
”Som en produkt av jazzåldern, som en av dessa korthåriga, hårdkokta kvinnor med kort kjol, som predikanterna sa skulle hamna i helvetet, är jag förstås lite generad över att jag tydligen ses som själva sydstatsandan inkarnerad.”
Så skrev Margaret Mitchell till en vän 1936.
Borta med vinden hade publicerats den 30 juni och sålde en miljon exemplar första halvåret.
Hon växte upp i Atlanta och fick som barn höra många heroiska berättelser om Sydstaterna och inbördeskriget. ”Det var först när jag var i tioårsåldern som jag fattade att Sydstaterna hade förlorat!”
1926 stukade hon foten och tvingades hålla sig stilla en längre tid och det var då hon började skriva på Borta med vinden. Manusbuntarna hamnade under hennes säng vartefter, eller i ett skåp.
Hon visade det inte för någon, men vännerna kände till att hon arbetade på ”The Great American Novel”. Förläggaren Macmillan fick nys om den och försökte övertala henne om att lämna den ifrån sig. Hon vägrade, men när någon antydde att den väl var för dålig för att publiceras blev Margaret arg.
I bästa Scarlett O’Hara-stil
sökte hon upp förläggaren:
”Utan hatt, med håret flygande, damm och smuts i ansiktet och på armarna och värst av allt, strumporna som jag dragit på mig i all hast hade hasat ner till vristerna.”
Förläggaren välkomnade manuset, trots att det inte var klart och bitvis inte hängde ihop. Efter ett års redigering publicerades romanen, 1037 sidor lång.
Även filmen, som också är rätt lång, blev en succé.
Och i morgon är en annan dag…






























