Och om ni har vägarna åt Avesta-hållet

Postat den 8 juli, 2012 av Karin

De stora rostugnarna och den gamla hyttan i Avesta är sevärdheter i sig. Nu används de dessutom som konsthall och ambitiösa Avesta Art ordnar utställningar där på sommaren.

Rostugn. Här utan kanelbullar.

Det kan vara något med anknytning till järnhanteringen, som det år någon samlat plastburkar i alla de blå, blågrå, grönblå, turkos och blågröna färger som finns i slagg. Hela golvet fullt med slaggfärger. Mycket effektivt.

Eller den gången någon placerade kanelbullar runt rostugnen och kallade konstverket ”Rostugnens hemlighet”. Hela sitt långa liv hade rostugnen drömt om att baka bullar i stället för att rosta malm!

Men det finns också konst utan egentlig anknytning till järnhanteringen, alltid suggestiv och intressant. Här är en av rostugnarna utan kanelbullar. Tyvärr minns jag inte vad konstnärerna hette, den gången.

I år blev jag stående en lång stund framför Matti Kalkamos figurer, som sitter i hyttan, längst ner, och väntar på att man ska berätta för dem om livets mening. Eller kanske vad de ska göra? De sitter där, lite försjunkna i sig själva, men samtidigt lite avvaktande. Kanske kommer det någon som har något viktigt att säga dem?

Och så den här pojken, av Topi Routsalainen, som försöker komma på vad det var han skulle göra. Äsch, vad var det? Och så punktar han upp fem sju punkter. Det måste väl ändå finnas fem sju saker han måste göra. Men vad?

Som sagt, skulle ni ha vägarna åt Avesta-hållet är det bara att skriva upp Avesta Art på att-göra-listan!

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter | 13 kommentarer

Om ni har vägarna förbi Chillicothe…

Postat den 7 juli, 2012 av Karin

Chillicothe ligger i Missouri i USA och där är det extra festligt idag. Man firar nämligen årsdagen av den första skivade limpan. Den såldes i Chillicothe just den 7 juli, 1928 och det blev en stor säljsucce.

Uppfinnaren av brödskivningsmaskinen hade länge försökt intressera bagerierna för sin maskin, men det gick trögt tills en bagare i Chillicothe beslöt att testa denna ”den viktigaste utvecklingen i brödets historia sedan brödpåsen”.

Det här skivade formbrödet ger begreppet fornfranskan en ny innebörd. Det är nog inte ett originalexemplar från Chillicothe, men det skulle kanske kunna ha varit det.

Jag har snott den av Skogsgurra, som antingen fotat den i sitt kök, eller kanske (mera troligt) i sin tur snott bilden någonstans.

Publicerat i historia | 13 kommentarer

Fredagstema: Frukost med katt – och utan

Postat den 6 juli, 2012 av Karin

Alexander i koncentrerad attackposition innan han angriper någons hälar för att styra upp situationen.

Vi sammanbodde i tolv år med katten Alexander. Det var en katt bestämda uppfattningar om hur han ville ha det.

Yngsta dottern hade hunnit bli sju år, när Alexander kom in i bilden och då borde det vara teoretiskt möjligt att få äta frukost i lugn och ro och kanske kunna kasta ett öga i tidningen. Det är ju något man ofta fantiserar om under småbarnsåren.

Alexander förstod mig aldrig på den punkten. Efter något år av psykiska kraftmätningar gick han med på att jag fick 1. gå på toa, 2. sätta på kaffe och 3. hämta tidningen, innan det var dags att ge honom frukost. (Han måste ha förläst sig på kattmatsreklam, för det var bara Whiskas som dög).

Sedan hade jag ett par minuter på mig att plocka fram vad jag ville ha till frukost, medan han åt sin. Men så snart jag satte mig ner hoppade han upp i mitt knä och när jag bredde ut tidningen blev han mycket intresserad. Han såg precis vilken artikel jag läste och och sträckte fram sitt lilla huvud för att läsa på samma ställe. Han försökte hoppa upp på tidningen för att lägga sig på artikeln, men där vann jag i alla fall.

Jag förklarade mycket tydligt för honom att vi bara tolererar döda djur på bordet, så det var bara att välja. Han höll sig i mitt knä, men testade alltid med en eller två tassar på bordet för att se om de där fåniga reglerna fortfarande gällde.

Numera får jag äta frukost utan att Alexander lägger sig i. Jamen det är klart att jag saknar honom!

 

Publicerat i fredagstema, Livet | 19 kommentarer

Solen värmer

Postat den 5 juli, 2012 av Karin

När man vaknar till strålande sol och det känns gassigt redan tidigt på morgonen, när gräset inte ens är daggigt i sjutiden och när paradisbuske, krasse och spanska fanan alla sträcker sig belåtet mot solen, då är det svårt att tro att det just idag är den dag då solen är allra längst bort från oss. Och kanske ännu svårare att tro att det motsatta, då solen är fem miljoner kilometer närmre än i dag, inträffar den 5 januari.

Det kallas ”aphelion” idag och i januari heter det ”perihelion”.  Helion är en form av helios, solen, ”ap” (borde vara ab, tycker jag) och ”peri” grekiska för från och nära.

Spanska fanan började blomma den andra juli, dagen efter EM-finalen i fotboll. Snacka om känsla för feeling!

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Alla människor är skapade jämlika

Postat den 4 juli, 2012 av Karin

”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka.

Klokheten påbjuder att styrelseformer som inrättats sedan lång tid tillbaka, inte bör ändras av alltför lättvindiga eller flyktiga skäl; och likaledes har all erfarenhet visat att människor är mer benägna att lida, om det onda är uthärdligt, än att avskaffa de styrelseformer vid vilka de har vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet. Sådant har dessa koloniers tålmodiga lidande varit, och sådan är nu nödvändigheten av att förändra dessa koloniers tidigare styrelseformer”

Självständighetsförklaringen antogs av USA:s kongress den 4 juli 1776 och så skickade de ett brev till kung George i England. Där framgår att  de inte längre lydde under honom och varför de tyckte att det var dags för ett nytt styrelseskick i USA. Hela den amerikanske självständighetsförklaringen får rum på ett enda ark papper.

 

Publicerat i historia | 13 kommentarer

Äventyrligheter i barnboksvärlden

Postat den 3 juli, 2012 av Karin

”Varför nöja sig med sex”, eller ”Why stop at six?” är underrubriken på en barnboksblogg, som handlar främst om illustrationer.

Idén till bloggens namn ”Seven impossible things before breakfast” kommer från Alice i Underlandet. När drottningen säger att hon är hundraett år, fem månader och en dag, vägrar Alice tro henne. Drottningen uppmanar henne att anstränga sig lite, men Alice bara skrattar. ”Det är ingen idé att försöka, man kan inte tro på omöjliga saker.” Drottningen fnyser att det bara beror på att Alice inte tränat tillräckligt. ”När jag var i din ålder tränade jag en halvtimme om dagen. Ibland trodde jag faktiskt på så många som sex omöjliga saker före frukost.” Julie Danielson, som gör bloggen, bjuder alltså över, genom att ställa frågan: Varför nöja sig med sex?

Hon skrev nyligen om hur barnboksillustrationerna i USA tenderar att bli allt försiktigare och länkar vidare till den här intervjun. I kommentarsfältet kan man läsa att de är avundsjuka på oss i Europa för att vi har fantasifullare och djärvare barnboksillustrationer. Och där dyker en bekant upp! En kommentator berättar om sin hjälte den norska illustratören Stian Hole. Honom träffade jag på bokmässan i Nairobi i höstas där han berättade om sina USA-erfarenheter. Och trots att han faktiskt censureras där, ses hans bilder som fria och fantasifulla på ett sätt som de amerikanska inte är.

När hans bok Hermans sommar skulle ges ut i USA fanns det invändningar mot den här bilden. Pojken kissar och flickans trosor syns. Stian våndades över beslutet: ändra eller vägra? Till sist sade han OK till att ändra. Och i stället använder han nu bilden när han föreläser, som ett exempel på hur olika man ser på vad som är naturligt eller ej i olika länder. Jag frågade om jag fick använda den i min blogg och det gick bra, så här är den, bilden som inte publicerades i USA.

Publicerat i Att tolka, Böcker, konst | Etiketter , | 8 kommentarer

Haspen på!

Postat den 2 juli, 2012 av Karin

Om man har en mycket brant sluttande tomt och det hus som innehåller bekvämligheter ligger högst upp i backen och bekvämligheterna dessutom ligger på övervåningen i det huset… då är det lite av en bergsbestigning att gå på toaletten.

– Men det finns väl buskar! säger ni. Jodå, men det är rätt god insyn även från sjön och dessutom är barnbarnen inte alltid med på det där med buskar. Och man kan inte gå på toa med ett barnbarn och lämna de andra nere vid sjön. Så det har blivit många bergsbestigningar med hela flocken. Lösningen fick bli en toalett i källaren, anslutning till tvättstugan. Det är ett rätt trafikerat område. Och då behöver man en hasp.

Den här skönheten hittade jag i Gammelstilla i går. Under Gammelstilladagarna kan man dricka björksavsaft, äta kolbullar, titta på konstutställningar, besöka destilleriet där man producerar Gammelstilla Aquavit (Sveriges minsta destilleri, om man inte räknar med oregistrerade sådana) och så kan man besöka smedjan och få sig en nysmidd hasp, med märlor. Johan heter smeden.

Publicerat i konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

I morgon är en annan dag…

Postat den 30 juni, 2012 av Karin

”Som en produkt av jazzåldern, som en av dessa korthåriga, hårdkokta kvinnor med kort kjol, som predikanterna sa skulle hamna i helvetet, är jag förstås lite generad över att jag tydligen ses som själva sydstatsandan inkarnerad.”

Så skrev Margaret Mitchell till en vän 1936.

Borta med vinden hade publicerats den 30 juni och sålde en miljon exemplar första halvåret.

Hon växte upp i Atlanta och fick som barn höra många heroiska berättelser om Sydstaterna och inbördeskriget. ”Det var först när jag var i tioårsåldern som jag fattade att Sydstaterna hade förlorat!”

1926 stukade hon foten och tvingades hålla sig stilla en längre tid och det var då hon började skriva på Borta med vinden. Manusbuntarna hamnade under hennes säng vartefter, eller i ett skåp.

Hon visade det inte för någon, men vännerna kände till att hon arbetade på ”The Great American Novel”. Förläggaren Macmillan fick nys om den och försökte övertala henne om att lämna den ifrån sig. Hon vägrade, men när någon antydde att den väl var för dålig för att publiceras blev Margaret arg.

I bästa Scarlett O’Hara-stil sökte hon upp förläggaren:

”Utan hatt, med håret flygande, damm och smuts i ansiktet och på armarna och värst av allt, strumporna som jag dragit på mig i all hast hade hasat ner till vristerna.”

Förläggaren välkomnade manuset, trots att det inte var klart och bitvis inte hängde ihop. Efter ett års redigering publicerades romanen, 1037 sidor lång.

Även filmen, som också är rätt lång, blev  en succé.

Och i morgon är en annan dag…

 

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , | 31 kommentarer

Fredagstema: Bakom knuten

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Juni månads fredagsteman får vi av ByFånen och denna vecka är det Bakom knuten. Lätt! Det är ju bara kolla vad det finns för mystiska prylar bakom boden och så kan man få hjälp att identifiera dem. Men det finns ju fler knutar att välja på så jag tänkte om. I stället för att leta fornfynd bakom redskapsboden gick jag runt knuten i trädgården.

Det är en anrik trädgård som vi förvaltar. Tyvärr har vi inte haft lika mycket tid att vårda den som min farbror och faster hade, men delar av den har ändå överlevt förvånansvärt bra. Här är faster Valborg på väg med kaffebrickan till bordet under äppelträdet. 70-tal?

Och här är samma vy idag. Visserligen har grusgången blivit gräsmatta och visserligen fick äppelträdet en smäll av en grävskopa förra sommaren när brunnen måste grävas om. Men förvånansvärt mycket finns kvar av den gamla perennrabatten. Färgerna på bilden är annorlunda, eftersom snustuppor och lysing inte blommar än och astrarna finns inte mer.

 

Men om man går runt knuten då?

Jag testade och gick runt huset i utkanten av de odlade trakterna och vad hittar jag då, om inte en alldeles ny bekantskap.

Det bli så där ibland. Det poppar upp nåt nytt eller någon blomma som inte synts till på många år.

Undrar vad detta kan vara?

Den växer i slänten ner mot sjön, bakom en buske rosentry som verkar vara döende. Där i slänten står den och ser exotisk och ståtlig ut, sextio, sjuttio centimeter hög.

Och så vände jag och gick runt nästa knut, bakom häcken som skyddar trädgårdslandet mot nordanvindar. Där finns bara komposten, trodde jag. Men just där, i kompostkanten, har denna skönhet bestämt sig för att blomma upp. Den låg på marken och här har jag stöttat upp den lite, men stjälkarna ser horisontella ut. Undrar vad den kan heta?

Det var ju ett lyckat tema, som gav mig två nya blommor! Tackar ByFånen!

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 21 kommentarer

Och nu blir det lite sjövett

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Vikingaskepp styrdes med en åra och den satt på skeppens högersida, vilket alltså blev styrbord. Man jobbade ofta med båda händerna och vände baken mot andra sidan, som då blev ba(k)bord. Det medförde i sin tur att man med tiden tyckte att den sida som man vände baken till inte riktigt var lika fin som den man styrde vid och det blev viktigt när man ville göra skillnad på folk och folk.

Om mindre båtar skulle lägga till vid ett större skepp måste manskapsbåtar lägga sig på babordssidan medan officerare fick lägga till på styrbordssidan.

Det finns kaptenssockor som knep för att komma ihåg vilket som är vad, nämligen grön styrbordssocka och röd babordssocka.

Jag utgår från att det var så Sverker Åström bar sina berömda röda och gröna sockor.

Så här porträtteras hans sockor i Svenska Dagbladet i går och det verkar väl rätt?

Och när vi ändå är inne på sjötermer kan jag tipsa om uppdykande dykdalber, som man kan läsa om hos Livsrummet.

Det är pålar som man kör ner i havs-/sjö-/flodbotten för att använda som förtöjning eller som barriär. En dalb, som dyker ner i dyn, helt enkelt. Dykdalb. Låter rätt självklart. Men så enkelt är det naturligtvis inte utan ordet sägs komma från hertigen av Alba, le Duc d’Albe, som var den första som kom på att använda dessa anordningar och de fick därför fick namn efter honom.

En alldeles tänkbar förklaring, tills någon kommer på en bättre.

Publicerat i Att tolka, historia, Livet, Ord | Etiketter , , , | 24 kommentarer