Farmor blev kvar i Karlshem, när farfar dött, tillsammans med min farbror Erland. Min pappa Martin och Erland fortsatte verksamheten i snickarverkstaden, som tog ny fart efter kriget. Min mamma har berättat hur glad pappa var när han slapp militäruniformen och i stället kunde dra på sig sina arbetskläder, alltid med samma modell på blåstället: ”Det här är mina bästa kläder”, sa han ofta.
Med alla babyboomers på 40-talet och skolreformerna som följde, behövdes nya skolbänkar till alla skolbarn. Produktionen lades om och snart kunde lastbilslass med skolbänkar lämna verkstaden.
Det var rejäla saker, gjorda för att hålla länge. ”Barn brukar sitta och vicka på stolarna” sa min pappa ”och då måste stolarna hålla för det”. Det gör de, garanterat. Jag har flera sådana stolar som jag själv, mina barn och mina barnbarn suttit och vickat på genom åren och de är fortfarande lika stadiga.
Den här modellen var populär eftersom det gick att höja både bänk och stol vartefter som barnen växte. En bockad järnskena, som också stabiliserade stolen och bordet, användes för att reglera höjden. Varje barn hade sin egen bänk i några år. Infälld i locket av björk fanns en linoleumskiva, för att ge ett slätt och bra skrivunderlag, i bänken förvarades böcker och annat material.
På den tiden (förstår ni eventuella unga läsare, vana vid plåtskåp i korridoren för böcker och andra tillbehör) hade man sina skolböcker kvar i sin bänk. Sidofacket till vänster på bänken var till för kartböcker. På vänstersidan fanns också en rejäl krok att hänga skolväskan på. Locket längst upp, baktill, går att fälla upp och där förvaras pennor och bläckhorn i en särskild plåtklädd försänkning.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
Och vart tog den ”blåsblus” vägen som jag tiggde till mig av pappa? Mycket praktiskt arbetsplagg, som måste ha försvunnit i någon flytt.
Så här såg inte min pappas blåställ ut. Bilden är från Sörmlands läns museum. Han hade en ”blåblus” som drogs på över huvudet.
När jag söker på blåblus får jag upp Björn Skifs och ett blogginlägg som syrran gjorde i augusti 2015. Där konstaterar hon mycket riktigt att det inte längre går att få tag i en blåblus.