jag fått min nyfikenhet stillad: Kamerorna är INTE attrapper, de fungerar utmärkt. På den här bilden kommer jag i god fart på Salaslätten i lånad bil med medvind i ryggen.

Då uppstår nya frågor: Hur kan de veta att det var jag? Bilföraren, inte bilägaren ska betala böterna. I brevet med föreläggandet finns en pedagogisk broschyr som berättar om ”förundersökningen”, som det heter när de kollar upp vem det är som kör. Där står att man gör en matchning mot körkortsregistret, helt enkelt, och vips har man fått fast fortköraren. Jag är ”skäligen misstänkt för hastighetsöverträdelse”.

Men vänta lite, stopp och belägg, nu gick det för fort igen! HUR hittar de mig. Det är ju inte min bil. Jag blir tvungen att ringa och fråga.

– Jo, men du förstår att alla ansikten har sina speciella kännetecken, säger den trevliga damen på ATK-sektionen i Kiruna. Det är bara att kolla lite noga och jämföra med bilderna i körkortsregistret.

– Men det finns väl några miljoner körkort i detta land. Var börjar ni?

– Vi kollar förstås bilägarens familj till att börja med…

Jaha, då var det ju inte så svårt. Det är sonens bil och risken att förväxla mig med honom eller sonhustrun är mycket liten. Så nu funderar jag på om jag ska bli upprörd över detta storebrorssamhälle som ser allt (även att jag stoppar en mandarinklyfta i munnen när jag kör) eller om jag ska tycka att det är bra att man håller efter fartdårarna. Jag körde 96 km på en 90-väg, vilket också krossar en gammal illusion om att man kanske har en ”rabatt” på ungefär 10%. Att 90 egentligen betyder upp till 99.

Därmed har jag ett par nya körregler att hålla mig till: Inte peta näsan när jag kör, för man vill ju inte att det ska vara den sista bilden om det skulle hända något (på passagerarplats går det däremot bra, för den maskeras). Och så är det bäst att hålla de hastigheter som anges.

Men vad menade hon med speciella kännetecken? Har jag väl inte?

Publicerat i Att tolka, Livet | 12 kommentarer

Missade kosläppet!

Postat den 9 maj, 2011 av Karin

I helgen har det tydligen varit kosläpp som dessutom var koordinerat (ursäkta!) i hela landet. Hur det nu går till med klimatskiftningarna från norr till söder. Glada kor från Bengtsbo på bilden till vänster. Vi hade ingen aning om att detta evenemang ägde rum, förrän efteråt, när vi läste om det i Avesta-tidningen.

Så det blev att plocka fram kort på farmor och hennes kosläpp i stället. Lite oskarpt, men visst ser man hur glad kon är att få komma ut.

Hon hette ”Koa”, tror jag, och bodde i ladugården, som nu är gästrum. Kättingen som hon tjudrades med hänger där fortfarande.

Koa, grisen, hönsen och potatislanden, som sträckte sig över hela tomten, försåg familjen med en stor del av basfödan.

Om man vill leva ett liknande liv idag finns självhushållarkurser att tillgå. Intressanta inblickar i självhushållarens vardag kan man få på bloggen Johan i skogen. Nu är det till exempel rätt tid att plocka björklöven om man vill göra björkte.

 

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Möss och människor

Postat den 8 maj, 2011 av Karin

VARNING Detta inlägg är inget för känsliga personer, särskilt inte för dem som har musfobi. Eva, t.ex. Don’t look! Kicki – tack för all hjälp, både musassistans och annat!

Ibland kommer det in möss i huset på landet. När vi bodde här en höst för många år sedan var det kanske en mus i veckan, eller så. Jag brukade fånga dem i en liten musbur och sedan körde jag till skogs och släppte ut dem. Bästa fångstplatsen var under diskbänken. Där gick de alltid snällt i fällan. Efter ett tag insåg jag att även möss har sina personligheter och handskas med fångenskap och frihet var och en på sitt sätt. Någon krafsade lite håglöst i hörnen i hopp om att hitta en utgång. Andra bet och slet i gallret.

Ibland var de två samtidigt och då varierade krishanteringen ännu mer. De kunde gräla med varandra, helt upptagna av att klara ut skuldfrågan. Vems korkade idé var det att ge sig in i det här otrevliga stället? Va? Vems!? Ett par höll sig tätt intill varandra och verkade söka igenom buren millimeter för millimeter. Ett annat par satt i varsin vrå, helt uppgivna.

Mössen går in till vänster. Sedan hoppar de upp på den lilla metallplattan i mitten som viker ner sig, eftersom musen väger mer än tyngden som håller den uppe. Då är de fast i det större av de två ”rummen”. När de ätit upp lockbetet börjar de se sig om efter utgången, som är till höger. Men den går bara att öppna utifrån…

När jag öppnar buren för att släppa dem fria väljer de också olika strategier. De försiktiga frågar sig: Vad är nu detta? Något ännu värre? De nosar och testar innan de vågar pila iväg. Andra springer rakt ut i friheten snabbare än blixten. En mus kommer jag aldrig att glömma. Det var en gråsprängd, lite knubbig typ, som inte ville ge sig av. När jag öppnade buren sprang han en liten lov, men skyndade sig tillbaka in i igen. Friheten var för skrämmande! Jag blev tvungen att skaka ut honom ur buren, stackarn.

Trots alla tätningar och mushinder, som jag satt upp, tar de sig in ibland, särskilt på senhösten och tidiga vintern. Så här års brukar de hålla sig utomhus. Utom i går. Plötsligt hittar Kicki en liten figur i buren som stått oanvänd i många månader i hallen. Lite brunare och slankare än vanligt, stora öron och mörk svans.

Hon (musen) var rätt nyfiken och nosade omkring, men verkade inte gilla att åka bil Då blev hon nervös. När vi öppnade buren tvekade hon ett ögonblick innan det bar iväg i snabba skutt in i skogen. Ja, skutt. Någon vanlig husmus kan det inte ha varit.

Näbbmöss känner jag igen på lukten. Och på nosen förstås. Hasselmöss går väl inte norr om Dalälven? Sorkar är väl större och håller sig utomhus? Jag sorterar med tvekan in bilden med etiketten ”möjlig skogsmus”. Någon som vet?

Publicerat i Livet | 12 kommentarer

Skilda världar

Postat den 6 maj, 2011 av Karin

Fick ett mejltips från Ina om ett par nya tidningar som just kommit ut, en för flickor som heter Emma och en för pojkar som heter Goal Junior. Så här skriver förlaget Egmont:

Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Jahaja. Om produkterna åtminstone motsvarade programförklaringen. Det är lägsta tänkbara kvalitet och de har liksom inget innehåll. Den där kreativiteten för tjejer är något slags Cernitmuffins som man ska dekorera med glitter och glasyr. Ett dumt sätt att förstöra dyra material. Någon kunskap hittar jag överhuvudtaget inte. Killtidninen har bilder av Ronaldo, Zlatan, Massi och Torres, spelare som killarna sannolikt redan har hur många bilder på som helst.

På Egmont förlag tycker de inte, när de intervjuas av SVT, att man ska uppfatta tidningarna som specialinriktade. ”Vem som helst är välkommen att läsa våra tidningar”, säger Linda Nehlstedt på Egmont.

Troligen självdör de. Tidningar som enbart ser barn som marknadssegment kan väl knappast bli långlivade. Eller vad säger ni om Emma-akuten som hjälper flickor med råd? Tindra vill ha tips på vad hon kan göra när hon är ensam hemma och har tråkigt.

Emma-akuten svarar med att hon kan väl be sin mamma ”göra en fin eller rolig sminkning” på henne.

Kul Tindra. Då vet du vad du ska göra. Men skulle du tröttna på Emma finns alltid Kamratposten, som brukar ta sina läsare på allvar.

Det där med frågespalter i första numret av en tidning är lite pinsamt tycker jag. Ingen tror väl att det någonstans i vårt land finns en liten tjej som heter Tindra som kom på att hon skulle ta reda på att det snart ska komma ut en tidning som heter Emma.

Och som tänkte: Oj, vad bra, då måste jag skriva till dem och fråga vad jag ska göra när jag är ensam hemma och har tråkigt.

PS. Jag såg just att Ketchupmamman tillämpat Egmonts koncept på läroboksområdet:

I samhällskunskapen får pojkarna lära sig hur en demokrati är uppbyggd och hur man kan påverka samhället man lever i, och flickorna lär sig hur man matchar färgen på valsedeln med klänningen. Eller med strumporna. Det är lite olika beroende på vilket parti man röstar på.

 

Publicerat i Debatt, Livet | 4 kommentarer

Konsten att sy brudklänning på distans

Postat den 5 maj, 2011 av Karin

Som medlem i syjuntan (och fd sykunnig) kan jag inte låta bli att intressera mig för det där med fina klänningar.

Kate Middletons Sarah Burton-designade klänning var snygg, men den kostade 2,5 miljoner, så det får det väl bli H&M för henne ett tag framöver. En av kommentatorerna sade att klänningen matchar Westminster Abbye. Det var nog tänkt som beröm, men jag hoppas att inte Kate hörde det, för då kanske hon blir ledsen.

Själv har jag inte så mycket erfarenhet på området, men en minnesvärd fest- klänning har jag i alla fall sytt. Det var i min grönaste ungdom då jag av en slump hamnade på nobelfesten. Och vad min första tanke var när jag fick reda på att jag var medbjuden? Inte: ”Vad kul!” Och inte: ”Hmmm, ska jag verkligen gå?” Utan självklart ett panikslaget: ”Hjälp, vad ska jag ha på mig?!”

Eftersom det var ett par månader kvar till evenemanget fanns det dock en lika enkel som självklar lösning. Man letar bara upp en närbelägen ABF-kurs i sömnad och så är saken klar. Det blev enkel sak i duchesse och organza och tack vare kurskamraternas hjälp med inprovningarna blev den riktigt bra. Någonstans finns en liten, liten bild på mig och klänningen när vi gör entré i stadshuset, men var?

Nu har systerdottern Emma givit sig in på samma bana med betydligt säkrare handlag och mycket gedigen sömnads-utbildning i ryggen. Hennes kompis från gymnasiet hörde av sig i höstas och undrade om Emma kunde sy en brud- klänning år henne till det stundande vårbröllopet i Belgien. Hon hade två önskekandidater som brudklänningsskapare, Emma eller Vera Wang. Men helst Emma förstås. Visst, Emma ställde upp, även om det var en utmaning att sy på distans. Några provningar skulle det inte bli tal om. Och så visade det sig med tiden att bruden väntade barn och hon kollade oroligt hur det då skulle gå med Emmas kreation. Det skulle gå hur bra som helst, eftersom Emma hade varit listig nog att göra en vacker snörning i ryggen. Fina bilder på klänningen finns på Emmas blogg och på brudens. Där hittar man också bra tips om hur man lätt fixar sig en brudbukett någon halvtimme innan det är dags för vigseln.

 

http://sittinginarainbow.blogspot.com/2011/04/klanning-och-brudbukett.html
Publicerat i Att rita, Livet | Kommentarer inaktiverade för Konsten att sy brudklänning på distans