Hej matematik! Välkommen Estrid!

Häromkvällen diskuterades skola, så där som man alltid gör när man ses, några stycken. Efteråt kom jag att tänka på en matematikhistoria, som borde kunna få en fortsättning.

Och så sökte jag på nätet efter en lämplig illustration, gärna ett ex av matteböcrna i serien ”Hej matematik”, men det gick inte att hitta, bara en liten ruta med själva loggan.

Men så kom Lotten till undsättning med ett helt inlägg om matteundervisningen (mycket läs- och tänkvärt!) och därifrån har jag plockat girafferna.

Men i alla fall, den där mattehistorien. Jag tror den kom till när uppgivenheten bland lärarna var som störst efter införandet och avskaffandet av mängdläran under 70- och 80-talet:

1950 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 4/5 av priset. Hur stor är vinsten uttryckt i kronor?

Många elever hade dock svårt för bråkräkning så uppgiften modifierades och flyttades till årskurs 7.

1960 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 16 kr. Var snäll och räkna ut vinsten.

I början av 1970-talet infördes mängdläran och uppgiften flyttades årskurs 9.

1970 — En bonde säljer en mängd potatis (A) för en mängd pengar (B). B är mängden av alla delar BE för vilka gäller; BE är en krona. I streckmängdform måste du för mängden B göra tjugo små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / / / / / /], ett för varje krona. Mängden av framställnings- kostnaderna (C) är sexton små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / /]. Rita bilden av mängden C som en delmängd av mängden B och angiv resultatmängden (D), som ger svaret på frågan: Vad är kardinaltalet för vinstmängden?

Det blev för krångligt, så kring 1980 övergavs mängdläran. Uppgiften omformulerades och flyttades till årskurs 1 på gymnasiet.

1980 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 4/5 därav, vilket är 16 kr. Vinsten uppgår till 1/5, vilket är lika med 4 kr. Stryk under ordet ”potatis” och diskutera för- och nackdelar med potatisodling med din bänkkamrat.

”Jag tycker detta är ett utmärkt bevis på en riktig utveckling”, påpekar Skolverkets expert på matematikens pedagogik, Pia Get. ”Vid en undersökning fann vi att många elever på gymnasiet klarade 1980 års uppgift, både att stryka under rätt ord och att klara den psykosociala samvaron med sina kamrater. Uppgiften är dock i svåraste laget för en del elever, och vi funderar på att i en kommande version redan i uppgiftens text stryka under ordet ’potatis’, vilket kommer att ge eleverna mer tid för stimulerande kamratsamtal.”

Som ni ser saknas det exempel för 90-talet och 00-talet.

Och apropå räkna, så har den tredje fiskgjuseungen kläckts,  lilla Estrid, men hon är svår att få syn på. Så här såg det ut hemma hos fiskgjusarna för en stund sedan. Man ser Estrids äggskal och man ser rumpan på henne, mellan syskonen Estelle och Estellan.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , , , , , | 28 kommentarer

Russin kan inte krypa

Tänk er följande scen: Redaktörn och jag äter en sömnig frukost, fil och müsli. Ute regnar det. Man är försjunken i egna tankar och vår replikväxling så dags på dagen, innan tidningen kommit,  brukar vara sparsam.

– Rör sig dina russin, undrar jag.

– Ja, när jag sväljer dem om inte förr, svarar redaktörn som är en saklig sort.

– Men innan, i skålen. Stopp! Ät inte. Mina kryper. I alla fall ett.

– Nej, det tror jag inte. Russin kan inte krypa, säger redaktörn som är lagd åt det evidensbaserade hållet.

– Kolla här!

Och så håller jag fram min skål där ett av russinen är på rymmen. Russinfärgat, russinformat och med lite müslidamm på ryggen som kamouflage.

– Det där är inte ett russin, fastställer redaktörn.

Han kan ha rätt. Men vad är det då? Jag har återbördat det till naturen där jag förmodar att det hör hemma och hoppas att det inte är någon skadeinsekt av det mer elakartade slaget.

 

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Estelle har fått en lillebror!

Alldeles nyss fick Estelle en lillebror, som troligen kommer att kallas Estellan. Tycker ni att det gick fort? Det tycker inte vi som följt den här länken i evigheter, känns det som. Någonstans i Estland han man satt upp en kamera som bevakar ett fiskgjusebo.

Tack vare den mångsidiga bloggen Den skrattande språkpolisen har vetskapen om fiskgjuseboet spritt sig och i kommentarsbåset på den bloggen hojtar man till när det händer något så att andra intresserade kan gå in och titta. (Den skrattande språkpolisen avhandlar som ni förstår inte bara språkpolisiära frågor.)

I fiskgjuseboet fanns länge tre ägg och mamma och pappa fiskgjuse som delade upp arbetsuppgifterna efter lite traditionella mönster: pappa skaffar hem mat och mamma ruvar. Sen kom, till allas glädje, lilla Estelle. Hon artade sig bra, åt duktigt och låg mest och sov under mammas vida vingar. Men så i natt eller tidigt i morse kom brorsan och nu har Estelle kaxat upp sig lite och kivas med Estellan, som inte riktigt fattar vad som händer. Pappa och mamma förmanar. Här är några av bilderna. Det börjar med Estelle, ensam i världen, så dyker föräldrarna upp (ner) och diskuterar arbetsfördelning. Pappa flaxar iväg och fixar mat, medan mamma makar in ägg och Estelle för en sovstund. Estellan är med på de tre bilderna längst ner. Fler finns på språkpolisens blogg.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Kanske du kan stämma träff med mig i stället – den första Blooms day

Den 14 juni spanade en ung man ivrigt efter en kvinna med rödbrunt hår. Han hade stämt träff med henne, men hon kom inte. Så han skrev ett brev till henne, till Nora Barnacle:

”Jag gick hem, fullständigt bedrövad. Jag skulle vilja stämma träff med dig, men det kanske inte passar dig. Så jag hoppas att du är vänlig nog att stämma träff med mig – om du inte har glömt mig!”

Den 16 juni träffades de och tog en kvällspromenad längs floden Liffey i Dublin. Hon gifte sig så småningom med den unge mannen, som hette James Joyce.

Makarna Joyce på promenad, många år efter den första promenaden den 16 juni 1904

Senare, när han skrev sin roman Ulysses, som utspelar sig under en enda dag i Dublin, valde han samma dag, den 16 juni 1904.

Huvudpersonen heter Leopold Bloom och den 16 juni firas av Joyce-entusiaster som Blooms day. Det var inget som Joyce hittade på, men hans förläggare i Frankrike ordnade en lunch för att fira den 16 juni 1929, alltså på 25-årsdagen av Blooms day. Då var boken fortfarande förbjuden i den engelsktalande världen, eftersom den ansågs obscen.

På femtioårsdagen togs firandet upp av några irländska författare och en släkting till Joyce och sedan har det spritt sig till olika delar av världen. Ett bra sätt att fira i år är att köpa eller låna Erik Anderssons nyutkomna översättning av Ulysses.

Erik Anderssons Joyce är häpnads-väckande modern. Inga gamla plural-former, bara en trovärdig, böjlig, lekfull, påhittig, allskön prosa. Det är förstås själva poängen. Men inte nog med uppdateringen. 2012 års Joyce talar som en samtida, ja, han verkar nästan ha vuxit upp med svenska som modersmål.” Skrev Sara Danius i DN den 3 februari i år.

Och Jenny Högström skriver i Göteborgs-Posten den 7 februari om Erik Anderssons lilla bok med arbetsanteckningar Dag ut och dag in med en dag i Dublin. ”…lågmäld, underfundig och infallsrik. Om glimten i ögat inte vore en död metafor skulle jag säga att han hade det också/…/ Han gör också upp med en gammal stötesten, nämligen idén om det oöversättliga. Därvidlag stödjer han sig på Joyces oupphörliga brott mot allehanda litterära konventioner: ’det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna. Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.'”

(Hur jag än ändrar så envisas citattecknen inom citattecknen att bli fel. Jag ändrar till enkelt citattecken och i redigeringsläge ser det helt rätt ut. Sedan när jag går ur redigeringsformatet blir det lik förbaskat ”vanliga” citattecken överallt. Någon som vet hur man gör?)

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Språk | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Fredagstema: Kratta

Veckans fredagstema är kratta, säger Byfånen. Så trevligt säger jag, för då får jag ju en chans att berätta om mina krattfamiljer och några andra bekanta.

Det här gänget, de fyra till vänster, är en krattfamilj som jag brukar umgås med. Pappa och mamma kratta och så två krattbarn som är lite blyga, så de har gömt sig bakom föräldrarna.  

De bor i boden, tillsammans med räfsfamiljen, som har två vanartiga barn. Jag är riktigt orolig för vad det ska bli av dem. Vad kan de får för jobb när de blir stora, tro.

Den ena ungen ser ut som en hillebard och den andra liknar ingenting. Det är liksom en vriden skopa eller skyffel med ett urtag i som man ska haka tag i något med, men vad?

Det är klart att föräldrarna är oroliga och om det är någon som har tips på vad de kan göra, tror jag att de skulle bli glada.

I en annan närbelägen bod bor en brokig storfamilj och jag har inte riktigt lyckats reda ut släktförhållandena. Så här ser den ut. Den röda räfsan är lite känslig för färger och vill inte bli fotograferad ihop med bodväggens röda nyans. Det är därför hon ställt sig mot dörren i stället. Annars är det lite av varje, som ni ser, några udda individer som ingen vet varifrån de kommit. Hötjugan säger att den trivs med krattor och räfsor, för den tycker att de jobbar i samma bransch.

Och här har vi Sotlugg, ålder och ursprung okänt. Det är en trivsam typ som luktar tjära och man kanske kan tjära ekan med om vi någonsin får upp båtskrället från slänten där den halkade ner förra året.

Men Sotlugg är nog inte gjord för att tjära båtar, misstänker vi. Det behöver man inte ett 160 cm långt skaft till.

 

Favoritkrattan är ett mellanting mellan kratta och räfsa, en kräfsa, kanske. Pinnarna är gjorda av kraftig, böjd ståltråd som gör den både smidig och skonsam mot gräsmattan. Effektiv, lätt att jobba med och hållbar.

 

Lilla träräfsan har tappat tänderna och väntar på nya. Vi tröstar henne med att det kanske blir till vintern. Att tälja räfspinnar är den perfekta sysselsättningen under långa mörka vinterkvällar. Den längsta träräfsan har fortfarande nästan alla tänder kvar och de som fattas borde det vara lätt att ersätta med något lämpligt implantat.

På den stora bilden finns också en sådan där konstig skopskyffel, som i första familjen, men den här är rakare och har inget urtag. Användningsområde okänt.

Tips, någon?

Publicerat i fredagstema, historia, Ord | Etiketter , , , | 28 kommentarer

Åka tåg, igen

Så var det dags för en tågresa igen och jag  tycker alltid att det är lika spännande att se hur det ska gå den här gången.

I Krylbo möttes jag av en varningsskylt. Varning för EU, såg det ut som. Men så såg jag att det var olika skyltar.  Varning för högspänningsel och så en liten, liten skruttskylt som berättade att något var delfinansierat av den Europeiska regionala fonden. Men vad? Där fanns ju ingenting annat än perrongen. Jag frågade dem som stod där och väntade på tåget och det visade sig att man har tagit bort bänkarna som fanns där tidigare satt dig konstiga vilstöd i stället, som säkert fungerar bra om man är 2,5 meter lång. Men bänkar fungerar väl för långbenta också?

Här ska man alltså luta sin trötta kropp medan man väntar på tåget. Det kanske trots allt är någon som tänkt igenom den där placeringen av de två skyltarna så att de tillsammans ger intrycket: ”Varning för EU”.

Men det fanns i alla fall en fin godsvagn att beundra och eftersom jag inte kommer att hinna se utställningen med gatukonst i Kulturhuset i Stockholm var den här fina målningen en liten tröst.

Och så hem igen efter ett snabbesök i Stockholm. Bredvid mig sitter en luttrad person som startade från Falun i gryningen, kom till Sala, där loket gick sönder, fick byta till ett nytt tåg, som också gick sönder, tog taxi till Stockholm för att upptäcka att mötet han skulle på redan hade slutat. Tillbaka till Falun igen!

Publicerat i Livet | Etiketter , | 10 kommentarer

Lite otur

Favoritplatsen nere vid sjön uppgraderades flera snäpp förra augusti då händiga och hjälpsamma medmänniskor (syrran och Pensionären) byggde ett däck i anslutning till bastun. Nu kan man sitta där med ryggen mot bastuväggen och njuta av kvällssolen, vilket jag gör så fort jag får en chans.

Men så kom jag på att man kan plantera ett träd lite snett till vänster. Det skulle sila solstrålarna lagom mycket, för med full sol både på himlen och som spegling i sjön kan det bli i bländigaste laget.

Så jag åkte till handelsträdgården och rådslog länge med en förståndig kvinna som fattade alla mina önskemål: trädet får inte bli för högt, det ska ha en krona som ber ut sig lagom mycket och det måste tåla hårda tag. Utsatt läge, blåst och vinterkyla.

Vi kom överens om att det här trädet måste vara det rätta. Det var rätt oansenligt då, i höstas, men det skulle ju ändra sig. ”Det kommer att bulla till sig lite, växa max någon meter till och” berättade den kunniga damen ”det kommer att få förtjusande små ljusrosa blommor på försommaren”.

Så blev det inte. Jo, det växer bra och har klarat vintern fint, men det blev rödlila blommor i stället, rätt stora. Hela trädet består av blommor och jag tänker inte visa hur det ser ut om man tar bilden från andra hållet. Då avtecknar sig nämligen de rödlila blommorna mot den faluröda bastuväggen och det är inte vackert.

Så nu är frågan: ska vi måla om bastun i någon lämplig färg, eller ska vi plantera om trädet?

Publicerat i Att odla, färg | Etiketter , , | 8 kommentarer

Men! Vad håller han på med?

I morgon, alltså måndagen den 11 juni, tar man beslut om Katarinaterminalen i kommunfullmäktige. Av allt att döma klubbar man ett beslut som innebär att den nuvarande bussterminalen vid Slussen flyttas in i Katarinaberget.

Många protesterar mot detta. Det kommer att innebära försämringar för trafikanterna och för bussförarna. Det innebär risker för byggnaderna på Katarinaberget. Det är dessutom är en kortsiktig lösning, eftersom man kommer att bygga tunnelbana till Nacka och då försvinner behovet av en bussterminal för Nackabussarna, eller minskar betydligt. Den nuvarande räcker bra.

Men varför ska man då driva igenom något så korkat? Jo, för att på den plats där den nuvarande rymliga bussterminalen ligger, i direkt anslutning till tunnelbanan, där ska det byggas en galleria. Därför ska man spränga bort 300 000 kubikmeter berg, som måste renas innan det deponeras, ”någonstans i mellansverige” (eftersom det ligger en bensinmack ovanför, med allt vad det innebär av farligt spill). Det blir många tunga lastbilar på våra vägar. Bussterminalen kommer dessutom att ligga under havsytan. Om Hallandsåsen var ett problem, hur krångligt kan då inte detta bli?

Olycksriskerna är stora. Ledbussarna ska köras in i båsliknande schakt, för att sedan backa ut , utan sikt bakåt. Det verkar också som om bussarna ska köra in i vänstertrafik och byta till högertrafik inne i terminalen. Hela terminalen är en stor återvändsgränd, en infart, samma utfart.

Men Benke, som skriver krönikor i DN, tycker att det att det är helt OK. Han tycker att alla som har invändningar är urlöjliga. Själv har han bestämt sig för att inte sätta sig in i frågan; för honom räcker det att de som han anser vara ”kulturvänstern” är kritiska. Då är han för.

Om dem som nu protesterar mot Katarinagaraget skriver han med någon besynnerlig hitte-på-dialekt (där ”zj” ersätter ”r”), som jag aldrig hört i trakterna kring Mosebacke, att man hängt ut zjöda lakan i pazjadvåningarna i pzjotest. Budskapet, enligt Benke, är: ”Zjöözj inte min schööglimt!”

Skärp dig Benke! Att spränga in en bussterminal i berget gör väl varken till eller från, när det gäller eventuella sjöglimtar. Jag skulle ha länkat till krönikan om det hade gått, men den finns inte på nätet. Kolla DN 8/6, På stan, sid 3.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 16 kommentarer

Juninatten…

Nu går solen knappast ner         bländar bara av sitt sken         Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen

Insjön håller kvällens ljus         glidande på vattenspegeln                eller vacklande på vågor                      som långt innan de ha mörknat      spegla morgonsolens lågor

Juninatt blir aldrig av                             liknar mest en daggig dag               Slöjlikt lyfter sig dess skymning          och bärs bort på ljusa hav


Harry Martinsson i  Cikada 1953

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Fredagstema: I denna ljuva sommartid

ByFånen står för förslag till fredagstema denna månad och denna vecka är det: I denna ljuva sommartid. Övriga teman och fredagstemabloggare finns här.

Och det temat väcker verkligen minnen. Mest sommar av allt är för mig den lilla stugan vid sjön i södra Dalarna. Hit kom min farfar för mer än hundra år sedan. Han sökte bostad och hade vandrat rätt länge, när han kom fram till sjön Rossen. Han frågade vid sjöändan om det var någon idé att fortsätta. Jo, längst bort vid sjölandet kunde det kanske finnas något att hyra.  Så här skrev han i sin minnesbok:

Just här jag skulle vilja bo…

Han fick hyra två rum i den lilla stugan och några år senare lyckades han köpa huset. Så här såg det ut pingsten 1911.

Här har vi nu farfar och farmor och till vänster om dem sitter farfarsfar, med med lillpojken Evert, längst ut till vänster farbror Erland som sedan tog över huset och bredvid honom pappa Martin. Till höger systrarna Alice och Ellen. Framför är det potatisland, eftersom man odlade över hela tomten för att få potatis så det räckte för vintern.

Ytterligare några år senare är det farmor som tvättar vid sjön (bilden överst), i ett gammalt fint tvättkar som vi fortfarande har kvar. Här är fönstren utbytta mot lättskötta kopplade fönster utan spröjs. Men de gamla finns kvar, så en dag kanske vi byter tillbaka.

För oss barn var det ett bra ställe att hålla till på somrarna. Vi fick självklart disponera ekan så mycket vi ville, och så småningom också en kanot. Och så fanns det ju smultron.

Det där höga trädet bakom mig, syns också snett bakom farmor på bilden överst. Det är en gammal al som alltid funnits där. ”Ardra”, som den heter på bysockensmål. Eller ”den gamla damen” som min farbror kärleksfullt kallade den. Hur gammal kan en al bli, undrar jag oroligt?

Alen finns kvar idag, liksom de kastanje- träd som min farfar satte i en rad, ett för varje barn. Erlands träd, fyller 112 år i år.

Ljuvare sommartid än så här kan det inte bli för min del…

Publicerat i fredagstema, historia | 38 kommentarer