Vikingaskepp styrdes med en åra och den satt på skeppens högersida, vilket alltså blev styrbord. Man jobbade ofta med båda händerna och vände baken mot andra sidan, som då blev ba(k)bord. Det medförde i sin tur att man med tiden tyckte att den sida som man vände baken till inte riktigt var lika fin som den man styrde vid och det blev viktigt när man ville göra skillnad på folk och folk.
Om mindre båtar skulle lägga till vid ett större skepp måste manskapsbåtar lägga sig på babordssidan medan officerare fick lägga till på styrbordssidan.
Det finns kaptenssockor som knep för att komma ihåg vilket som är vad, nämligen grön styrbordssocka och röd babordssocka.
Jag utgår från att det var så Sverker Åström bar sina berömda röda och gröna sockor.
Så här porträtteras hans sockor i Svenska Dagbladet i går och det verkar väl rätt?
Och när vi ändå är inne på sjötermer kan jag tipsa om uppdykande dykdalber, som man kan läsa om hos Livsrummet.
Det är pålar som man kör ner i havs-/sjö-/flodbotten för att använda som förtöjning eller som barriär. En dalb, som dyker ner i dyn, helt enkelt. Dykdalb. Låter rätt självklart. Men så enkelt är det naturligtvis inte utan ordet sägs komma från hertigen av Alba, le Duc d’Albe, som var den första som kom på att använda dessa anordningar och de fick därför fick namn efter honom.
En alldeles tänkbar förklaring, tills någon kommer på en bättre.
För en landkrabba är det mesta bara konstigt. Dykdalber var nytt för mig men länsar har jag ju försökt ta mig över med ekan. På den tiden. Nu när hela flottningen hamnat på museum och jag ska bringa lite ordning i det så inser jag vilken enorm apparat det var, hur hårt det var reglerat och hur många som var inblandade. Det är intressant. Men jag får nog skjuta upp det där med pensionen ett tag.
PS den första bilden? DS
Jag fastnade för det ordet dykdalb i någon roman för länge sedan, glömt vilken, och tyckte att det var ju ett rejält gammaldags, rentav fornnordiskt, ord. Men så kollade jag upp och hittade den där hertigen av Alba, som för övrigt verkar ha varit en riktig skitstövel.
Slarvade med bilden och lade in den i Firefox. Här är den nu monterad via Safari i stället. Hoppas det funkar!
Haha – den var ett av de ovanligaste och mest upplysande blogginlägg jag läst, och ett nyktert och originellt hej då till Sverker Åström!
Alla dykdalbar har gått mig förbi, så att säga, men babord har man ju undrat över.
(Hur mår gjusarna…?)
Jo, nu börjar jag förstå mig på Katherine (fiskgjusemamman). Hon börjar med att mata de stora busarna, som numera ser ut som skräckinjagande huliganer. Lilla Estrid piper lite vilset, ofta i fel riktning. Men sedan, när den största (Estelle) välter omkull sig av ren övermättnad börjar Kathrine sticka åt Estrid lite också. Estellan håller sig fortfarande framme, men efter en stund är han också mätt och då för Estrid ett ordentligt mål. Eftersom hon inte är lika pockande som de stora och eftersom hon inte klara hur stora slamsor som helst tar Kathrine en bit själv, då och då. Hon klarar sig nog, Estrid, trots att hon är hälften så stor som syskonen.
Vänta ni bara, det kommer mera egendomligheter att sortera in på avdelningen onödigt vetande, på min blogg alltså. Jag har ju ett helt museum att gräva i, snart kommer en lovsång över spelekan.
Ja, det ser vi fram emot. Spelekan i våra hjärtan!
Förvånar det dig att jag har haft närkontakt med dykdalbar? Inte? Tänkte väl det.
Det var sommaren 1956 när jag och resten av besättningen på M/S Lagnö kastades ur vår sömn och vissa ur våra sängar av att det small rejält i skrovet. Vi hade seglat på en dykdalb av det grövre slaget.
Platsen var Ost-Nordseekanal, även känd som Kielkanalen och det var natt och lite disigt och rorsman var nog lite trött. Det blev en rejäl buckla i plåten och stort larm eftersom det fanns risk för läcka. Men det var ingen fara och vi tuffade vidare.
Problemen visade sig i Grimsby när massabalarna skulle lossas. De var tätt packade i lastrummet och vid smällen trycktes de ihop av bucklan i skrovet så det blev svårt att få grepp om dem. Gubbarna fick använda spett och hackor för att få upp ett dike i varje varv med balar så att resten kunde lossas. Det blev lite extra liggetid i Grimsby och det var ju en ung sjöman glad åt.
Kanhända var det jag som berättade om detta och därmed introducerade dykdalben i din begreppsvärld? Vid den tiden var det väl mest tjejböcker du läste och där fanns det kanske inte så många dykdalbar?
Mycket möjligt, rentav troligt, eftersom dina historier om det vilda livet till sjöss utgjorde underhållning under långa mörka vinterkvällar. Och Jules Vernes världsomsegling under havet innehöll nog inga dykdalbar. Och inte Biggles eller Worrals heller. Tjejböcker – bah! Vilka tänker du på då, utöver rena klassiker som Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla?
Tja, vad ska jag välja? ”Britt-Marie lättar sitt hjärta” eller ”Kerstin och jag” kanske. Av en författarinna som sedermera förekom i diskussionerna om Nobelpriset.
Vilket bra minne du har! Men nu skrev jag alltså bortsett från klassiker. Och Astrid Lindgren med sin språk- och ordförtjusning kan nog ha använt dykdalb någon gång, misstänker jag.
Kan inte låta bli att citera några av Taubes bästa rader
…
Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem,
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.
Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntra upp på den
…
Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
…
Det är de mest rysansvärda rader jag vet. Med rysansvärd menas att man får ståpäls av dem.
Ja, det är skickligt att få till rytm, melodi och rim på det där sättet. Och alla facktermer och vardagsord som han till synes helt mühenlos får att följa med i vilka versmått som helst.
Och apropå just den melodin har jag vaga minnen av en parafras som började:
”Det åkte en buss ifrån Klara terminal…” eller något liknande och mot slutet framfördes önskemål om att få äta mat ur en kokill. Det råkar inte finnas något bevarat exemplar av den visan?
Så bra att jag fick införliva ordet dykdalb med min vokabulär. Nu kan jag nästa gång vi åker båt ut i skärgården på friluftsgudstjänst peka på en sådan och ropa: ”Nej titta vilken rejäl dykdalb!”
Jag får också tacka för den mycket plausibla förklaringen till Sverker Åströms röda och gröna sockor. Både officer och menig (eller vad det nu heter på marint språk).
Visst är det ett behändigt ord, dykdalb, så du får se till att få användning för det!
För mig är dykdalb även viktig del i fisket. Under den tid flottningen pågick så fanns det gått om fisk i sjöar och vattendrag. Dels för att fisken fick mycket mat som kom från allt timmer som förde med sig insekter och maskar. Dykdalben höll ju stabilitet åt alla länsar som skulle hålla timret på rätt plats. Den är också en viktig del i min egen lärdom om fisket. När jag var i skolåldern brukade vi låna flottningsföreningens roddbåtar och ro ut till och förankra oss vid någon dykdalb för att meta abborre och en och annan mört.
Kan det ha varit i Rossen du drog upp abborre och en och annan mört?
Jag hittade Emil Smiths gamla Nautisk Ordbok. Så här säger Emil om dykdalben: http://www.gke.org/pub/files/Dykdalb%20Emil%20Smith.jpg
Åh, den boken skulle jag väldigt gärna vilja se inskannad på Projekt Runeberg!
Ett litet privat försök kommer här. Jag ska ta resten när jag vilat lite och när tid finns. Intensivt men roligt arbete.
http://www.gke.org/pub/files/Skjuta%20bjorn%20och%20fanga%20uggla%20del%201.pdf
Ja, precis så! Har du kontaktat Runeberg?
Jag ska. Men klockan är ju rätt mycket i Borgå. Så jag väntar tills han kommit hem från kyrkan i morgon.
Lite pinsamt. Jag ringde Runebergsgården (+358 (0)40 489 9900) och frågade om han kommit tillbaka från kyrkan.
Det borde jag inte ha gjort. Han är död.
Oj då, det var tråkigt att höra!
Ja. Men han var ju född 1804, så det var ju lite väntat.
Storfiskaren, kan det vara därför det nappar så dåligt hos oss? Ingen enda dykdalb så långt ögat når!