Fernissning

Postat den 29 mars, 2012 av Karin

Jag fick nyss en inbjudan till en vernissage. Dessvärre är den i Danmark, så det blir svårt att närvara. Men det trevliga inbjudningskortet är på danska och där står det inte vernissage, utan fernissering. Och då ser man ju tydligare vad vernissage egentligen betyder. Termen dök upp i början av 1900-talet och kommer sig av den tunga doft av fernissa som vilade över konstutställningarna den först dagen, då alla tavlor just fått sin finish: ett tunt lager fernissa.

Att hitta den rätta fernissan var viktigt, rätt blandning av dammarkåda och lösningsmedel. Dålig fernissa kunde förstöra en målning, bra fernissa kunde både skydda målningen och ge den extra djup och lyster. Och då är kådan från trädet Agatis dammara bäst, dammarharts. Men som vanligt: dont try this at home! Jag har läst skildringar av misslyckade fernissningsförsök med hemgjorda blandningar. Det kan gå. Men risken att det blir galet är alldeles för stor. Bra tavelfernissa av god kvalitet i butiken för konstnärsmaterial är nog det säkraste tipset. Om man nu nödvändigtvis vill fernissa.

Agatis Dammara är det träd som ger bästa kådan till tavelfernissa. Dammara är ett indonesiskt ord som betyder fackla, eftersom kådan också brinner bra. 

Vernissage har ju alltmer blivit ett tillfälle att festa och idag kan man också bli inbjuden till finissage, dvs ett party för att avsluta en utställning. Eller för den delen midissage ett party någonstans i mitten av utställningen, när någon kommer på att det vore trevligt med en fest.

PS. Detta är shellack, som används bland annat till polityr. Den görs av en massa som uppstår när lacksköldlusen suger sav från olika träd i Indien (främst ett som heter Rhus vernicifera, verkar det som) och dess sekret blandar sig med trädets sav.

Den guldfärgade massan stelnar, men kan lösas upp med olika lösningsmedel och användas som polityr.

Under artistnamnet ”E 908” fungerar det som polermedel för äpplen och apelsiner.

 

Publicerat i konst, Ord, Språk | 11 kommentarer

Ett levande arkiv

Postat den 27 mars, 2012 av Karin

När våra föräldrar inte längre fanns skulle vi ta ställning till vad som skulle hända med deras hus. Det var från början en smedbostad för fyra familjer, med ett stort spisrum per familj. Dessutom bodde en familj i bagarstugan.

För våra föräldrar blev det en bra pensionärsbostad. När de flyttade dit 1974 hade huset stått tomt länge. De drog in vatten och avlopp och moderniserade lite försiktigt.

Byggnaden är kanske delvis är från sjuttonhundratalet och i varje fall från mitten av 1800-talet. Egentligen är det två olika timmerbyggnader som flyttats från annat håll och byggts ihop med en farstu och bagarstuga i mitten.

Vi syskon hade redan hus så att vi klarade oss. Men så var det problemet att tömma huset. Alla böcker, alla foton och inte minst alla papper som pappa samlat under ett långt liv. Så vi behöll det, trots allt, och det har visat sig vara en bra idé. En trevlig samlingsplats och ett arkiv som ständigt överraskar. Ibland tror jag att någon smyger sig in och lägger dit nya papper då och då.

Som när jag började titta på Näsbanan som jag skrev om i går. Jag letade inte ens efter någon karta, men plötsligt hittar jag en från 1859 som visar den gamla järnvägens sträckning. Inte har väl den stått lutad mot den där garderobsväggen förut? Och sedan blev det riktigt spöklikt: en pärm låg och drällde på en bänk (vem har lagt dit den?) och när jag skulle ställa in den i hyllan slog jag upp den på måfå. Det första jag får se är detta foto från järnvägen mellan Näs och Horndal, med det sista godståget på banan innan den lades ner 1953. Man tackar!

Mer om järnvägsspåren mellan Horndal, Morshyttan och Näs finns att läsa här. Där hittar man också en uppgift om att detta kort är taget av Sture Bylén, men det är troligen ett missförstånd, för han var nog för liten då. Det verkar som om det var pappa som tog det och sedan har han troligen lånat ut en kopia och så har den hamnat bland Stures foton. Kanske. Ska kolla med honom. Hallå, Sture!

Uppdatering efter svaret från Sture (som finns i kommentarsbåset): Hans fina modelljärnväg visar den normalspåriga banan mellan Rossberga och Morshyttan. Och jo, kortet här ovanför togs sannolikt av pappa Martin.  Här är en kartbild igen, från 1859, där de olika spåren syns bättre.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 27 kommentarer

Ett fruset ögonblick

Postat den 26 mars, 2012 av Karin

En fin filmsnutt på Youtube visar ett fruset ögonblick från 27 juni 1959, då ”Ingo blev världsmästare i tungvikt, FNs generalsekreterare hette Dag Hammarskjöld och världens främsta tenor hette Jussi Björling”.

Det är en modelljärnväg som visar miljöer längs den smalspåriga järnvägen mellan Morshyttan och Rossberga strax söder om Horndal i södra Dalarna. Fantastiska miljöer, välbekanta och välgjorda, i skala 1:87 av modellrallaren Sture Bylén.

Här är Morshyttans station och banområdet.

Och här står banvakten Albin Rönn, som har lyft av sin dressin från spåret och väntar på att ett tåg ska passera.

Hans äldre kollega, den pensionerade banvakten Larsson finns också med i berättelsen. Han är ute och kör bil i geografin och hamnar i en åker.

Han berättade själv att det blev imma på bilfönstret och han förstod sig inte riktigt på reglagen och då svängde han ”lite på känn” och då gick det som det gick.

Han var för övrigt pappa till SJ-chefen Stig Larsson som alltså fick med sig känslan för järnvägen från barndomen. Troligen fick han lifta med sin pappa på dressinen, när han var ute och inspekterade bana och växlar.

Här jobbas det för fullt på vedbacken och stinsfrun gör i ordning planteringarna.

Och här står Calle Jularbo, dragspelskungen, som kom från byn Jularbo några kilometer bort och spelar Avestaforsens brus.

Bilen är en Cadillac, 1959 års modell som sig bör. Samma som Calle själv körde.

Jag minns den gamla smalspåriga järnvägen mellan Horndal och Näs och först var jag lite fundersam över det där med Morshyttan – Rossberga. Men jag fick en förklaring av Sture Bylén:  Det fanns en tidigare sträckning via Morshyttan.

 

Och titta här vad jag sedan hittade i det outtömliga arkivet som min pappa samlat ihop. Visst går den smalspåriga järnvägen över Morshyttan! Kartan är från 1859 och det var först senare som man byggde en direkt sträckning från Horndal till Näs. Röd linje är den gamla sträckningen och blå linje den ”nya”.

Jag minns ju att den vek av från Norra stambanan ungefär i höjd med Ingeborgbo, men det var alltså den nya sträckningen. Tidigare gick den i en knix via Morshyttan.

Men nu måste ni verkligen ta en titt på den fina filmen.

Det finns massor med fina miljöer och episoder längs den smalspåriga järnvägen.

 

Publicerat i historia | Etiketter , , , , , , , | 7 kommentarer

Så var det dags igen!

Postat den 24 mars, 2012 av Karin

Visserligen går en månad fortare än ett hjärtslag, om man får tro Bodil Malmsten, men att det redan har gått ett halvår sedan vi senast ställde om klockan är lite överraskande.

Om jag förstått tidningarnas råd rätt gäller det att hålla sig vaken i natt för att ställa fram grillen i tvåtiden. Det är inte så lätt för oss som bor i lägenhet i stan.  Här kommer ett extra minnesknep för stadsbruk, i repris, för alla som har svårt att hålla reda på om det var bakåt eller framåt.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 30 kommentarer

Varför är våffeljärnet runt? Fredagstema igen

Postat den 23 mars, 2012 av Karin

Fredagstemat denna vecka är Våffeldagen och vad vi brukar göra då. Svaret är enkelt: det blir våfflor.

Men så kom jag att fundera på varför våffeljärnet är runt. Det går ju lika bra att grädda våfflor i ett fyrkantigt eller rektangulärt våffeljärn, så varför är dom runda? Jag tror att förklaringen är mycket enkel. De runda järnen blev vanliga med vedspisen, de var helt enkelt ett av tillbehören, precis som olika grytor som passade in i de olika spisringarna, som man kunde ta bort en och en. Ett sånt här våffeljärn passar in om man tar bort den lilla runda mittcirkeln och två spisringar.

Våffeldagen den 25 mars är väl alla svensklärares favoritord när de ska förklara vad folketymologi är för något. Alltså ord som verkar svårbegripliga och därför tolkas om så att man kan förstå vad det handlar om. Komframåsäj, till exempel, i stället för konferencier. Våffeldagen i stället för Vårfrudagen, som Marie bebådelsedag tidigare kunde kallas. Om man verkligen vill spekulera kring olika samband (och det vill jag ju gärna!) passade det ju väldigt bra att fira att Maria var med barn, genom att äta något riktigt lyxigt lagat på de ägg som hönsen äntligen börjat värpa efter vintern. Och då blev det våfflor och så blev vårfrudagen våffeldagen. Ja, ja, det kanske återstår lite forskning för att klarlägga sambandet, så låt oss kallad det en teori så länge.

Men våffla då varför heter det så? Plättlätt (utsäkta!), det är samma ordstam som väva och den används i olika äldre ord för honungskaka, som fornhögtyskans wabo. Och visst finns likheten mellan honungskakans och våfflans typiska rutmönster!

Om man verkligen vill hålla på våffeltraditionerna ska det alltså vara äggvåfflor och här är självaste Cajsa Wargs sura gräddvåfflor, först hennes egna ord ur Hjelpreda i hushållningen för unga Fruentimber, 1755, sedan omvandlat till dagens mått.

Till ett kvarter sur grädda tages 2 kvarter vatten, ett halvt kvarter smält smör och 2 stycken ägg. Alltsammans vispas väl tillhopa med så mycket gott vetemjöl att det ringlar sig efter vispen när han upplyftes. Bakas sedan på vanligt sätt. NB. Till dessa våfflor bör vara god tjock grädda, som intet är för gammal, så bliva de goda.

Till 15 laggar:
3 ¼ dl sur tjock grädde eller crème fraîche
6 ½ dl vatten
1 ¾ dl smält smör
2 ägg
ca 5 dl vetemjöl

Uppdatering: Så här ser en variant av våffeljärn för vedspis ut, med en speciell järnring som tillåter järnet att rotera på det sätt som beskrivs i kommentarerna.

Undrar om det där översta järnet från början var likadant och så har man smitt på ett handtag när våffeljärnsringen kommit bort.

Mera uppdatering: Syrran tyckte inte att Cajsa Wargs våfflar blev bra, så i kommentarerna finns ett recept på frasvåfflor i stället. Äggvåfflor blir inte frasiga, ju.

Och förra bilderna på våffeljärnen krånglade i en del datorer, ovisst varför. Nu försöker jag med den här bilden från tidskriften Gård och Torp i stället, hoppas att det fungerar.

Publicerat i historia, Språk | Etiketter , , , | 40 kommentarer

Sara och sam-vettet

Postat den 22 mars, 2012 av Karin

När jag skrev om träd i går fick jag en påminnelse om Sara Lidman. Och det är ju självklart. Om temat är berättelser och träd får man ju inte glömma Sara Lidman. Hennes berättelse om granen är bland det starkaste och trovärdigaste jag läst i trädväg.  Hon berättar om det intensiva kärleksförhållande som hon hade med en gran, när hon var barn. Sedan, när hon börjat skolan, måste hon välja: granens hela visdom eller skolans sönderplockade kunskap, med bokstäver och annat spännande. Det blev bokstäverna och i boken Och trädet svarade, 1988, skildrar hon hur jobbigt det var när hon gjorde slut med granen och vad som sedan hände.

Jag hade att välja mellan Granens sam-vett
att låta mig förträdas
eller att lära mig alfabetet
och bli som folk

Det var kanske mitt livs svåraste val.

Slöjdaren Jögge Sundqvist har gjort ett fint Sara Lidman-skåp med ett citat ur berättelsen om granen: ”Granen visste det HELA, vad alltihopet handlade om.” Granens ”sam-vett”, dess samlade naturliga kunskap. Sara Lidman kröner skåpet med sin punkfrisyr-gloria.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, konst | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Om dessa träd kunde tala

Postat den 21 mars, 2012 av Karin

Idag påminner Trädtanten om att det är världsberättardagen och att temat är träd. Egentligen handlar det ju om muntligt berättande, men någon slags trädberättelse ska jag väl kunna presentera så här också.

Det här lilla trädet vill ha det så här kargt och eländigt och trots att det ser rätt oansenligt ut producerar det en viktig exportvara för länder som Somalia, Etiopien och Oman: frankincense, eller olibanum, dvs en kåda som används till rökelse. Just det här lilla trädet växer i Dhofarregionen i södra Oman och kan ge upp till  tio kilo kåda om året.

Rökelse är ett viktigt inslag vid fester, dop, bröllop och vid religiösa ceremonier i stora delar av världen. Vatikanen är en av storkunderna. När man bränner kådan använder man olika behållare, silver, mässing eller som det här, av lera.

Det finns grekiska berättelser från trehundratalet f. kr. om hur insamling och försäljning av kådan gick till, just i Saba, dagens Oman.

De som samlade in kådan bodde intill träden under några veckor och passade dem noga. Det gällde att skära lagom många skåror per träd – hur många berodde på trädets ålder, ju yngre, desto färre. Sedan fördjupades skårorna med lämpliga pauser, så att trädet inte skulle dö, men väl lämna så god skörd som möjligt. Sedan lade de den insamlade kådan vid templet på en skiva med sitt namn och vikten på kådan. Så gick de sin väg och inköparna kom och tog det de ville ha och lämnade betalningen. Och sedan kom prästerna och tog en tredjedel av betalningen och först därefter kom kunde insamlarna hämta sina pengar.

Man kan undra hur stor andel av betalningen som insamlarna får idag. Priserna på frankincense har gått upp och man hittar nya användingsområden, bland annat som anticeptiskt medel.

Kådsalva! Visst har jag en gammal burk med kådsalva någonstans? Det måste jag kolla nästa gång jag är på landet.

Publicerat i historia | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Kreativ återvinning

Postat den 19 mars, 2012 av Karin

De där plåtinsekterna, som funnits i högermarginalen ett tag, lade jag dit som en påminnelse till mig själv om att visa upp dem i större format. De kommer från en liten by eller förort till Nairobi, som heter Ruaka. Konstgalleriet heter Kilele Art Studio och har både oljemålningar, metallskulpturer och så de fina insekterna gjorda av lås- och motordelar. Han som skapat dem heter Alex Wainaina och han har också gjort det politikerporträtt som jag skrivit om tidigare.

Här är större bilder på insekterna och på lite annat som finns i och kring Kilele Art Studio.

Låsvinge?

Jag har inte så bra koll på bildelar, men kan detta vara något från innandömet på en bil?

En giraffunge, gjord av stuprör och annan plåt, tycker att det är lite stökigt med alla grodmusikanter, noshörningar, vårtsvin, andra konstiga djur och trollkarlar, så den funderar på att rymma till granngården, där det verkar lugnare.

Publicerat i konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

Håll utkik efter fjorton män i en båt på nästa auktion!

Postat den 18 mars, 2012 av Karin

Inför den 18 mars brukar det dyka upp artiklar, eller notiser om ”The Boston Gardner Heist”, det stora konstrånet i Boston 1990 då tavlor för en halv miljard lyftes ut ur Gardnermuseet i lugn och ro. Efter 20-årsjubileet för två år sedan har det dock varit tunnsått med artiklar, till och med i Boston Globe och andra lokala publikationer.

Men tavlorna är fortfarande borta, Rembrandt och Vermeer, Degas och Monet, sammanlagt 13 dyrbara konstverk och om man kan tipsa om var de kan vara, finns en belöning på fem miljoner dollar.

Målningen av Rembrandt är mest känd för att vara hans enda målning av ett maritimt motiv.

Den föreställer Jesus och de tolv lärjungarna på Genesarets sjö. Det stormar när de ska över sjön, men Jesus sover lugnt tills lärjungarna blir oroliga och väcker honom.

När Jesus vaknat till och förstår vad det handlar om, säger han ”Coola ner er”, till såväl lärjungar som vågor och då gör de det.

Det har spekulerats en hel del om varför det är fjorton män i båten. En vanlig teori är att Rembrandt har målat in sig själv i tavlan och han skulle i så fall vara mannen som möter betraktarens blick. Han som har grön jacka och rött hår och mössa. För inte kan det väl vara den där stackarn som ligger dubbelvikt över relingen och mår tjuvtjockt?

Apropå tjuvar så kan man fortfarande se bilderna på de två tjuvar som tog sig in på museet på natten till den 18 mars 1990, utklädda till Bostonpoliser, med lösmustasch och allt.

Vad skulle ni göra om ni jobbade på museum och dessa två kommer instövlande på ringer på mitt i natten och säger att de är från polisen.  De ska bara kolla några säkerhetsdetaljer. Jag skulle nog gå på det, särskilt om alla Bostonpoliser brukar ha sådan där mustasch. Men man borde ju bli misstänksam mot polismössorna som ser alldeles för stora ut. De två ”poliserna” genomförde kuppen i lugn och ro, efter att de satt handklovar på vakterna och bundit fast dem i en pelare. Här finns hela berättelsen

Teorierna om var tavlorna kan finnas är många och en av dem presenteras i The Simpsons tjugoförsta säsong, episod 17, ”History X-cellent” En av tavlorna återfanns förstås hemma hos den ondskefulle Mr Burns. (Jag hittar tyvärr ingen fungerande Yoube-länk).

Men vem vet, någon av tavlorna kanske dyker upp på en auktion nära dig? Håll utkik efter en målning med fjorton män i en båt. Du kanske inte får behålla den, men fem miljoner i hittelön är inte heller så tokigt.

 

Publicerat i konst | Etiketter , | 9 kommentarer

Fredagstema – tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Postat den 16 mars, 2012 av Karin

Fredagstema igen och Olgakatt har föreslagit: Tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Det finns en hel del tiggare i kvarteren där jag bor. Ibland kan jag lämna någon sedel, men oftast skyndar jag förbi. Utom när barnbarnen är med. ”Men SÅG du inte. Han som sitter där. Ska vi inte hjälpa honom?” Och jag säger att oj då och visst, han behöver nog pengar till mat och femåringen kilar iväg och lämnar sedeln och så blir det en stunds resonemang efteråt om var han bor och annat svårförklarat. Men Situation Stockholm köper jag alltid, gärna ett par tre nummer, som man kan ”glömma” på något kafé eller ge bort till andra.

En som har funderat på tiggarens roll – och vår – är konstnären Anneè Olofsson. Hon har gjort den här kvinnan som är både en sparbössa och en tiggarkvinna i en ödmjuk bedjande ställning. På knä, med framsträckta händer.

Hon ingick i den utskällda utställningen på NK nyligen. Den där med dyra lakan som ser ut som hoptejpade pappkartonger. I går när jag äntligen kom i väg för att se den, var den redan hoppackad och på väg någonstans. Men expediten som jag frågade tyckte att jag skulle försöka hitta en bild av tiggarkvinnan.

”Du måste se den. Den fick mig verkligen att fundera”, sade hon. ”På vad vi använder våra pengar till. Den där kvinnan som är en sparbössan som kan man bara kan stoppa i pengar i. Man kan inte ta ut några pengar ur den. Då måste man slå sönder den. Och eftersom den faktiskt kostar 11 000 kronor så… Klurigt, eller hur?”

Ja, hur tänkte konstnären när hon gjorde denna lilla skulptur av en till synes välbeställd ung kvinna – rätt lik henne själv – som tiggerska.

Eller fotot som fanns på omslaget till DNs kulturdel för ungefär ett år sedan, Anneè Olofssons ansikte med ett par åldrade händer framför, med rubriken ”Hudnära skräck.”

Samma rädsla, kanske, som när hon ser sig som den tiggande kvinnan.

Klurigt, som sagt, och det får en att fundera på hur man råkade hamna i en så  gynnsam situation på detta klot.

Och det påminner om vad som hände en ung bekant som klär sig lite punkigt, med slitna kläder och spretigt hår. På väg till jobbet köpte hon en stor latte på Seven Eleven och med muggen i högsta hugg banade hon sig fram i tunnelbaneuppgången.  En äldre man måste ha trott att hon var tiggare, för han lade en slant i muggen. Plums! Han märkte inget utan skyndade vidare och där stod hon och funderade på vad hon tyckte om detta. Både lustig och olustig, sade hon efteråt. Och onekligen en parallell till Aneè Olofssons idé med den tiggande kvinnan: ”Det kunde vara jag… ”

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 16 kommentarer