I morgon är en annan dag…

Postat den 30 juni, 2012 av Karin

”Som en produkt av jazzåldern, som en av dessa korthåriga, hårdkokta kvinnor med kort kjol, som predikanterna sa skulle hamna i helvetet, är jag förstås lite generad över att jag tydligen ses som själva sydstatsandan inkarnerad.”

Så skrev Margaret Mitchell till en vän 1936.

Borta med vinden hade publicerats den 30 juni och sålde en miljon exemplar första halvåret.

Hon växte upp i Atlanta och fick som barn höra många heroiska berättelser om Sydstaterna och inbördeskriget. ”Det var först när jag var i tioårsåldern som jag fattade att Sydstaterna hade förlorat!”

1926 stukade hon foten och tvingades hålla sig stilla en längre tid och det var då hon började skriva på Borta med vinden. Manusbuntarna hamnade under hennes säng vartefter, eller i ett skåp.

Hon visade det inte för någon, men vännerna kände till att hon arbetade på ”The Great American Novel”. Förläggaren Macmillan fick nys om den och försökte övertala henne om att lämna den ifrån sig. Hon vägrade, men när någon antydde att den väl var för dålig för att publiceras blev Margaret arg.

I bästa Scarlett O’Hara-stil sökte hon upp förläggaren:

”Utan hatt, med håret flygande, damm och smuts i ansiktet och på armarna och värst av allt, strumporna som jag dragit på mig i all hast hade hasat ner till vristerna.”

Förläggaren välkomnade manuset, trots att det inte var klart och bitvis inte hängde ihop. Efter ett års redigering publicerades romanen, 1037 sidor lång.

Även filmen, som också är rätt lång, blev  en succé.

Och i morgon är en annan dag…

 

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , | 31 kommentarer

Fredagstema: Bakom knuten

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Juni månads fredagsteman får vi av ByFånen och denna vecka är det Bakom knuten. Lätt! Det är ju bara kolla vad det finns för mystiska prylar bakom boden och så kan man få hjälp att identifiera dem. Men det finns ju fler knutar att välja på så jag tänkte om. I stället för att leta fornfynd bakom redskapsboden gick jag runt knuten i trädgården.

Det är en anrik trädgård som vi förvaltar. Tyvärr har vi inte haft lika mycket tid att vårda den som min farbror och faster hade, men delar av den har ändå överlevt förvånansvärt bra. Här är faster Valborg på väg med kaffebrickan till bordet under äppelträdet. 70-tal?

Och här är samma vy idag. Visserligen har grusgången blivit gräsmatta och visserligen fick äppelträdet en smäll av en grävskopa förra sommaren när brunnen måste grävas om. Men förvånansvärt mycket finns kvar av den gamla perennrabatten. Färgerna på bilden är annorlunda, eftersom snustuppor och lysing inte blommar än och astrarna finns inte mer.

 

Men om man går runt knuten då?

Jag testade och gick runt huset i utkanten av de odlade trakterna och vad hittar jag då, om inte en alldeles ny bekantskap.

Det bli så där ibland. Det poppar upp nåt nytt eller någon blomma som inte synts till på många år.

Undrar vad detta kan vara?

Den växer i slänten ner mot sjön, bakom en buske rosentry som verkar vara döende. Där i slänten står den och ser exotisk och ståtlig ut, sextio, sjuttio centimeter hög.

Och så vände jag och gick runt nästa knut, bakom häcken som skyddar trädgårdslandet mot nordanvindar. Där finns bara komposten, trodde jag. Men just där, i kompostkanten, har denna skönhet bestämt sig för att blomma upp. Den låg på marken och här har jag stöttat upp den lite, men stjälkarna ser horisontella ut. Undrar vad den kan heta?

Det var ju ett lyckat tema, som gav mig två nya blommor! Tackar ByFånen!

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 21 kommentarer

Och nu blir det lite sjövett

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Vikingaskepp styrdes med en åra och den satt på skeppens högersida, vilket alltså blev styrbord. Man jobbade ofta med båda händerna och vände baken mot andra sidan, som då blev ba(k)bord. Det medförde i sin tur att man med tiden tyckte att den sida som man vände baken till inte riktigt var lika fin som den man styrde vid och det blev viktigt när man ville göra skillnad på folk och folk.

Om mindre båtar skulle lägga till vid ett större skepp måste manskapsbåtar lägga sig på babordssidan medan officerare fick lägga till på styrbordssidan.

Det finns kaptenssockor som knep för att komma ihåg vilket som är vad, nämligen grön styrbordssocka och röd babordssocka.

Jag utgår från att det var så Sverker Åström bar sina berömda röda och gröna sockor.

Så här porträtteras hans sockor i Svenska Dagbladet i går och det verkar väl rätt?

Och när vi ändå är inne på sjötermer kan jag tipsa om uppdykande dykdalber, som man kan läsa om hos Livsrummet.

Det är pålar som man kör ner i havs-/sjö-/flodbotten för att använda som förtöjning eller som barriär. En dalb, som dyker ner i dyn, helt enkelt. Dykdalb. Låter rätt självklart. Men så enkelt är det naturligtvis inte utan ordet sägs komma från hertigen av Alba, le Duc d’Albe, som var den första som kom på att använda dessa anordningar och de fick därför fick namn efter honom.

En alldeles tänkbar förklaring, tills någon kommer på en bättre.

Publicerat i Att tolka, historia, Livet, Ord | Etiketter , , , | 24 kommentarer

Dansande flickan får flytta hem igen

Postat den 27 juni, 2012 av Karin

För ett tag sedan skrev jag om den dansande flickan på Drottninggatan. Hon som står där i en liten nisch på Kulturdepartementet, synlig från gatan och påminner oss om hur svårt, roligt och nödvändigt det är att få hålla på med skapande verksamhet i olika former.

Hon har stått där sedan början av 90-talet, men en dag var hon borta. Det visade sig att hon var förvisad till farstun, så jag skrev till departementet och frågade om det skulle vara så, för evigt, eller om det fanns en chans att hon skulle kunna komma tillbaka.

Och nu har jag fått inte mindre än två svar. En tjänsteman skriver att det var roligt att det är fler än han som saknar henne och att hon kommer att ställas tillbaka i höst och att konstsamordnaren kommer att kontakta mig. Det gjorde han och av hans svar framgår att den dansande flickan har fått maka på sig för en liten utställning i foajén med anledning av hemslöjdens 100-årsjubileum, men att hon kommer att flyttas tillbaka i slutet av september.

Möjligen hade det gått ställa ut hemslöjdsalster utan att flytta på den dansande tjejen, men det är kul i alla fall att hon kommer att ställas tillbaka på sin plats igen. För uppriktigt sagt verkar hon inte trivas något vidare i farstun, där hon står nu och visar ut folk.

Publicerat i konst | Etiketter , | 6 kommentarer

Och fiskgjusarna då, hur går det för dem?

Postat den 26 juni, 2012 av Karin

Om man inte har sett fiskgjuseboet på ett tag får man en smärre chock när man tittar in för att se vad som hänt. Vad de har växt! Förstfödda Estelle kavar omkring i boet och i dag försökte hon äta själv i stället för att bli matad av mamma Katherine. Pappa Ernie (ja, det blev lite tokigt med namnandet där, men nu heter han så) kommer farande ibland och lämnar en fisk eller kollar läget och så flaxar han iväg igen.

I mitten på juni kläcktes först lilla Estelle. och så här såg det ut tidigt på morgonen den 16 juni.

Estelle får en bit fisk och framför henne ligger de två syskonen, fortfarande okläckta.

Boet finns i Kalakotkas i Estland och där finns en kamera uppmonterad som sänder direkt, allt som händer i boet. Det dröjde inte länge förrän brorsan, Estellan, kläcktes, den 17 juni.

Föräldraparet börjar se lite stressat ut. Och kändes det som en evighet innan minstingen Estrid kläcktes, först den 19 juni. Estrid har inte haft det lätt. Syskonen tar för sig och föräldrarna hinner inte riktigt med. Estelle och Estellan har växt till oigenkännlighet, medan lilla Estrid ser ut ungefär som när hon kläcktes.

Hon verkar ha svårt för orienteringen också, piper i fel riktning, medan mamman stoppar i de stora barnen feta fiskbitar. Var är Ernie, undrar man.

Jag började fundera på om Katherine verkligen är en lämplig mor och om det kan finnas någon slags ornitologernas barnavårdsnämnd, som skulle kunna ta hand om uppenbart vanvårdade ungar. Men då, äntligen, bekvämar sig Katherine att sträcka sig över till andra bokanten och se till att Estrid får några fiskbitar. Visserligen passar hon på att äta själv också, men det tycker jag må vara tillåtet för en stressad trebarnsmor, att ta en och annan tugga medan hon matar ungarna.

Fiskgjusarna verkar för det mesta ta det med ro, det där att vara med i en direktsänd dramadokumentär. Men det händer att de suckar lite, tittar rakt in i kameran och undrar: ”Men vad glor ni på?”

Fortsättningsvis kommer det att bli spännande både att se om lilla Estrid kan äta i kapp sig och bli lika stor som syskonen och sedan förstås hur det ska gå med flygandet.

 

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Mobilt

Postat den 25 juni, 2012 av Karin

Det är alltid något som behöver fixas på eller kring husen. Och när det väl är fixat kan man fira på lämpligt sätt. Inviga, till exempel, eller återinviga. Här finns en redovisning från förra sommarens återinvigningsobjekt. Och i år var det dags att ta itu med lekstugan.

Lekstugan där längst bort, ser väl rätt platsbyggd ut, eller hur? Men skenet bedrar. Den började sin karriär som en trälåda för flyttfrakt. När jag flyttade hem från Tanzania ombesörjde arbetsgivaren frakten och vips var hela lägenheten nerpackad i en jättelåda.

Lådan skickades till den enda fasta adressen jag då hade, nämligen föräldrahemmet i södra Dalarna. När jag väl hade packat upp, gick min pappa (snickaren) några varv runt lådan och sade att detta är väl egentligen en lekstuga. Och så satte han igång och fixade tak, fönster och veranda. Verandastolparna är återbruk, möjligen från Horndals gamla Folkets Hus.

Sina första år i Sverige tillbringade den före detta packlådan på föräldrarnas tomt.

När vi senare tog över farfars stuga i närheten, fraktades stugan hit och hamnade nere vid sjön, vid det som då var skogsbrynet.

Men sedan blev det bastubygge och lekstugan fick maka åt sig lite, denna gång med hjälp av handakraft, samt syrrans och Pensionärens dådkraft.

Rullar, långa kraftiga metallstegar och en vinsch, är vad som behövs för att flytta en stuga. Samt lite funderande, en pall att ställa vinschen på och ett träd att fästa vinschlinan kring.

Nu har den fått en behövlig uppfräschning inomhus, med hjälp av en femåring och en sjuåring. Omtapetsering och målning av innertak. Det fattas gardiner, fönstren ska målas om, men det gick bra att ordna en liten återinvigning i alla fall. Tvååringen var först på plats och verkade nöjd med resultatet. Kameran kom fram först efteråt och här syns spår av invigningspartyt.

Jag hittade en gammal fin linnehandduk med min pappas initialer och den fick bli bordduk, så att han (bokstavligen) också var med på ett hörn.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 4 kommentarer

Det gick bra!

Postat den 23 juni, 2012 av Karin

Att resa midsommarstången är en rätt kvävande uppgift. Den ska dessutom utföras inför en förväntansfull publik. Det är mycket som kan gå snett.

Klykorna (som säkert har ett annat namn på det fackspråk som vana midsommarstångsresare förmodligen använder sinsemellan) får inte vara för många, för då trasslar man bara in sig i varandra.

Klykorna kan hasa mot stången och förstöra utsmyckningarna.

Stången kan välta åt sidan.

Och när man väl fått upp den kan den tippa över åt andra hållet, om inte några påpassliga personer är där med sin klykor och parerar.

 

Men det gick fint och när vi kom hem igen hade den blå bergvallmon slagit ut, dagen till ära.

Rabattens blåaste blomma, men sina ludna fina knoppar som böjer på nacken tills det är dags att slå ut i full blom.

Fyra till är på gång!

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , | 24 kommentarer

Fredagstema. Sill med tillbehör

Postat den 22 juni, 2012 av Karin

Byfånen som tillhandahåller fredagsteman denna månad har föreslagit Sill med tillbehör. Och eftersom denna fredag inte är vilken fredag som helst tror jag han menar att man kan skriva vad man vill, så länge det har med midsommar-tillbehör att göra.

Blommorna, midsommarstången, firandet i bruksparken…

En midsommar för länge sedan var min bästis Lena och jag kollektivt förälskade i en ursnygg yngling, som var ouppnåelig på många sätt. Han var för gammal för att bry sig om oss småflickor, han bodde inte ens på bruket utan någonstans långt borta, ovisst var och han var på tillfälligt midsommarbesök i våra trakter. Vi författade ett väl avvägt beundrarbrev, där vi förklarade hur vi kände för honom och varför, så gott vi kunde. Kanske skulle han förstå?

Och så gick vi till den gemensamma midsommarritualen i bruksparken med dans kring stången och saft och bullar och allt sånt.

Men det ville sig inte bättre än att vi tappade vårt meddelande på vägen och den som hittade det var förstås brorsan. Han kunde vara rätt retsam i vanliga fall, men här fick han dessutom en riktigt pikant anledning. Han utnyttjade den väl.

Och här har vi två små tjejer som är på väg till samma brukspark i modern tid, för att fira midsommar med saft och bullar.

Med det önskar jag alla (även brorsan) en synnerligen angenäm midsommarafton!

 

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter | 18 kommentarer

Nya promenader med tvååringen

Postat den 21 juni, 2012 av Karin

Tvååringen och jag tar våra promenader, nu i lantligare omgivningar. Han är oföränderligt entusiastisk för allt han ser och kommenterar det löpande. På tvååringars vis är han animist, och ser naturen omkring sig som besjälad. Vid ån blev han stående länge och studerade vattnets rörelser. Först är det en lite slätare, bredare ström som snabbt viker av ner i en mer virvlande del. På bilden är det där vattenytan blir ljusare (och vattnet rinner uppåt i blid). Svårt att fånga med kameran, utan att kliva omkring på ställen där man inte vill ha med en tvååring.

Tvååringen har just lärt sig att det där vattnet heter ån.  Lika förtjust som alltid över en ny upptäckt tittade han upp på mig och berättade att: ”Ånen dricker!”

 

Publicerat i Ord | Etiketter , | 8 kommentarer

Vakna Drina, ärkebiskopen vill prata med dig!

Postat den 20 juni, 2012 av Karin

Idag för 175 år sedan, klockan sex på morgonen, väcktes en 18-åring av sin mamma: ”Vakna, Drina, ärkebiskopen av Canterbury och Lord Conyngham vill tala med dig.” Drina skriver sedan i sin dagbok om detta:

”Så jag gick upp och gick in i vardagsrummet (i bara morgonrocken) och ensam för att träffa dem. Lord Conyngham underrättade mig om att min stackars farbror kungen, inte längre fanns. Han hade dött 12 minuter över 2 på morgonen och följaktligen är jag drottning.”

Och det fortsatte hon att vara i över 63 år, Alexandrina Viktoria, Englands drottning från 1837 till 1901. Det är uthållighetsrekord i den grenen, men Drottning Elisabeth knappar in, med sina 60 år på tronen.

Jag har ibland funderat på om man inte borde byta alla personporträtt i historieböckerna till ungdomsbilder. Drottning Viktoria som artonåring, Hjalmar Branting som sjuttonåring, Churchill som tjugoåring. Jag är säker på att det skulle öka historieintresset hos skolungdomarna.

Själv lärde jag mig ovanligt mycket om de invecklade turerna i konflikterna mellan Spanien och Nederländerna på 1500- och 1600-talen, tack vare den här snyggingen, Vilhelm I av Oranien. Jag gillade verkligen hans försök att införa religionsfrihet. Vidsynt och tolerant, tyckte jag, även om historieböckerna antydde vissa maktpolitiska fördelar också.

Publicerat i historia | Etiketter | 10 kommentarer