Ett användbart ord

Postat den 18 juli, 2012 av Karin

Jag lärde mig ett nytt ord i går: boondoggle. Det används i USA för stora, dyra, skattefinansierade och onödiga projekt. Typiskt är också att de som genomför dem ofta inser att det inte kommer att funka, men de tvekar ändå att larma de beslutsfattare som investerat sin prestige i projektet.

Så man jobbar på med planering, projektering, utredningar, förberedelser av olika slag, så länge det finns projektpengar. Till sist blir det antingen för sent att ändra något, eller uppenbart att det hela är ett rejält fiasko.

Typexemplet på boondoggle är vägen till ingenstans i Alaska. Den skulle ansluta till en bro, men det blev aldrig någon bro. När Sarah Palin var guvernör i Alaska beviljade hon pengar till anslutningsvägen till den där bron, som hon sedan drog in finansieringen för. Om jag förstått rätt.

Vägen till ingenstans skulle i sin tur anknyta till Gravina Island Bridge, en ”Bridge to nowhere”, eller egentligen till en ö med 50 invånare, som inte ville ha någon bro.

Termen ”boondoggle” har använts sedan depressionsåren i USA. I New York Times  rapporterades 1935 att mer än tre miljoner dollar hade använts för att sysselsätta arbetslösa med meningslösa projekt, som till exempel att fläta plastsnören till ”boon doggles”.  I stället för att använda skattepengarna till något meningsfullt för de arbetslösa – och för skattebetalarna.

Det är svårt att hitta en svensk motsvarighet till boondoggle. Förslag?

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter , , | 16 kommentarer

Svårt att förklara

Postat den 17 juli, 2012 av Karin

Jag försöker förklara för vår amerikanska gäst vad som kommer att hända med Slussen i Stockholm. Hon är välbekant med klöverbladslösningar, som hon menar är en överlägsen metod när trafikströmmar från olika håll ska kunna välja flera färdriktningar. ”Jahaja, så det här klöverbladet ska bort och ersättas med vad?”

Jag säger som det är, att det ska bli en T-korsning i stället. Hon tittade klentroget på mig; så korkad är väl ingen trafikplanerare?

Sedan damp informationsbladet om bussterminalen i Katarinaberget ner i brevlådan. Jag förklarade igen hur det var tänkt och nyfiken som hon är ville hon se platsen. Eftersom det det där stora bergrummet under Mosebacke inte finns än, gick vi i stället ner till den nuvarande terminalen, en jätteyta som Nackabussarna och Saltsjöbanan disponerar i dag.  Nära T-banan, nära till stadsbussarna som passerar Slussen och nära till båttrafiken intill.

Jag frågade en av busschaufförerna vad han tycker om de kommande planerna, ur bussförarsynpunkt. Det blev en snabbföreläsning om det besynnerliga i att bygga ett dyrt och dåligt provisorium i berget, trafikfarligt, svårjobbat och kortsiktigt; tunnelbanan till Nacka borde prioriteras i stället.

”Vi måste korsa två körfiler, det blir en brant backe ner och hur klarar man säkerheten i en sådan där fälla djupt inne i berget med samma in- och utfart? Man kan bygga mycket billigare och bättre provisorier i stället, särskilt nu, när det inte blir någon galleria här.”

”Inte blir någon galleria?”

Och då fick jag veta att man i Stadshuset, någon gång under midsommarveckan, kommit fram till att man måste stryka gallerian av kostnadsskäl. Den galleria som var anledningen till att bussterminalen måste sprängas in i berget…

Man tog alltså beslut om Katarinagaraget den 11 juni, på sista kommunfullmäktigemötet innan sommaren. Då är intresset för politik som lägst och alla ägnar sig åt skolavslutningar, semesterplanering och gräsklippning. En dryg vecka senare avblåstes galleriaplanerna och det är lite oklart vem som fattat beslutet och på vilka grunder. Men den nya bussterminalen ska byggas ändå, förklarar man i Stadshuset.

Och så här propra och etniskt rensade kommer resenärerna i den nya Katarina-terminalen vid Slussen att vara, enligt den informationsbroschyr som delats ut till hushållen. Och spänstiga, vilket behövs med tanke på avstånden till T-bana, bussar och båtar.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 4 kommentarer

Ack nej, det bidde inget kvitto

Postat den 16 juli, 2012 av Karin

Man kan råka ut för lite av varje när man är ute och reser. Öroninflammation, till exempel och efter några tappra dagar kan man vilja få lite läkarvård. Så hamnade kompisen Ginny, från USA, på Avesta lasarett, dit hon hänvisats från den lokala vårdcentralen.

Besöket gick snabbt och betalningen på 1882 kronor var inget att bråka om tyckte Ginny. Den borde hennes försäkringsbolag täcka. Jag föreslog att hon skulle försöka få ett bättre kvitto. Vore jag granskare på försäkringsbolaget i USA skulle jag nog tveka inför en liten slip med obegripligheter på svenska, som ”ej frikortsgrundande” och ”specialistvård” i Dalarna.

Lång och komplicerad diskussion vidtog med sex inblandade administratörer och sjuksyrror. Kanske vi skulle kunna hämta ett mer detaljerat kvitto på engelska på måndag? På måndagen kom den lilla amerikanskan tillbaka men ack nej, det bidde inget kvitto. Vad bidde det då? Jo ett  löfte om en utskrift på tisdagen. På tisdagen kom den lilla amerikanskan tillbaka men ack nej, det fanns inget kvitto nu heller. Då började hennes besök i Dalarna gå mot sitt slut (hon var dessutom uppriktigt sagt lite trött på att använda sina semesterdagar till att pendla till Avesta och sitta och vänta på sjukhuset) och hon undrade om man kunde skicka kvittot till USA i stället. Svårt! Men kanske till Stockholm? Visst, det skulle gå bra och nu väntar vi på det brevet. Och väntar.

Det är väl helt OK att man tar ut vad det kostar av utländska besökare, men när man gör det vore det kanske bra att ha någon liten tillstymmelse till rutin för hur man handskas med rapportering och dokumentation på något annat språk än svenska. Och kanske vår turistinformation till länder utanför EU ska kompletteras med rådet att inte betala sjukvård i Sverige förrän man har ett begripligt kvitto i sin hand.

Publicerat i Språk | Etiketter , | 12 kommentarer

Påklätt

Postat den 14 juli, 2012 av Karin

Vi har haft besökare från olika länder på sistone, vid sjön i Dalarna. En av dem, en ung man från England, konstaterade något skandaliserad att våra grannarna var nakna nere vid stranden. (Det är långt mellan stugorna så han måste vara mycket skarpsynt.) Jag lugnade honom med att grannarna troligen var chockade över att vi hade kläder på oss. Möjligen gjorde det honom ännu mer fundersam.

Det är olika vanor längs sjön och ingen bryr sig. Hos oss är det för det mesta Manhattan som gäller till skillnad från grannarnas textilfrei. Termerna är lånade från Tyskland och om man tar bort ett ”t” i Manhattan blir det begripligare: Man hat an, dvs man har på sig.

Långärmat mot solen!

Publicerat i Att tolka, Livet, Ord | Etiketter | 25 kommentarer

Fredagstema: Planering

Postat den 13 juli, 2012 av Karin

Livsrummet föreslår Planering som tema denna fredag.

Jag har några grundregler för planering. Den första är att det är lika bra att man bejakar sin planeringsnatur. Är man prokrastinerare (dvs benägen att skjuta upp saker) ska man utnyttja alla fördelar som det för med sig. Det har jag skrivit om här.

Den andra är att överplanering troligen är en värre tidstjuv än underplanering och att det mesta som händer en i livet ändå är oplanerat. MEN när det verkligen kör ihop sig finns det bara ett sätt att reda ut planeringsbehoven för mig och det är att rita upp en fyrfältare. Det spelar inte så stor roll vad man väljer för rubriker, var och en har nog sina sorteringsprinciper. Det viktiga är att man inte bara gör en lång lista, utan funderar igenom vilken sort uppgifter det är. Jag brukar göra något i den här stilen och så fyller jag i det som måste göras.

Så sätter jag igång med ”Lätt och bråttom” och försöker alltid ta den roligaste uppgiften först. Sedan den näst roligaste. På så sätt håller jag alltid på med det roligaste. När man betat av listan ner till den uppgift om borde vara tråkigast är man så himla nöjd med sig själv så att till och med den blir rolig! Och då är man tillräckligt uppvärmd för att ta hand om de svåra, bråttoma…

Men som sagt, det gäller att inte överplanera, för då kommer bara Ändringskommittén och lägger sig i.

Publicerat i fredagstema, Livet | 15 kommentarer

Internationell kaoskoordinering

Postat den 11 juli, 2012 av Karin

Att ha hus har sina sidor. En sådan är att de ska pysslas om, växtligheten ska hållas i schack, fönster renoveras och liknande. Om man råkar bli ägare till mer än ett hus är det nödvändigt att tillägna sig en mer filosofisk inställning till reparerandet. Som min pappa. Vi ville måla om och fräscha upp dörren till Tvåbo, när mina föräldrar bodde här.

Pappa ville inte. ”Huset är gammalt, jag är gammal och jag vill att det ska synas.” OK, sade vi och lade om taket i stället, eftersom det regnade in på övervåningen. Det ville han egentligen inte heller att vi skulle göra, men fogade sig.

Den stora fördelen med att det ena huset efter det andra (först farfars, sedan föräldrarnas) hamnar i ens ägo är å andra sidan att det är lätt att bjuda hem folk. Och på så sätt uppstår ibland intressanta kombinationer. På Lottens blogg kan man läsa om hur hon hamnade i ett kök i obygden (hrmm…), nämligen här och  hur hon träffade min kompis Ginni.

Ginni och jag känner varandra sedan länge och har lyckats samordna oss och andra i olika världsdelar. Här har vi lyckats ta oss till syrran i Mora. Ibland kommer någon bort, men hittills har vi alltid lyckats samla in flocken igen.

Några av våra planeringsmödor har vi försökt att skildra i den exklusiva tidskriften ”The International Chaos Coordinator”, som utkommer i begränsad upplaga vid lämpliga tillfällen.

 

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Livet | Etiketter , , | 14 kommentarer

Varför gjorde du så där!

Postat den 9 juli, 2012 av Karin

Mina barn har ibland funderat över om deras sinne för humor eventuellt kunde varit mer sofistikerat, om inte jag läst högt ur Vår Bostad för dem. Det var Hyresgästernas riksförbunds och HSB:s gemensamma tidning, en utmärkt publikation som lades ner för några år sedan, efter drygt 80 år.

Den hade reportage, bostadspolitiska artiklar och en årlig novelltävling med bra tävlingsbidrag och fina priser. Och så hade den en sida med roliga historier. De var kanske inte alltid de mest förfinade, men jag tyckte de var kul och det tyckte barnen också. I alla fall upp till tolv, tretton år.

I kväll blev jag påmind om en av de där historierna. Så här går den:

Det var en snigel som knackade på en dörr. Mannen som bodde där öppnade, fick syn på snigeln och slängde den så långt bort i trädgården som kan kunde.

Efter ett par veckor knackade det på dörren igen. Mannen öppnade och där var snigeln som frågade: ”Varför gjorde du så där?”

Ja, det var hela historien och ni får ha överseende med mig om jag tycker den är rätt kul. Och när jag gick uppför trappen för en stund sedan, satt den där. På väg upp mot dörren. Men än har den inte knackat på…

 

Publicerat i Livet | Etiketter | 17 kommentarer

Och om ni har vägarna åt Avesta-hållet

Postat den 8 juli, 2012 av Karin

De stora rostugnarna och den gamla hyttan i Avesta är sevärdheter i sig. Nu används de dessutom som konsthall och ambitiösa Avesta Art ordnar utställningar där på sommaren.

Rostugn. Här utan kanelbullar.

Det kan vara något med anknytning till järnhanteringen, som det år någon samlat plastburkar i alla de blå, blågrå, grönblå, turkos och blågröna färger som finns i slagg. Hela golvet fullt med slaggfärger. Mycket effektivt.

Eller den gången någon placerade kanelbullar runt rostugnen och kallade konstverket ”Rostugnens hemlighet”. Hela sitt långa liv hade rostugnen drömt om att baka bullar i stället för att rosta malm!

Men det finns också konst utan egentlig anknytning till järnhanteringen, alltid suggestiv och intressant. Här är en av rostugnarna utan kanelbullar. Tyvärr minns jag inte vad konstnärerna hette, den gången.

I år blev jag stående en lång stund framför Matti Kalkamos figurer, som sitter i hyttan, längst ner, och väntar på att man ska berätta för dem om livets mening. Eller kanske vad de ska göra? De sitter där, lite försjunkna i sig själva, men samtidigt lite avvaktande. Kanske kommer det någon som har något viktigt att säga dem?

Och så den här pojken, av Topi Routsalainen, som försöker komma på vad det var han skulle göra. Äsch, vad var det? Och så punktar han upp fem sju punkter. Det måste väl ändå finnas fem sju saker han måste göra. Men vad?

Som sagt, skulle ni ha vägarna åt Avesta-hållet är det bara att skriva upp Avesta Art på att-göra-listan!

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter | 13 kommentarer

Om ni har vägarna förbi Chillicothe…

Postat den 7 juli, 2012 av Karin

Chillicothe ligger i Missouri i USA och där är det extra festligt idag. Man firar nämligen årsdagen av den första skivade limpan. Den såldes i Chillicothe just den 7 juli, 1928 och det blev en stor säljsucce.

Uppfinnaren av brödskivningsmaskinen hade länge försökt intressera bagerierna för sin maskin, men det gick trögt tills en bagare i Chillicothe beslöt att testa denna ”den viktigaste utvecklingen i brödets historia sedan brödpåsen”.

Det här skivade formbrödet ger begreppet fornfranskan en ny innebörd. Det är nog inte ett originalexemplar från Chillicothe, men det skulle kanske kunna ha varit det.

Jag har snott den av Skogsgurra, som antingen fotat den i sitt kök, eller kanske (mera troligt) i sin tur snott bilden någonstans.

Publicerat i historia | 13 kommentarer

Fredagstema: Frukost med katt – och utan

Postat den 6 juli, 2012 av Karin

Alexander i koncentrerad attackposition innan han angriper någons hälar för att styra upp situationen.

Vi sammanbodde i tolv år med katten Alexander. Det var en katt bestämda uppfattningar om hur han ville ha det.

Yngsta dottern hade hunnit bli sju år, när Alexander kom in i bilden och då borde det vara teoretiskt möjligt att få äta frukost i lugn och ro och kanske kunna kasta ett öga i tidningen. Det är ju något man ofta fantiserar om under småbarnsåren.

Alexander förstod mig aldrig på den punkten. Efter något år av psykiska kraftmätningar gick han med på att jag fick 1. gå på toa, 2. sätta på kaffe och 3. hämta tidningen, innan det var dags att ge honom frukost. (Han måste ha förläst sig på kattmatsreklam, för det var bara Whiskas som dög).

Sedan hade jag ett par minuter på mig att plocka fram vad jag ville ha till frukost, medan han åt sin. Men så snart jag satte mig ner hoppade han upp i mitt knä och när jag bredde ut tidningen blev han mycket intresserad. Han såg precis vilken artikel jag läste och och sträckte fram sitt lilla huvud för att läsa på samma ställe. Han försökte hoppa upp på tidningen för att lägga sig på artikeln, men där vann jag i alla fall.

Jag förklarade mycket tydligt för honom att vi bara tolererar döda djur på bordet, så det var bara att välja. Han höll sig i mitt knä, men testade alltid med en eller två tassar på bordet för att se om de där fåniga reglerna fortfarande gällde.

Numera får jag äta frukost utan att Alexander lägger sig i. Jamen det är klart att jag saknar honom!

 

Publicerat i fredagstema, Livet | 19 kommentarer