Solen värmer

Postat den 5 juli, 2012 av Karin

När man vaknar till strålande sol och det känns gassigt redan tidigt på morgonen, när gräset inte ens är daggigt i sjutiden och när paradisbuske, krasse och spanska fanan alla sträcker sig belåtet mot solen, då är det svårt att tro att det just idag är den dag då solen är allra längst bort från oss. Och kanske ännu svårare att tro att det motsatta, då solen är fem miljoner kilometer närmre än i dag, inträffar den 5 januari.

Det kallas ”aphelion” idag och i januari heter det ”perihelion”.  Helion är en form av helios, solen, ”ap” (borde vara ab, tycker jag) och ”peri” grekiska för från och nära.

Spanska fanan började blomma den andra juli, dagen efter EM-finalen i fotboll. Snacka om känsla för feeling!

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Alla människor är skapade jämlika

Postat den 4 juli, 2012 av Karin

”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform och att inrätta en ny enligt de principer som för folket framstår som de mest troliga att påverka deras trygghet och lycka.

Klokheten påbjuder att styrelseformer som inrättats sedan lång tid tillbaka, inte bör ändras av alltför lättvindiga eller flyktiga skäl; och likaledes har all erfarenhet visat att människor är mer benägna att lida, om det onda är uthärdligt, än att avskaffa de styrelseformer vid vilka de har vant sig. Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet – det är deras plikt – att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet. Sådant har dessa koloniers tålmodiga lidande varit, och sådan är nu nödvändigheten av att förändra dessa koloniers tidigare styrelseformer”

Självständighetsförklaringen antogs av USA:s kongress den 4 juli 1776 och så skickade de ett brev till kung George i England. Där framgår att  de inte längre lydde under honom och varför de tyckte att det var dags för ett nytt styrelseskick i USA. Hela den amerikanske självständighetsförklaringen får rum på ett enda ark papper.

 

Publicerat i historia | 13 kommentarer

Äventyrligheter i barnboksvärlden

Postat den 3 juli, 2012 av Karin

”Varför nöja sig med sex”, eller ”Why stop at six?” är underrubriken på en barnboksblogg, som handlar främst om illustrationer.

Idén till bloggens namn ”Seven impossible things before breakfast” kommer från Alice i Underlandet. När drottningen säger att hon är hundraett år, fem månader och en dag, vägrar Alice tro henne. Drottningen uppmanar henne att anstränga sig lite, men Alice bara skrattar. ”Det är ingen idé att försöka, man kan inte tro på omöjliga saker.” Drottningen fnyser att det bara beror på att Alice inte tränat tillräckligt. ”När jag var i din ålder tränade jag en halvtimme om dagen. Ibland trodde jag faktiskt på så många som sex omöjliga saker före frukost.” Julie Danielson, som gör bloggen, bjuder alltså över, genom att ställa frågan: Varför nöja sig med sex?

Hon skrev nyligen om hur barnboksillustrationerna i USA tenderar att bli allt försiktigare och länkar vidare till den här intervjun. I kommentarsfältet kan man läsa att de är avundsjuka på oss i Europa för att vi har fantasifullare och djärvare barnboksillustrationer. Och där dyker en bekant upp! En kommentator berättar om sin hjälte den norska illustratören Stian Hole. Honom träffade jag på bokmässan i Nairobi i höstas där han berättade om sina USA-erfarenheter. Och trots att han faktiskt censureras där, ses hans bilder som fria och fantasifulla på ett sätt som de amerikanska inte är.

När hans bok Hermans sommar skulle ges ut i USA fanns det invändningar mot den här bilden. Pojken kissar och flickans trosor syns. Stian våndades över beslutet: ändra eller vägra? Till sist sade han OK till att ändra. Och i stället använder han nu bilden när han föreläser, som ett exempel på hur olika man ser på vad som är naturligt eller ej i olika länder. Jag frågade om jag fick använda den i min blogg och det gick bra, så här är den, bilden som inte publicerades i USA.

Publicerat i Att tolka, Böcker, konst | Etiketter , | 8 kommentarer

Haspen på!

Postat den 2 juli, 2012 av Karin

Om man har en mycket brant sluttande tomt och det hus som innehåller bekvämligheter ligger högst upp i backen och bekvämligheterna dessutom ligger på övervåningen i det huset… då är det lite av en bergsbestigning att gå på toaletten.

– Men det finns väl buskar! säger ni. Jodå, men det är rätt god insyn även från sjön och dessutom är barnbarnen inte alltid med på det där med buskar. Och man kan inte gå på toa med ett barnbarn och lämna de andra nere vid sjön. Så det har blivit många bergsbestigningar med hela flocken. Lösningen fick bli en toalett i källaren, anslutning till tvättstugan. Det är ett rätt trafikerat område. Och då behöver man en hasp.

Den här skönheten hittade jag i Gammelstilla i går. Under Gammelstilladagarna kan man dricka björksavsaft, äta kolbullar, titta på konstutställningar, besöka destilleriet där man producerar Gammelstilla Aquavit (Sveriges minsta destilleri, om man inte räknar med oregistrerade sådana) och så kan man besöka smedjan och få sig en nysmidd hasp, med märlor. Johan heter smeden.

Publicerat i konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

I morgon är en annan dag…

Postat den 30 juni, 2012 av Karin

”Som en produkt av jazzåldern, som en av dessa korthåriga, hårdkokta kvinnor med kort kjol, som predikanterna sa skulle hamna i helvetet, är jag förstås lite generad över att jag tydligen ses som själva sydstatsandan inkarnerad.”

Så skrev Margaret Mitchell till en vän 1936.

Borta med vinden hade publicerats den 30 juni och sålde en miljon exemplar första halvåret.

Hon växte upp i Atlanta och fick som barn höra många heroiska berättelser om Sydstaterna och inbördeskriget. ”Det var först när jag var i tioårsåldern som jag fattade att Sydstaterna hade förlorat!”

1926 stukade hon foten och tvingades hålla sig stilla en längre tid och det var då hon började skriva på Borta med vinden. Manusbuntarna hamnade under hennes säng vartefter, eller i ett skåp.

Hon visade det inte för någon, men vännerna kände till att hon arbetade på ”The Great American Novel”. Förläggaren Macmillan fick nys om den och försökte övertala henne om att lämna den ifrån sig. Hon vägrade, men när någon antydde att den väl var för dålig för att publiceras blev Margaret arg.

I bästa Scarlett O’Hara-stil sökte hon upp förläggaren:

”Utan hatt, med håret flygande, damm och smuts i ansiktet och på armarna och värst av allt, strumporna som jag dragit på mig i all hast hade hasat ner till vristerna.”

Förläggaren välkomnade manuset, trots att det inte var klart och bitvis inte hängde ihop. Efter ett års redigering publicerades romanen, 1037 sidor lång.

Även filmen, som också är rätt lång, blev  en succé.

Och i morgon är en annan dag…

 

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , | 31 kommentarer

Fredagstema: Bakom knuten

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Juni månads fredagsteman får vi av ByFånen och denna vecka är det Bakom knuten. Lätt! Det är ju bara kolla vad det finns för mystiska prylar bakom boden och så kan man få hjälp att identifiera dem. Men det finns ju fler knutar att välja på så jag tänkte om. I stället för att leta fornfynd bakom redskapsboden gick jag runt knuten i trädgården.

Det är en anrik trädgård som vi förvaltar. Tyvärr har vi inte haft lika mycket tid att vårda den som min farbror och faster hade, men delar av den har ändå överlevt förvånansvärt bra. Här är faster Valborg på väg med kaffebrickan till bordet under äppelträdet. 70-tal?

Och här är samma vy idag. Visserligen har grusgången blivit gräsmatta och visserligen fick äppelträdet en smäll av en grävskopa förra sommaren när brunnen måste grävas om. Men förvånansvärt mycket finns kvar av den gamla perennrabatten. Färgerna på bilden är annorlunda, eftersom snustuppor och lysing inte blommar än och astrarna finns inte mer.

 

Men om man går runt knuten då?

Jag testade och gick runt huset i utkanten av de odlade trakterna och vad hittar jag då, om inte en alldeles ny bekantskap.

Det bli så där ibland. Det poppar upp nåt nytt eller någon blomma som inte synts till på många år.

Undrar vad detta kan vara?

Den växer i slänten ner mot sjön, bakom en buske rosentry som verkar vara döende. Där i slänten står den och ser exotisk och ståtlig ut, sextio, sjuttio centimeter hög.

Och så vände jag och gick runt nästa knut, bakom häcken som skyddar trädgårdslandet mot nordanvindar. Där finns bara komposten, trodde jag. Men just där, i kompostkanten, har denna skönhet bestämt sig för att blomma upp. Den låg på marken och här har jag stöttat upp den lite, men stjälkarna ser horisontella ut. Undrar vad den kan heta?

Det var ju ett lyckat tema, som gav mig två nya blommor! Tackar ByFånen!

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 21 kommentarer

Och nu blir det lite sjövett

Postat den 28 juni, 2012 av Karin

Vikingaskepp styrdes med en åra och den satt på skeppens högersida, vilket alltså blev styrbord. Man jobbade ofta med båda händerna och vände baken mot andra sidan, som då blev ba(k)bord. Det medförde i sin tur att man med tiden tyckte att den sida som man vände baken till inte riktigt var lika fin som den man styrde vid och det blev viktigt när man ville göra skillnad på folk och folk.

Om mindre båtar skulle lägga till vid ett större skepp måste manskapsbåtar lägga sig på babordssidan medan officerare fick lägga till på styrbordssidan.

Det finns kaptenssockor som knep för att komma ihåg vilket som är vad, nämligen grön styrbordssocka och röd babordssocka.

Jag utgår från att det var så Sverker Åström bar sina berömda röda och gröna sockor.

Så här porträtteras hans sockor i Svenska Dagbladet i går och det verkar väl rätt?

Och när vi ändå är inne på sjötermer kan jag tipsa om uppdykande dykdalber, som man kan läsa om hos Livsrummet.

Det är pålar som man kör ner i havs-/sjö-/flodbotten för att använda som förtöjning eller som barriär. En dalb, som dyker ner i dyn, helt enkelt. Dykdalb. Låter rätt självklart. Men så enkelt är det naturligtvis inte utan ordet sägs komma från hertigen av Alba, le Duc d’Albe, som var den första som kom på att använda dessa anordningar och de fick därför fick namn efter honom.

En alldeles tänkbar förklaring, tills någon kommer på en bättre.

Publicerat i Att tolka, historia, Livet, Ord | Etiketter , , , | 24 kommentarer

Dansande flickan får flytta hem igen

Postat den 27 juni, 2012 av Karin

För ett tag sedan skrev jag om den dansande flickan på Drottninggatan. Hon som står där i en liten nisch på Kulturdepartementet, synlig från gatan och påminner oss om hur svårt, roligt och nödvändigt det är att få hålla på med skapande verksamhet i olika former.

Hon har stått där sedan början av 90-talet, men en dag var hon borta. Det visade sig att hon var förvisad till farstun, så jag skrev till departementet och frågade om det skulle vara så, för evigt, eller om det fanns en chans att hon skulle kunna komma tillbaka.

Och nu har jag fått inte mindre än två svar. En tjänsteman skriver att det var roligt att det är fler än han som saknar henne och att hon kommer att ställas tillbaka i höst och att konstsamordnaren kommer att kontakta mig. Det gjorde han och av hans svar framgår att den dansande flickan har fått maka på sig för en liten utställning i foajén med anledning av hemslöjdens 100-årsjubileum, men att hon kommer att flyttas tillbaka i slutet av september.

Möjligen hade det gått ställa ut hemslöjdsalster utan att flytta på den dansande tjejen, men det är kul i alla fall att hon kommer att ställas tillbaka på sin plats igen. För uppriktigt sagt verkar hon inte trivas något vidare i farstun, där hon står nu och visar ut folk.

Publicerat i konst | Etiketter , | 6 kommentarer

Och fiskgjusarna då, hur går det för dem?

Postat den 26 juni, 2012 av Karin

Om man inte har sett fiskgjuseboet på ett tag får man en smärre chock när man tittar in för att se vad som hänt. Vad de har växt! Förstfödda Estelle kavar omkring i boet och i dag försökte hon äta själv i stället för att bli matad av mamma Katherine. Pappa Ernie (ja, det blev lite tokigt med namnandet där, men nu heter han så) kommer farande ibland och lämnar en fisk eller kollar läget och så flaxar han iväg igen.

I mitten på juni kläcktes först lilla Estelle. och så här såg det ut tidigt på morgonen den 16 juni.

Estelle får en bit fisk och framför henne ligger de två syskonen, fortfarande okläckta.

Boet finns i Kalakotkas i Estland och där finns en kamera uppmonterad som sänder direkt, allt som händer i boet. Det dröjde inte länge förrän brorsan, Estellan, kläcktes, den 17 juni.

Föräldraparet börjar se lite stressat ut. Och kändes det som en evighet innan minstingen Estrid kläcktes, först den 19 juni. Estrid har inte haft det lätt. Syskonen tar för sig och föräldrarna hinner inte riktigt med. Estelle och Estellan har växt till oigenkännlighet, medan lilla Estrid ser ut ungefär som när hon kläcktes.

Hon verkar ha svårt för orienteringen också, piper i fel riktning, medan mamman stoppar i de stora barnen feta fiskbitar. Var är Ernie, undrar man.

Jag började fundera på om Katherine verkligen är en lämplig mor och om det kan finnas någon slags ornitologernas barnavårdsnämnd, som skulle kunna ta hand om uppenbart vanvårdade ungar. Men då, äntligen, bekvämar sig Katherine att sträcka sig över till andra bokanten och se till att Estrid får några fiskbitar. Visserligen passar hon på att äta själv också, men det tycker jag må vara tillåtet för en stressad trebarnsmor, att ta en och annan tugga medan hon matar ungarna.

Fiskgjusarna verkar för det mesta ta det med ro, det där att vara med i en direktsänd dramadokumentär. Men det händer att de suckar lite, tittar rakt in i kameran och undrar: ”Men vad glor ni på?”

Fortsättningsvis kommer det att bli spännande både att se om lilla Estrid kan äta i kapp sig och bli lika stor som syskonen och sedan förstås hur det ska gå med flygandet.

 

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Mobilt

Postat den 25 juni, 2012 av Karin

Det är alltid något som behöver fixas på eller kring husen. Och när det väl är fixat kan man fira på lämpligt sätt. Inviga, till exempel, eller återinviga. Här finns en redovisning från förra sommarens återinvigningsobjekt. Och i år var det dags att ta itu med lekstugan.

Lekstugan där längst bort, ser väl rätt platsbyggd ut, eller hur? Men skenet bedrar. Den började sin karriär som en trälåda för flyttfrakt. När jag flyttade hem från Tanzania ombesörjde arbetsgivaren frakten och vips var hela lägenheten nerpackad i en jättelåda.

Lådan skickades till den enda fasta adressen jag då hade, nämligen föräldrahemmet i södra Dalarna. När jag väl hade packat upp, gick min pappa (snickaren) några varv runt lådan och sade att detta är väl egentligen en lekstuga. Och så satte han igång och fixade tak, fönster och veranda. Verandastolparna är återbruk, möjligen från Horndals gamla Folkets Hus.

Sina första år i Sverige tillbringade den före detta packlådan på föräldrarnas tomt.

När vi senare tog över farfars stuga i närheten, fraktades stugan hit och hamnade nere vid sjön, vid det som då var skogsbrynet.

Men sedan blev det bastubygge och lekstugan fick maka åt sig lite, denna gång med hjälp av handakraft, samt syrrans och Pensionärens dådkraft.

Rullar, långa kraftiga metallstegar och en vinsch, är vad som behövs för att flytta en stuga. Samt lite funderande, en pall att ställa vinschen på och ett träd att fästa vinschlinan kring.

Nu har den fått en behövlig uppfräschning inomhus, med hjälp av en femåring och en sjuåring. Omtapetsering och målning av innertak. Det fattas gardiner, fönstren ska målas om, men det gick bra att ordna en liten återinvigning i alla fall. Tvååringen var först på plats och verkade nöjd med resultatet. Kameran kom fram först efteråt och här syns spår av invigningspartyt.

Jag hittade en gammal fin linnehandduk med min pappas initialer och den fick bli bordduk, så att han (bokstavligen) också var med på ett hörn.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 4 kommentarer