Pettas-Karin påminner om att det är fredagen den 13:e idag och föreslår skrock som veckans fredagstema. Det var inte lätt. Där har jag nog inget att komma med, tänkte jag först. Lite vardagsskrock ägnar man sig väl åt, men inget mer än normala saker som att undvika att gå under en stege (och det finns det ju rationella skäl för också), eller låta bli att lägga nycklarna på bordet. Annars lever jag nog ett skrockfritt liv, tror jag.
Men så kom jag att tänka på ett barndomsminne, som är lite suddigt i kanterna. Det utspelade sig på trappan till huset på bilden.
Jag kan ha varit fem, sex år och satt och borstade håret på trappan. Håret nådde en bit nedanför midjan och det blev en hel del långa hårstrån i borsten. Jag tog loss dem och släppte dem för vinden, så att hårtrasslet blåste ner mot sjön. Farmor såg det och skakade bekymrat på huvudet. ”Man ska ta till vara hårstråna och elda upp dem”, sade hon. Jag undrade varför och hon förklarade att fåglarna kunde fastna i mina långa hårstrån. Trassla in fötterna, eller vingarna eller vad det var. Jag accepterade det och i fortsättningen var jag noga med att stoppa in överblivet hårtrassel i vedspisen.
Men så råkade jag sitta och klippa naglarna på samma trappa, troligen samma sommar och farmor blev bekymrad igen. ”Du kan inte bara låta naglarna ligga sådär på backen” sade hon, ”samla ihop dem och bränn dem!” När jag undrade varför sade hon att det är säkrast så. Man vet aldrig. Jag envisades, hon skakade på huvudet och upprepade att det är så man gör, för man vet aldrig. ”Nån kan få tag i dem.”
”Nån?” Men farmor då! Vi pratade inte mer om det. Vad kan hon ha menat? Kloning och DNA-analyser skulle inte komma förrän många år senare. En gammal föreställning om att ”de underjordiska” kunde få makt över en om de fick tag i några naglar eller en hårtuss? Varför envisades jag inte och frågade på?
Vintern kom liksom smygande och det var hyfsat bra väder en bit in i november vill jag minnas.
