Fredagstema: Frukost med katt – och utan

Alexander i koncentrerad attackposition innan han angriper någons hälar för att styra upp situationen.

Vi sammanbodde i tolv år med katten Alexander. Det var en katt bestämda uppfattningar om hur han ville ha det.

Yngsta dottern hade hunnit bli sju år, när Alexander kom in i bilden och då borde det vara teoretiskt möjligt att få äta frukost i lugn och ro och kanske kunna kasta ett öga i tidningen. Det är ju något man ofta fantiserar om under småbarnsåren.

Alexander förstod mig aldrig på den punkten. Efter något år av psykiska kraftmätningar gick han med på att jag fick 1. gå på toa, 2. sätta på kaffe och 3. hämta tidningen, innan det var dags att ge honom frukost. (Han måste ha förläst sig på kattmatsreklam, för det var bara Whiskas som dög).

Sedan hade jag ett par minuter på mig att plocka fram vad jag ville ha till frukost, medan han åt sin. Men så snart jag satte mig ner hoppade han upp i mitt knä och när jag bredde ut tidningen blev han mycket intresserad. Han såg precis vilken artikel jag läste och och sträckte fram sitt lilla huvud för att läsa på samma ställe. Han försökte hoppa upp på tidningen för att lägga sig på artikeln, men där vann jag i alla fall.

Jag förklarade mycket tydligt för honom att vi bara tolererar döda djur på bordet, så det var bara att välja. Han höll sig i mitt knä, men testade alltid med en eller två tassar på bordet för att se om de där fåniga reglerna fortfarande gällde.

Numera får jag äta frukost utan att Alexander lägger sig i. Jamen det är klart att jag saknar honom!

 

Det här inlägget postades i fredagstema, Livet. Bokmärk permalänken.

19 svar på Fredagstema: Frukost med katt – och utan

  1. Musikanta skriver:

    Det där med att katter och hundar är som småbarn som aldrig blir äldre stämmer tydligen. Tur i alla fall att han åt Whiskas och inte bara leverpastej eller sardiner på burk…

    Jag är ganska glad att jag inte längre har en hund som ständigt sitter nedanför matbordet med huvudet på sned och med bedjande ögon. För att inte tala om den gången när hon åt upp alla bullar och kakor på kakfatet som min mamma ställt ner på bryggan på landet för att hon skulle gå och hämta någonting som hon glömt.

    • Karin skriver:

      Låter som en logisk slutsats för en hund: Här har någon ställt fram ett helt fat med bullar och kakor åt mig. Så trevligt!

  2. Karin skriver:

    Jag har inte ännu kommit till skott med mitt bidrag till fredagstemat och frukost, men det blir säkert någonting bara jag landar litet efter dagens övningar.
    Katter har sina vanor och vet absolut hur de skall få sin frukost serverad. Minns mina egna kattvänner. Om man inte steg upp i tid när de ville ha sin frukost, så väcktes matte med att få en klo mitt på huvudet i hårbotten…..kinesisk tortyr, vips så stod jag på golvet. Då hade kombatantkatterna redan placerat sig vid matplatsen i köket

  3. Hyttfogden skriver:

    Alexander uppförde sig som en katt brukar. Vi har ju alltid haft katt, det är först nu som vi är utan men nästa vecka kommer dotras katt Sissi, en rar liten tös som älskar att gå till veterinären och bli ompysslad och opererad när hon stoppat i sig 40 cm gasbinda som egentligen skulle sitta på kompisen Milles (hund) huvud.

    Alexander var ju hos oss för många år sedan när husse och matte var någon annanstans. Och A fick också vara någon annanstans nämligen på vinden eftersom ordinarie kattinnevånare näppeligen tolererade en främmande artfrände i huset.

    • Karin skriver:

      Oj då! Vad kallas det, värre än hypokondri, eller hur? Typ: ”Jag gör vad som helst för att få lite uppmärksamhet från en veterinär. Käkar gasbinda, t.ex.”

      Visst minns jag att Alexander fick bo på vinden medan förlustade oss i grannskapet. Kan det ha varit Västanå teater?

      • Karin skriver:

        PS. Redaktörn undrar om det inte var fjorton år, snarare än tolv, som vi hade Alexander och efter att ha räknat lite på fingrarna börjar jag tro att han har rätt.

  4. Olgakatt skriver:

    Är man ägd av katter så är det vissa saker man får finna sig i – och katterna bestämmer vilka!

    • Karin skriver:

      Japp, så är det. Och Alexander insåg tydligen att det var bäst att låta den där stora människokatten ha sina små ritualer (gå på toa mm) innan han riktigt sade till på skarpen.

  5. ByFånen skriver:

    Jag har en Rakel som fullkomligt älskar när jag skriver på bloggen. Antingen sitter hon i mitt knä med framtassarna prydligt på bordskanten (acceptabel pose) eller sitter hon på bordet mellan tangentbord och skärm och sysselsätter sig med att jaga text och musmarkör (inte accepterad pose).

    • Karin skriver:

      Jaga musmarkör låter som en kul katthobby! Tur att Alexander och Rakel aldrig träffades, för annars hade hon väl lärt honom hur man gör.

  6. Skogsgurra skriver:

    Katter lämnar ingen oberörd. Jag beundrar dem oerhört. Men jag är glad att vi är tillfälligt kattfria så att lilla Poppoppopp, vår ekorrunge, kan röra sig obekymrat på gården.
    Kattens natur och mörka hemligheter beskrivs bra i Klas Katt. Ett Måste ha – liksom en iskubsmaskin.

  7. Karin skriver:

    Kära hjärtanes, hur ska det gå för Poppoppopp om ni är kattvakter emellanåt?

    • Skogsgurra skriver:

      Lilla Sissi är en innekatt. Vi kommer att låta henne bo i de övre regionerna. Dessutom är hon naturligt socialt och vänligt intresserad av små kryp. Jag tror att några generationers Whiskasdiet eliminerat jaktinstinkten.
      Poppoppopp kom och hälsade på i går eftermiddag. Han har vuxit och utvecklats till en riktig väggakrobat. Tyvärr har babyspråket, det som gett honom hans namn, också utvecklats. Det är en tyst ekorre numera.

  8. Musikanta skriver:

    Jag trodde att jag skrev en kommentar nyss, men den försvann tydligen. Jag hänger på fredagstemat i juli, men väntar lite med inlägget eftersom jag inte visste om att det blev något i juli förrän idag.
    Ingrid

  9. Musikanta skriver:

    Jag förstår nu att det inte är du som är värdinna för julitemat utan Livsrummet. Jag får skriva dit och tala om att jag hänger med.
    Ingrid

  10. Hyttfogden skriver:

    Byfånen – Var det Miss Karlsson hon hette den där lilla tunna gamla kattdamen som satt i mitt knä hela tiden som vi hälsade på din syster för några år sedan? Den gamla damen kan väl knappast vara vid liv nu?

  11. Pysseliten skriver:

    Katter kallas vanedjur – för man blir van vid dom!

Kommentarer inaktiverade.